Chile 1973-09-11

Den 11 september 1973 hände det som vi hade kunnat ana efter att hört nyheter om högerns öronbedövande kittelskrammeldemonstrationer mot den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende: under den USA-stödde generalen Augusto Pinochets ledning genomförde armén militärkuppen i Chile. Man anföll La Moneda-palatset, genomförde massarresteringar, tortyrer och avrättningar, förvandlade Estadio Nacional de Chile till koncentrationsläger. (Här är en lista över häkten och fängelser i Chile under 1973- 1990. En rapport på spanska om tortyrcentra i Chile under denna tid finns här.)

        

  General Pinochet sattes aldrig i fängelse för sina illgärningar, tvärtom stöddes hans militärjunta av krafter som skryter med att vara demokratiska, USA och Storbritannien. Kuppen i Chile skapade en enorm flyktingvåg till andra länder, bland dem även Finland vars flykting- och invandrarpolitik annars under en lång tid har varit pinsamt avvisande.

         Att Finland överhuvudtaget tog emot flyktingar från Chile var till stor del de få finska diplomaternas förtjänst som var kvar i Santiago. Här bör nämnas föreståndaren och andremannen för Finlands representation i Chile Tapani Brotherus och Ilkka Jaamala. Sveriges ambassadör i Santiago, Harald Edelstam (se här) lovprisade senare Tapani Brotherus insatser. Enligt Edelstam var denne "modigare än han. Brotherus var inte rädd för kulor och inte för dem som viftade med flaggor för Pinochet. Trots hotet av repressalier gömde Tapani och Lysa (hans fru) en stor mängd flyktingar i sitt hem". 

         Vid slutet av 1974 hade Finland tagit emot 160 flyktingar från Chile och bistått DDR i att ta emot 1 200 flyktingar. Se redogörelsen på finska av dessa händelser.

         Min syster Liisa var i Santiago under denna kaotiska tid. Hon kom till Finland i oktober 1973 med sin son Daniel som då var två år. Hon fick jobb som finsklärare för flyktingar då hon hade läst finska vid Helsingfors universitet och kunde flytande spanska. Långt efteråt då jag själv var verksam som lärare i finska för utländska studenter brukade vi kalla sådana här kurser för "Survival Finnish". Med de nyanlända flyktingarna gällde det "survival", överlevnad i ett främmande land, omgivna av människor som talade ett obegripligt språk, i smygande höstmörker och med all den oro som de säkert kände efter att ha varit tvungna att lämna sitt hemland.

         Finländarna hade inte heller mycket erfarenhet av att ta emot flyktingar. Chilenare blev den första större invandrargruppen i Finland. I detta sammanhang brukar finländare dock peka på evakueringen av Karelen under krigsåren, då övriga landet hade tagit emot hundratusentals karelare som flydde undan den påträngande Röda armén (se Karelens evakuering).

         Flyktingarna placerades i Käyrä "skolhem" två mil utanför Åbo. Det var en tidigare anstalt för ungdomar med sociala problem. Min syster och hennes make, som också hade kommit till Finland, fick en bostad där. På den tiden tjänstgjorde jag i vapenfri "civiltjänst" på en anstalt nära Åbo och kunde under mina korta permissioner besöka Käyrä. Tyvärr antecknade jag inte nånting av dessa händelser, och mina minnesbilder är vaga.

         En sak jag minns berör lille Daniel: han höll på att lära sig spanska, men hade nu kommit till en miljö där det nya språket var finska. Jag minns att han i november 1973 kallade "bil" för "piip piip" men att några månader senare hette "bilen" "rrr rrr". Detta avspeglade kanske hur trafiken låter i Santiago resp. i Finland. 

 

         En fackföreningsman från norra Chiles koppargruvor som hamnat i Käyrä berättade om sin barndom. Jag kommer ihåg att han saknade sin hemby och den "rio", flod som rinner vid byn. Det var alltså inte politik vi pratade om utan om minnen som gav oss hopp om en tryggare och bättre värld. Jag var oerhört glad att den här gruvarbetaren och andra flyktingar hade fått fristad i Finland.

         Det var också några som inte pratade spanska utan ursprungsfolkens språk, mapuche och aymara. Jag älskar språk, och vi började smida planer om att starta en radiostation som använder fyra språk: aymara, mapuche, spanska och finska. Senare kom jag på att quechua hade varit bara att ha med. Tyvärr fick denna geniala mediaidé dock aldrig luft under vingarna. 

 

         Sammanlagt kom 182 chilenska flyktingar till Finland. Största delen av dem återvände till sitt hemland efter att Pinochet i början av 90-talet förlorade makten. I övrigt kan jag nämna att år 2009 bodde 233 183 utlandsfödda personer i Finland, vilket är 4 % av befolkningen. Det bor 155 705 utländska medborgare (inkl. dubbelmedborgare) i landet. En framgångssaga (på finska) av en chilensk flykting som bosatte sig i Finland finner du här. 

         Efter ett par år i Finland återvände min syster med sin familj tillbaka till Santiago där hon och hennes make nu lever. De har två utflugna söner, Daniel och David, som bor och arbetar utomlands.

         Jag kommer aldrig att glömma den 11 september 1973 lika lite som 21.8.1968 (Prag) eller 4.6.1989 (Beijing). De är några av de datum då diktatorer och onda krafter begått oerhörda övergrepp mot mänskliga rättigheter. Naturligtvis är de bara några, och kanske inte ens de värsta, som skett. Men de är säkert en del av det gemensamma medvetandet som växer fram på vår blåa planet. Det är inte bara miljön vi måste ta hand om utan också vår egen framtid som homines sapientes sapientes som fritt kan översättas som "synnerligen kloka människor". Är vi värda denna vår artbeteckning? Det får vår gemensamma framtid utvisa.

         Efter 11.9.1973 skrev jag en dikt på finska som min nära vän, en flykting från Argentina, översatte till spanska.

nunca olvidar

estadio de los cadáveres

los muchachos feos de tierra chilena en su campo de juego ensangrentado

y el Tío Sam en su buque de guerra: el viento de Viña del Mar sopla en una mezcla de inglés y español.

Gengis Khan y Hitler palmean a los muchachos

y estrechan la mano de sus amigos

bajo el cielo desnudo en la Moneda.

La risa del Pato Donald y un aplauso de manos descarnadas

acompañan la firma del contrato.

cuando dejan de jugar los muchachos feos

de tierra chilena lavan el campo de juego

pero la puerta de estadio de los cadáveres

es algo que no logran cerrar

nunca olvidar

Utdrag ur samtalet mellan Richard Nixon och Henry Kissinger den 16 september 1973:

On September 16, 1973, five days after Pinochet had assumed power, the following exchange about the coup took place between Kissinger and President Nixon:

Nixon: Nothing new of any importance or is there?

Kissinger: Nothing of very great consequence. The Chilean thing is getting consolidated and of course the newspapers are bleeding because a pro-Communist government has been overthrown.

Nixon: Isn't that something. Isn't that something.

Kissinger: I mean instead of celebrating – in the Eisenhower period we would be heroes.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Kissinger#Intervention_in_Chile