Mater linguarum

"Latina mater linguarum est," hörde jag ofta från äldre och klokare människor när jag under 60-talet gick i ett läroverk för pojkar i Helsingfors. Jag hade valt "klassisk linje" där jag sedan skulle läsa latin i sju av de åtta år som läroverket varade.

Jag har redan berättat om skolan (fotnot 1): den kallades ibland för "Finlands Eaton". Den klassiska linjen kändes som en klass för sig. Enligt Wikipedia betyder classicus 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Vi skulle alltså bli Finlands ledande klass. I början av latinstudierna vid elva, tolv års ålder tänkte jag, dumt nog, att detta verkade vara ett realistiskt mål. Senare kunde jag läsa en annan story i min stora latinsk-finska ordbok, nämligen att adjektivet "classicus" har med militär att göra, specifikt 'tillhörande flotta'. Ordboken påstår att substantivet "classici" betyder 'sjömän'. Vi var definitivt inte sjömän, men likväl "klassikkoita" ('klassiker, latinister') av Norssi, det finska normallyceet på Bangatan i Helsingfors. 

Sjömän tar en paus med vodka. In vino veritas.

Vi följde i föregående generationers spår. Vi lärde oss latinsk grammatik som de hade gjort. Vi läste Cornelius Nepos historier om berömda härförare. Hannibal och hans elefanter som åkte pulka nedför Alperna gjorde ett särskilt starkt intryck på mig. Ribban höjdes: vi översatte till finska delar av Caesars "De bello gallico" (Om kriget i Gallien). I enlighet med en lång latinisttradition förvrängde vi rubriken till "De gallo bellico" (Om den krigiske tuppen). Vi skulle behärska grammatik och andra "artes liberales" som anstod fria män. 

Men med tanke på att vi lever i ett industrisamhälle och i en modern demokrati var det befogat att fråga, vilken nytta man har av latin. Är det inte så som det engelska ordspråket lyder: "Latin is a language as dead as dead can be. First it killed the Romans, now it's killing me."  När jag kom upp i tonåren tyckte jag så, dvs. att språket var ganska onödigt. Jag lärde mig ju inte att prata det. Med vem skulle jag prata? Med påven? Jag hörde att det i Finland fanns en akademikersläkt i Jyväskylä som umgicks på latin sinsemellan. Märkligt! 

Sådana var mina pubertetiska antipatier mot latin, men i ärlighetens namn vill jag nämna vår förste lärare i latin, Tuomo Pekkanen. Han ville att vi små "klassiker" skulle ha ett levande förhållande till latin. Bäst kommer jag ihåg en kort pjäs av Plautus (ca. 254 - 184 ftb.) som vi satte upp. Pjäsen heter Parasitus Piger eller Den late snyltgästen. Jag fick rollen som snyltgäst (parasit) som spelade mot husets herre (dominus). Husbonden hade ont i magen, och parasiten föreslog att det läks bäst genom en ordentlig måltid (cena solida). Jag vill minnas att parasiten avslutar sin ordskur med att uppmana dominus: "Duc statim ad mensam" (Led (oss) genast till bordet). Som ni ser, så lämnade den här beröringen med antikens dramakonst bestående spår hos mig. Min motpart, dominus, blev senare, långt efter det att hans "dolor ventris" (magknip) hade lagt sig, professor i allmän litteraturvetenskap. Han satte sig in i de klassiska språken latin och grekiska mycket djupare än jag. Men när jag själv sedan började läsa vid universitet, upptäckte jag att jag i vissa hänseenden hade fått försprång till mina studiekamrater tack vare mina kunskaper i latin. Det handlar inte om "logiskt tänkande", för det är inte det latinet ger. Latinets värde ligger på ett annat håll.

Latin är ingen skrivbordsprodukt med genomtänkta logiska egenskaper, även om forskningen kring språket har tusenåriga anor. Latinet blev det medel som kom att förmedla både det grekiska och det arabiska kulturarvet till resten av Europa. Medeltida munkar som kopierade böcker kunde naturligtvis latin men mer sällan grekiska. "Graeca sunt, non leguntur" (Det är grekiska, går inte att läsa) kunde det heta. Logiskt eller inte latinet höll sin ställning ända fram till våra dagar som huvudspråket inom humaniora, naturvetenskap, medicin osv. Insikter i latin handlade således om andra saker än logik, i mitt fall framför allt kännedom om antikens kultur samt grammatisk och ordkunskap. Den vokabulär som vi använder i nästan alla språk i Europa vimlar av lånord från latin. Inte nog med detta. Eftersom vissa av de här språken har, bl.a. på grund av den europeiska kolonialismen, spritt sig över hela jordklotet så har antikens kulturarv åtminstone i någon form kommit även andra kulturer till del. 

Och det handlar inte bara om latinska och grekiska lånord i sig utan också översättningslån där språkdräkten är inhemsk men innehållet ärvt från latin (eller grekiska). Ett exempel: både i finska och svenska kan vi "leda en kör" och "leda ett ords ursprung". I bakgrunden skymtar betydelser av latinets verb "ducere" 'leda' och "deducere" 'föra, förflytta'. I svenska kan vi också "deducera" 'härleda, leda i bevis'. (Fotnot 2.) 

När jag stöter på en latinsk term - och det kan ingen modern människa undvika - upplever jag inte att den är vilken ljudsträng som helst, utan den innehåller ofta en lång "berättelse" i sig. I detta mediesamhället vi nu lever i använder vi ofta ordet "kommunikation" och "kommunicera". I bakgrunden finns ord som "con" 'med' och "munio" 'befästa, bygga murar'. Jfr. "communio" 'kontakt, samhörighet' som gett oss den kyrkliga termen "kommunion" 'nattvard'. Min latinsk-finska ordbok ger "communicatio" betydelsen 'delaktiggörande' vilket kommer nära svenskans "dela med sig". (Fotnot 3.) Sådana här ordhistorier är både spännande och upplysande, för de berättar för oss hur människorna under olika tidevarv har gestaltat sin värld och de förhållanden de levt under. Naturligtvis krävs det en droppe fantasi när man på det här sättet sysslar med ord och uttryck.

Det jag har beundrat är de möjligheter som finns i latinet att korthugget uttrycka saker. "Mens sana in corpore sano" (En sund själ i en sund kropp) (fotnot 4), "Natura non facit saltus" ('Naturen gör inte språng', dvs. utvecklingen går steg för steg) är bara två av hundra- om inte tusentals sentenser som vi fått tack vare de över tvåtusen år som latinet var Europas mater linguarum. Här bör vi inte glömma grekiska men det får vi ta senare.
 

Spridning av romanska språk i världen. Lingua Latina vivit in illis.

Latin är ett språk som har haft sin storhetstid som ett gängse kommunikationsmedel bland de europeiska samhällens övre skikt. Men att säga att det är lika dött som antikens romare är att ta i. Språket lever som ordskatt i Europas alla modersmål. Har vi någon nytta av att kunna det? Vilken nytta har vi av kunskapen som berör den mänskliga civilisationens rötter? För mig är svaret självklart. 

Att vara klassiker / latinist är numera lätt, för det finns läromedel och kurser till allas och alla behov. Latinet bär inte längre något märke av att bara användas av "classici" i betydelsen 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Den här positiva utvecklingen har sina upphovsmän. Som finne är jag synnerligen glad att latinet har rotat sig i mitt födelseland. Bara ett exempel: Tuomo Pekkanen et consortes laboris fick finska rundradion att börja sända nyheter på latin. Det var också han som översatte finsk-karelska eposet Kalevala till latin. Naturligtvis såg man till att påven fick sitt exemplar av "Kalevala Latina". Varför den här ivern att lyfta fram latin, ett språk man har ringt dödsklockor åt för länge sedan? Kanske ligger det nånting i påståendet "sine lingua latina, nulla Europa", utan latin, inget Europa. Som europé underskriver jag detta. "Ilman latinaa, ei Eurooppaa." 

_____________________________________________________________________

Fotnot 1:  Se min tidigare blogg "Расцветали яблони и груши... " или как я встретился с неизвестным пленником ("Äppel- och päronträd blommade..." eller hur jag träffades med en okänd krigsfånge).

Fotnot 2: För dem som vill veta mer om latinets historiska rötter och betydelse kan jag rekommendera professor Tore Jansons bok "Latin. Kulturen, historien, språket" (Wahlström & Widstrand, 2002). 

Fotnot 3:  "Kommunikation" heter både "kommunikaatio" och "viestintä" på finska. "Viestintä" har härletts från "viesti" 'budskap' som är lån från ryskans весть "v'est'" med samma betydelse. "Viestintä" anger att det handlar om att sända och ta emot budskap men delaktighetens bibetydelse har man inte lyckats få med. Därmed betyder "viestintä" och "kommunikaatio" lite olika saker. 

Fotnot 4: "Mens sana in corpore sano" kan översättas på låtsas till finska som "Mene (= mens) saunaan (= sana), kun kroppasi (= corpore) sanoo (= sano)" eller "Gå till bastu, när din kropp säger (så)".