30.9.12

Mater linguarum

"Latina mater linguarum est," hörde jag ofta från äldre och klokare människor när jag under 60-talet gick i ett läroverk för pojkar i Helsingfors. Jag hade valt "klassisk linje" där jag sedan skulle läsa latin i sju av de åtta år som läroverket varade.

Jag har redan berättat om skolan (fotnot 1): den kallades ibland för "Finlands Eaton". Den klassiska linjen kändes som en klass för sig. Enligt Wikipedia betyder classicus 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Vi skulle alltså bli Finlands ledande klass. I början av latinstudierna vid elva, tolv års ålder tänkte jag, dumt nog, att detta verkade vara ett realistiskt mål. Senare kunde jag läsa en annan story i min stora latinsk-finska ordbok, nämligen att adjektivet "classicus" har med militär att göra, specifikt 'tillhörande flotta'. Ordboken påstår att substantivet "classici" betyder 'sjömän'. Vi var definitivt inte sjömän, men likväl "klassikkoita" ('klassiker, latinister') av Norssi, det finska normallyceet på Bangatan i Helsingfors. 
Sjömän tar en paus med vodka. In vino veritas.
Vi följde i föregående generationers spår. Vi lärde oss latinsk grammatik som de hade gjort. Vi läste Cornelius Nepos historier om berömda härförare. Hannibal och hans elefanter som åkte pulka nedför Alperna gjorde ett särskilt starkt intryck på mig. Ribban höjdes: vi översatte till finska delar av Caesars "De bello gallico" (Om kriget i Gallien). I enlighet med en lång latinisttradition förvrängde vi rubriken till "De gallo bellico" (Om den krigiske tuppen). Vi skulle behärska grammatik och andra "artes liberales" som anstod fria män. 
Men med tanke på att vi lever i ett industrisamhälle och i en modern demokrati var det befogat att fråga, vilken nytta man har av latin. Är det inte så som det engelska ordspråket lyder: "Latin is a language as dead as dead can be. First it killed the Romans, now it's killing me."  När jag kom upp i tonåren tyckte jag så, dvs. att språket var ganska onödigt. Jag lärde mig ju inte att prata det. Med vem skulle jag prata? Med påven? Jag hörde att det i Finland fanns en akademikersläkt i Jyväskylä som umgicks på latin sinsemellan. Märkligt! 
Sådana var mina pubertetiska antipatier mot latin, men i ärlighetens namn vill jag nämna vår förste lärare i latin, Tuomo Pekkanen. Han ville att vi små "klassiker" skulle ha ett levande förhållande till latin. Bäst kommer jag ihåg en kort pjäs av Plautus (ca. 254 - 184 ftb.) som vi satte upp. Pjäsen heter Parasitus Piger eller Den late snyltgästen. Jag fick rollen som snyltgäst (parasit) som spelade mot husets herre (dominus). Husbonden hade ont i magen, och parasiten föreslog att det läks bäst genom en ordentlig måltid (cena solida). Jag vill minnas att parasiten avslutar sin ordskur med att uppmana dominus: "Duc statim ad mensam" (Led (oss) genast till bordet). Som ni ser, så lämnade den här beröringen med antikens dramakonst bestående spår hos mig. Min motpart, dominus, blev senare, långt efter det att hans "dolor ventris" (magknip) hade lagt sig, professor i allmän litteraturvetenskap. Han satte sig in i de klassiska språken latin och grekiska mycket djupare än jag. Men när jag själv sedan började läsa vid universitet, upptäckte jag att jag i vissa hänseenden hade fått försprång till mina studiekamrater tack vare mina kunskaper i latin. Det handlar inte om "logiskt tänkande", för det är inte det latinet ger. Latinets värde ligger på ett annat håll.
Latin är ingen skrivbordsprodukt med genomtänkta logiska egenskaper, även om forskningen kring språket har tusenåriga anor. Latinet blev det medel som kom att förmedla både det grekiska och det arabiska kulturarvet till resten av Europa. Medeltida munkar som kopierade böcker kunde naturligtvis latin men mer sällan grekiska. "Graeca sunt, non leguntur" (Det är grekiska, går inte att läsa) kunde det heta. Logiskt eller inte latinet höll sin ställning ända fram till våra dagar som huvudspråket inom humaniora, naturvetenskap, medicin osv. Insikter i latin handlade således om andra saker än logik, i mitt fall framför allt kännedom om antikens kultur samt grammatisk och ordkunskap. Den vokabulär som vi använder i nästan alla språk i Europa vimlar av lånord från latin. Inte nog med detta. Eftersom vissa av de här språken har, bl.a. på grund av den europeiska kolonialismen, spritt sig över hela jordklotet så har antikens kulturarv åtminstone i någon form kommit även andra kulturer till del. 
Och det handlar inte bara om latinska och grekiska lånord i sig utan också översättningslån där språkdräkten är inhemsk men innehållet ärvt från latin (eller grekiska). Ett exempel: både i finska och svenska kan vi "leda en kör" och "leda ett ords ursprung". I bakgrunden skymtar betydelser av latinets verb "ducere" 'leda' och "deducere" 'föra, förflytta'. I svenska kan vi också "deducera" 'härleda, leda i bevis'. (Fotnot 2.) 
När jag stöter på en latinsk term - och det kan ingen modern människa undvika - upplever jag inte att den är vilken ljudsträng som helst, utan den innehåller ofta en lång "berättelse" i sig. I detta mediesamhället vi nu lever i använder vi ofta ordet "kommunikation" och "kommunicera". I bakgrunden finns ord som "con" 'med' och "munio" 'befästa, bygga murar'. Jfr. "communio" 'kontakt, samhörighet' som gett oss den kyrkliga termen "kommunion" 'nattvard'. Min latinsk-finska ordbok ger "communicatio" betydelsen 'delaktiggörande' vilket kommer nära svenskans "dela med sig". (Fotnot 3.) Sådana här ordhistorier är både spännande och upplysande, för de berättar för oss hur människorna under olika tidevarv har gestaltat sin värld och de förhållanden de levt under. Naturligtvis krävs det en droppe fantasi när man på det här sättet sysslar med ord och uttryck.
Det jag har beundrat är de möjligheter som finns i latinet att korthugget uttrycka saker. "Mens sana in corpore sano" (En sund själ i en sund kropp) (fotnot 4), "Natura non facit saltus" ('Naturen gör inte språng', dvs. utvecklingen går steg för steg) är bara två av hundra- om inte tusentals sentenser som vi fått tack vare de över tvåtusen år som latinet var Europas mater linguarum. Här bör vi inte glömma grekiska men det får vi ta senare.
 
Spridning av romanska språk i världen. Lingua Latina vivit in illis.
Latin är ett språk som har haft sin storhetstid som ett gängse kommunikationsmedel bland de europeiska samhällens övre skikt. Men att säga att det är lika dött som antikens romare är att ta i. Språket lever som ordskatt i Europas alla modersmål. Har vi någon nytta av att kunna det? Vilken nytta har vi av kunskapen som berör den mänskliga civilisationens rötter? För mig är svaret självklart. 
Att vara klassiker / latinist är numera lätt, för det finns läromedel och kurser till allas och alla behov. Latinet bär inte längre något märke av att bara användas av "classici" i betydelsen 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Den här positiva utvecklingen har sina upphovsmän. Som finne är jag synnerligen glad att latinet har rotat sig i mitt födelseland. Bara ett exempel: Tuomo Pekkanen et consortes laboris fick finska rundradion att börja sända nyheter på latin. Det var också han som översatte finsk-karelska eposet Kalevala till latin. Naturligtvis såg man till att påven fick sitt exemplar av "Kalevala Latina". Varför den här ivern att lyfta fram latin, ett språk man har ringt dödsklockor åt för länge sedan? Kanske ligger det nånting i påståendet "sine lingua latina, nulla Europa", utan latin, inget Europa. Som europé underskriver jag detta. "Ilman latinaa, ei Eurooppaa." 

_____________________________________________________________________
Fotnot 1:  Se min tidigare blogg "Расцветали яблони и груши... " или как я встретился с неизвестным пленником ("Äppel- och päronträd blommade..." eller hur jag träffades med en okänd krigsfånge).

Fotnot 2: För dem som vill veta mer om latinets historiska rötter och betydelse kan jag rekommendera professor Tore Jansons bok "Latin. Kulturen, historien, språket" (Wahlström & Widstrand, 2002). 

Fotnot 3:  "Kommunikation" heter både "kommunikaatio" och "viestintä" på finska. "Viestintä" har härletts från "viesti" 'budskap' som är lån från ryskans весть "v'est'" med samma betydelse. "Viestintä" anger att det handlar om att sända och ta emot budskap men delaktighetens bibetydelse har man inte lyckats få med. Därmed betyder "viestintä" och "kommunikaatio" lite olika saker. 

Fotnot 4: "Mens sana in corpore sano" kan översättas på låtsas till finska som "Mene (= mens) saunaan (= sana), kun kroppasi (= corpore) sanoo (= sano)" eller "Gå till bastu, när din kropp säger (så)".

18.9.12

Fiestas patrias


I have never been to Chile but I have relatives and friends over there. This is a blog to Chile, por Chile, on this Fantastic Day, Fiestas Patrias. 
 
Note that I do not speak Spanish but I do like Spanish words. They are ticklingly charming. Below, I have written a poem in the well-known Spanish dialect called "Survival Spanish". 

Post scriptum: One of my very close friends from Argentina read the poem and made a few grammatical corrections to it. So, it concerns a poem written in the spirit of international solidarity for Chile.

En ole koskaan käynyt Chilessä, mutta minulla on siellä sukulaisia ja ystäviä. Siispä tässä pilke Chilelle, por Chile, tänä upeana Fiestas Patrias-päivänä.

Huomaa, että minä en osaa espanjaa, mutta sen sanat ovat minusta kutkuttavan kivoja. Alla oleva runoni on kirjoitettu espanjan tunnetulla "Espanjaa ensi hätään"-murteella. 

Post scriptum: Läheinen argentiinalainen ystäväni luki runon ja teki siihen joitakin kieliopillisia korjauksia. Kyse on näin ollen runosta, joka on kirjoitettu Chileä tukevan kansainvälisen solidaarisuuden hengessä.




 
Chilena rodeo y cueca: "Hoy saltaré!",
hoy cantaré el Te Deum Ecuménico e iré a Viña del Mar.
Ahora puedo mirar paradas paradas 
y pensar: "Inter arma caritas",
comer fondas y empanadas chilenas
en el Parque O'Higgins,
beber mucha chicha (pero menos pisco),
brindar con "Cheers, salud, kippis, skål!",
comer, sin embargo muy satisfecho,
alfajores y manjares 
y un po' más tarde declamar un poema de nuestro Pablo:
 

Oh Chile, largo pétalo
de mar y vino y nieve,
ay cuándo
ay cuándo y cuándo
ay cuándo
me encontraré contigo,
enrollarás tu cinta
de espuma blanca y negra en mi cintura,
desencadenaré mi poesía
sobre tu territorio.

Hoy aclamamos "Viva Chile!" y brindamos por Chile.

El 18 de septiembre - el Día de Independencia.


10.9.12

Chile 1973-09-11

Den 11 september 1973 hände det som vi hade kunnat ana efter att hört nyheter om högerns öronbedövande kittelskrammeldemonstrationer mot den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende: under den USA-stödde generalen Augusto Pinochets ledning genomförde armén militärkuppen i Chile. Man anföll La Moneda-palatset, genomförde massarresteringar, tortyrer och avrättningar, förvandlade Estadio Nacional de Chile till koncentrationsläger. (Här är en lista över häkten och fängelser i Chile under 1973- 1990. En rapport på spanska om tortyrcentra i Chile under denna tid finns här.)

Estadio Nacional de Chile 1973




         General Pinochet sattes aldrig i fängelse för sina illgärningar, tvärtom stöddes hans militärjunta av krafter som skryter med att vara demokratiska, USA och Storbritannien. Kuppen i Chile skapade en enorm flyktingvåg till andra länder, bland dem även Finland vars flykting- och invandrarpolitik annars under en lång tid har varit pinsamt avvisande.

         Att Finland överhuvudtaget tog emot flyktingar från Chile var till stor del de få finska diplomaternas förtjänst som var kvar i Santiago. Här bör nämnas föreståndaren och andremannen för Finlands representation i Chile Tapani Brotherus och Ilkka Jaamala. Sveriges ambassadör i Santiago, Harald Edelstam (se här) lovprisade senare Tapani Brotherus insatser. Enligt Edelstam var denne "modigare än han. Brotherus var inte rädd för kulor och inte för dem som viftade med flaggor för Pinochet. Trots hotet av repressalier gömde Tapani och Lysa (hans fru) en stor mängd flyktingar i sitt hem". 
Tapani Brotherus
         Vid slutet av 1974 hade Finland tagit emot 160 flyktingar från Chile och bistått DDR i att ta emot 1 200 flyktingar. Se redogörelsen på finska av dessa händelser.

         Min syster Liisa var i Santiago under denna kaotiska tid. Hon kom till Finland i oktober 1973 med sin son Daniel som då var två år. Hon fick jobb som finsklärare för flyktingar då hon hade läst finska vid Helsingfors universitet och kunde flytande spanska. Långt efteråt då jag själv var verksam som lärare i finska för utländska studenter brukade vi kalla sådana här kurser för "Survival Finnish". Med de nyanlända flyktingarna gällde det "survival", överlevnad i ett främmande land, omgivna av människor som talade ett obegripligt språk, i smygande höstmörker och med all den oro som de säkert kände efter att ha varit tvungna att lämna sitt hemland.

         Finländarna hade inte heller mycket erfarenhet av att ta emot flyktingar. Chilenare blev den första större invandrargruppen i Finland. I detta sammanhang brukar finländare dock peka på evakueringen av Karelen under krigsåren, då övriga landet hade tagit emot hundratusentals karelare som flydde undan den påträngande Röda armén (se Karelens evakuering).

         Flyktingarna placerades i Käyrä "skolhem" två mil utanför Åbo. Det var en tidigare anstalt för ungdomar med sociala problem. Min syster och hennes make, som också hade kommit till Finland, fick en bostad där. På den tiden tjänstgjorde jag i vapenfri "civiltjänst" på en anstalt nära Åbo och kunde under mina korta permissioner besöka Käyrä. Tyvärr antecknade jag inte nånting av dessa händelser, och mina minnesbilder är vaga.

         En sak jag minns berör lille Daniel: han höll på att lära sig spanska, men hade nu kommit till en miljö där det nya språket var finska. Jag minns att han i november 1973 kallade "bil" för "piip piip" men att några månader senare hette "bilen" "rrr rrr". Detta avspeglade kanske hur trafiken låter i Santiago resp. i Finland. 
 
         En fackföreningsman från norra Chiles koppargruvor som hamnat i Käyrä berättade om sin barndom. Jag kommer ihåg att han saknade sin hemby och den "rio", flod som rinner vid byn. Det var alltså inte politik vi pratade om utan om minnen som gav oss hopp om en tryggare och bättre värld. Jag var oerhört glad att den här gruvarbetaren och andra flyktingar hade fått fristad i Finland.

         Det var också några som inte pratade spanska utan ursprungsfolkens språk, mapuche och aymara. Jag älskar språk, och vi började smida planer om att starta en radiostation som använder fyra språk: aymara, mapuche, spanska och finska. Senare kom jag på att quechua hade varit bara att ha med. Tyvärr fick denna geniala mediaidé dock aldrig luft under vingarna. 
 
         Sammanlagt kom 182 chilenska flyktingar till Finland. Största delen av dem återvände till sitt hemland efter att Pinochet i början av 90-talet förlorade makten. I övrigt kan jag nämna att år 2009 bodde 233 183 utlandsfödda personer i Finland, vilket är 4 % av befolkningen. Det bor 155 705 utländska medborgare (inkl. dubbelmedborgare) i landet. En framgångssaga (på finska) av en chilensk flykting som bosatte sig i Finland finner du här

         Efter ett par år i Finland återvände min syster med sin familj tillbaka till Santiago där hon och hennes make nu lever. De har två utflugna söner, Daniel och David, som bor och arbetar utomlands.

         Jag kommer aldrig att glömma den 11 september 1973 lika lite som 21.8.1968 (Prag) eller 4.6.1989 (Beijing). De är några av de datum då diktatorer och onda krafter begått oerhörda övergrepp mot mänskliga rättigheter. Naturligtvis är de bara några, och kanske inte ens de värsta, som skett. Men de är säkert en del av det gemensamma medvetandet som växer fram på vår blåa planet. Det är inte bara miljön vi måste ta hand om utan också vår egen framtid som homines sapientes sapientes som fritt kan översättas som "synnerligen kloka människor". Är vi värda denna vår artbeteckning? Det får vår gemensamma framtid utvisa.

         Efter 11.9.1973 skrev jag en dikt på finska som min nära vän, en flykting från Argentina, översatte till spanska.

nunca olvidar
estadio de los cadáveres

los muchachos feos de tierra chilena en su campo de juego ensangrentado
y el Tío Sam en su buque de guerra: el viento de Viña del Mar sopla en una mezcla de inglés y español.

Gengis Khan y Hitler palmean a los muchachos
y estrechan la mano de sus amigos
bajo el cielo desnudo en la Moneda.
La risa del Pato Donald y un aplauso de manos descarnadas
acompañan la firma del contrato.

cuando dejan de jugar los muchachos feos
de tierra chilena lavan el campo de juego
pero la puerta de estadio de los cadáveres
es algo que no logran cerrar

nunca olvidar

Utdrag ur samtalet mellan Richard Nixon och Henry Kissinger den 16 september 1973:
On September 16, 1973, five days after Pinochet had assumed power, the following exchange about the coup took place between Kissinger and President Nixon:
Nixon: Nothing new of any importance or is there?
Kissinger: Nothing of very great consequence. The Chilean thing is getting consolidated and of course the newspapers are bleeding because a pro-Communist government has been overthrown.
Nixon: Isn't that something. Isn't that something.
Kissinger: I mean instead of celebrating – in the Eisenhower period we would be heroes.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Kissinger#Intervention_in_Chile