Finnarnas feghet

En känd svensk samhällsdebattör Susanna Hakelius Popova nämner fenomenet finlandisering då hon i en tidningsartikel diskuterar feghet. Hon citerar Bengt Pohjanen som menar att under finlandiseringen bugade finnarna åt öster och vände baken åt väster. Finlandiseringen sammanfaller i grova drag med Urho Kekkonens (UKK) presidentskap 1956-1982.

Pohjanen har rätt. Bara ett exempel på detta bugande: Ville man vara en framgångsrik rikspolitiker i Kekkonens Finland låg man bättre till om man hade en egen ”kotiryssä” (hemryss), dvs. nära vän bland Sovjetunionens politiska nomenklatura. UKK var oerhört skicklig och fräck inom inrikespolitiken. Han skapade en konsensus-demokrati där oliktänkare var lätträknade. Hans närmaste krets bildade en grupp som kallades för ”perässähiihtäjät” 'skidåkare som följer en'; UKK och hans perässähiihtäjät brukade ju ta skidturer i Lappland på vårkanten.

Kekkonen var den som styrde Finlands utrikespolitik, och politiken blev framgångsrik. UKK lyckades lotsa landet genom svåra kriser med Sovjetunionen - den värsta den sk. Notkrisen 1961. Denna politik fick sin belöning då Europas säkerhets- och samarbetskonferens anordnades i Helsingfors 1975. En av många positiva följder av konferensen var Helsingfors-kommittéer som grundades på olika håll i Europa och som fortfarande är verksamma.

Efter Kekkonens bortgång från den politiska scenen har debatten i Finland pågått kring återverkningar av hans långa presidentskap på den finska demokratin. De flesta finländare vågade inte offentligt yttra sig emot Sovjet, men privat fick man erfara kommunisthat. En kuriositet: jag kallades för kommunist när jag inför gymnasiet ville läsa ryska. På borgerligt håll var språket inte särskilt populärt.

Finländarnas feghet inför Moskva har sina förklaringar. En är att Finland hade krigat mot Sovjet i två omgångar under 1939-44 och förlorat bägge krigen. Finländarna ville inte utmana stormakten i öst en gång till. Vi skulle inte bära oss åt dumt mot Sovjet, för då kunde svärdet falla. Det hade fallit sommaren 1944 då den finska armén med nöd och näppe lyckades stoppa ryssarnas massiva anfall i Karelen. Har man en gång upplevt landet i ruiner, vill man inte gärna leva genom det en gång till.
Vill du veta mer om det jag ovan diskuterar finns det en mycket omfattande forskningslitteratur att ösa inspiration och kunskaper ur. En bra början är Henrik Meinanders essäsamling "Kekkografi och andra historiska spånor". Söderströms. 2008.