28.11.12

Talvisota Vinterkriget Зимняя война


Talvisota puhkesi 30.11.1939, kun Neuvostoliitto hyökkäsi Suomea vastaan koko yhteisen rajan pituudelta ja aloitti Suomen alueen pommittamisen. Sota päättyi 13.3.1940 Moskovassa solmittuun rauhaan. 


Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939, då Sovjetunionen längs hela den gemensamma gränsen angrep Finland och inledde bombningar av Finlands territorium. Kriget upphörde den 13 mars 1940 i fredsavtalet som slöts i Moskva.

Зимняя война вспыхнула 30 ноября 1939 года, когда Советский Союз напал на Финляндию пo протяженности всей совместной границы и начал бомбардировки территории Финляндии, и кончалась 13 марта 1940 года заключением мирного договора в Москвe. 




Neuvostosotilaat ylittämässä Rajajokea + Röda arméns soldater går över Rajajoki (Systerbäck) + Солдаты Красной Армии пересекут Rajajoki ("Граница-река", по-русски "Сестра"), границу с Финляндией.










ПEСЕНКА ВЕСЕЛОГО СОЛДАТА
…если что не так - не наше дело.
Как говорится, Родина велела.
Как славно быть ни в чем не виноватым,
совсем простым солдатом, солдатом.

Булат Окуджава (1957)

(... jos jokin menee pieleen, ei ole meidän juttu.
Kuten sanotaan, Synnyinmaamme käski.
Kuinka hienoa onkaan kun syypää ei ole mihinkään, 
 vaan on aivan tavallinen sotilas, sotilas)  

Ote Bulat Okudzhavan runosta Reippaan sotilaan laulu (1957)







23.11.12

A niin kuin aapinen

Olen valinnut aiheekseni aapisen. Kyse on hyvin tärkeästä kirjasta.


Mikael Agricolan Abckiria vuodelta 1543 oli ensimmäinen suomenkielinen kirja. Abckiria oli suunnattu lukutaitoa opettaville papeille. (Lisätietoa aapisesta löytyy tästä ja tästä.)

Ruotsin valtakunnassa, jonka kuninkaan alamaisia suomalaiset silloin olivat, elettiin Lutherin (1483 - 1546) aloittaman uskonpuhdistuksen aikaa. Luther piti lukutaidon opettamista kansalle tuiki tärkeänä, jotta ihmiset voisivat itse ottaa selvää totuudesta, ja totuuden he löysivät Raamatusta. Maallisesti ajatellen Lutherin ansiota paljolti oli, että lukutaito alkoi yleistyä pohjoismaissa ja muissakin protestanttisissa maissa. Omaa yhteiskunnallista kehitystämme olisi mahdoton ajatella ilman lukutaitoa, ja aapinen on sen perusteos. Tässä on linkki Lutherista kirjoittamaani aiempaan blogiin.

Luther, lukutaitoisuutemme isä, 42-vuotiaana


Ruotsin kirkkolaissa 1686 annettiin lukkarin tehtäväksi opettaa seurakunnan lapset lukemaan. Lukutaito oli myös avioitumisen ehto. Näin kuningaskunnan väestö oli yleisesti lukutaitoinen jo 1700-luvulla, mille ei löytyne vertaa muista maista. On tosin muistettava, että lukutaitoa ei harjoitettu nykyihmisten tapaan. Kyse oli tavallisesti ulkoluvusta: katekismusta päntättiin ulkoa, ja monet pystyivät lukemaan kuulemansa tekstin mutta eivät itselleen outoja tekstejä.

Ennen kansakoulun tuloa ihmisten lukutaito ja kristinuskon tuntemus tarkastettiin kinkereillä. Niitä on pidetty ihan viime aikoihin asti, vaikka meidän päiviimme tultaessa tarkoituksena ei ole ollut tavaamistaidon tarkastaminen vaan tapaaminen osana luterilaisen seurakunnan toimintaa. (Tästä voit katsella elävää esimerkkiä kinkereistä.)

Kinkerit-sanan historia on mielenkiintoinen. Se tulee ruotsin gengärd-sanasta, joka tarkoitti jo 1200-luvulla tunnettua lakia, jolla määrättiin, että paikkakunnalla käyvät ylhäiset ihmiset kuten kuningas, kuninkaan edustajat ja piispa tuli kestitä siten kuin laissa luki. Kinkereihin on näin ollen alusta alkaen liittynyt kestitseminen. Modernissa muodossaan kyse on ollut pullakahvien tarjoamisesta seurakunnan jäsenille.

Lukutaito oli vakava asia. Siitä kertoo myös Aleksis Kivi Seitsemässä veljeksessään, joka oli ensimmäinen suomenkielinen romaani. Sen kolmas lukuhan alkaa näin:"Kaksi päivää on mennyt. Lukkarin väkituvassa pöydän ympärillä istuvat veljet, jämäten aapistoa niinkuin sanelee heille milloin lukkari itse ja milloin hänen pieni kahdeksan-vuotias tyttärensä." 

Helpolla veljekset eivät päässeet - ehkä Eeroa, liukasta luikkua hännän huippua, lukuun ottamatta. Näin Kivi kuvaa heidän punnertamistaan:"...vallan vitkaan edistyi veljesten oppi". Syynä oli lukkarin "kiinteys", joka "kangisti aina enemmin heidän haluansa ja mieltänsä". 

Veljekset pakenivat Impivaaraan, josta tuli eräänlainen lukutaidottomien yhteistalous. Mutta senkin he sitten jättivät, palasivat ihmisten ilmoille, oppivat lukemaan kuten Suomen kansa muutoinkin. Tarinan jatkon tiedämme: suomalaisten koulutustaso nousi, ja se on nykyään maailman huippua.




Luku- ja kirjoitustaito kuuluu kaikille

Vaikka aapiskukko on kiekunut (ja muninut!) ainakin jo 1500-luvulta lähtien, läheskään kaikki ihmiset eivät osaa lukea. Seuraavat tiedot ovat Suomen YK-liitolta: 
  • arviolta 72,1 miljoonaa lasta ei koskaan pääse kouluun.
  • noin 120 miljoonaa lasta on vailla alkeisopetusta. Suurin osa heistä on tyttöjä.
  • lukutaidottomia aikuisia on noin 774 miljoonaa. Heistä kaksi kolmasosaa on naisia.
  • valtaosa köyhimpien kehitysmaiden naisista ei osaa lukea eikä kirjoittaa.
Euroopassa vain Portugalissa lukutaitoisia on alle 90% maan väestöstä, mutta esimerkiksi Nicaraguassa, Algeriassa ja Ugandassa vastaava osuus on 62%. Kauimpana häntäpäässä ovat Nepali (28 %), Eritrea (25%), Somalia (24%), Burkina Faso (19%) ja viimeisenä Niger (14%). 

Erot miesten ja naisten välillä ovat myös suuret, esimerkiksi Irakissa se on 25%: miehistä 71% ja naisista 45% ovat lukutaitoisia.

Lukutaito ei ole selviö missään päin maailmaa. Ja totta tietenkin on, että lukemaan on opittava, lukutaitoa ei saa äidinmaidossa, ei edes sen korvikkeessa. Kansainvälinen lukutaitopäivä on syyskuun kahdeksantena.

Onko lukutaito sitten onnen avain? En luule, että onnea löytää kirjoista, vaikka ilman kirjatietoa me tuskin selviäisimme. Toki voimme keskustella onnesta lukemamme perusteella. 

Päätän tämän sykkeisen blogin lainaamalla salaneuvos Johann Wolfgang von Goetheltä (1749–1832) lukemani ajatelman: "Grau, teurer Freund, ist alle Theorie / und grün des Lebens goldner Baum." (Ystäväiseni, harmaata on kaikki teoria / ja vihreä on elämän kultainen puu.) 

Hetkinen... enpä tainnut lukea tuota ajatelmaa vaan kuulin sen äidiltäni lapsuuteni ja nuoruuteni virikkeisinä vuosina. (Ks. hänestä laatimaani blogia.) Kaikkea emme siis opi lukemalla. Elämän puuhun kiipeämisessä tarvitaan muitakin taitoja kuin lukutaitoa ja muutakin tietoa kuin kirjatietoa.














17.11.12

Päivä alkaa aamusta

Aamu.
Milloin aamu alkaa? Yövartijana ollessani ajattelin, että se alkaa kello kuusi. (Ks. tästä laitos, jossa toimin sivarina.) Kolmen ja kuuden välissä on aamuyö. Eritoten joskus neljän ja viiden välillä muistan ajatusteni pyörineen kummia latuja päivystyspaikassani. Myöhemmin kuulin puhuttavan, että tuota aamuyön hetkeä kutsutaan "susitunniksi" (vargtimmen), ehkä se oli sitten se. 

Aiemmin olin aamu-uninen, joskus jopa aamuäkäinen tai kärttyisä. Enää en ole sellainen, ja se johtuu siitä, että nousen varhain eikä lähelläni ole ketään hereillä. En voi siis äksyillä kenellekään vuoteesta noustuani. Yleensä parhaat unet tai ne unet jotka muistan, näen juuri ennen heräämistä. Unet ovat kuin terhentä aamuisen lammen yllä: päivän alettua ne haihtuvat mielestä, mikä toisinaan on aika ikävää.

Miksi päivä jaetaan osiin? Ja miksi aamuvirkkuja arvostetaan, mutta unisia pilkataan jopa niin, että kaikkein unisin heitetään veteen kerran vuodessa. "Unikeko" ei ole mikään ahkerien mutta väsyneiden muurahaisten kokoama pyramidi vaan onneton, pilkan kohteeksi joutuva ihmissisko tai (yleensä) -veli. Hänelle on olemassa ihan kansainvälinen pilkkalaulukin, jossa teennäisesti puhutaan "Jaakko-kullasta".


Tärkeintä on, että päivä palaa, että sininen kiertotähtemme pyörii, että aina välillä näen sen, mitä kaukaisten esivanhempiemme luomalla ilmauksella kutsumme "auringon nousuksi". Eihän aurinko tietenkään nouse, vaan pallomme pyörii, mutta aina, kun koen sarastuksen, tulen hyvälle päälle. Valo palaa maailmaan, ja on mukava taas jatkaa, olipa Jaakko Kullan kaltainen unikeko tai ei.

Latinaksi "valon tuominen" ilmaistaan sanoilla "lucem ferre" eli suomalaisittain "lusi feri". Ja "lusiferihan" on 'paholaisen' tai 'saatanan' toisintonimi. (Tarinan siitä, miten "valontuojasta" tuli "saatana", löydät tästä.) Ehkä joku saa nyt aiheen hihkaista: "Sarastus on saatanallisen kaunis." Tuo ei säväytä: aamu on kauneimmillaan jumalallisen ihana. Morgonstund har guld i mun. Aamuhetkellä on kultaa suussaan.








11.11.12

1918 11 11, a day of sorrow - and relief: the unprecedented slaughter was over

Isaac Rosenberg, one of the 886,939 British soldiers killed during the WW1


Isaac Rosenberg, born 1890, was killed early on the morning of 1st April 1918 during the German spring offensive. His body was not immediately found, but in 1926 the remains of eleven soldiers of the KORL were discovered and buried together in Northumberland Cemetery, Fampoux. His body could not be individually identified, but he was known to be among them. This cemetery was later moved, and his remains were reinterred at Bailleul Road East Cemetery, St. Laurent-Blangy, near Arras where his headstone reads ‘Buried near this spot’. Beneath his name, dates and regiment, are engraved the Star of David and the words ‘Artist and Poet’.

This biographical note comes from these files.


Poppies - the Flower of Remembrance See here



Le Déserteur par Boris Vian 






Universal Soldier - suomeksi / finnlingve Palkkasoturi

La lotta continua!

Italian tunti - Lektion i italienska - Leciono de la itala lingvo - Урок италяньского языка

 

Rivoluzione


Chi si spaventa quando sente dire
«rivoluzione»
forse non ha capito.

Non è una rivoluzione tirare una sassata in testa a uno sbirro,
sputare addosso a un poveraccio
che ha messo una divisa non sapendo
come mangiare:
non è incendiare il municipio
o le carte in catasto
per andare da stupidi in galera
rinforzando il nemico di pretesti.

Quando ci si agita per giungere
al potere e non si arriva
non è una rivoluzione, si è mancata;
se si giunge al potere e la sostanza
dei rapporti rimane come prima,
rivoluzione tradita.

Rivoluzione è distinguere il buono
già vivente, sapendolo godere,
sani, senza rimorsi,
amore, riconoscersi con gioia.

Rivoluzione è curare il curabile
profondamente e presto,
è rendere ciascuno responsabile.

Rivoluzione
è incontrarsi con sapiente pazienza
assumendo rapporti essenziali
tra terra, cielo e uomini: ostie sì,
quando necessita, sfruttati no,
i dispersi atomi umani divengano
nuovi organismi e lottino nettando
via ogni marcio, ogni mafia.


Danilo Dolci (1924 - 1997)
arkkitehti, sosiaalisen muutoksen organisoija Sisiliassa, "Italian Gandhi",
arkitekt, organisatör av social förändring i Sicilien, "Italiens Gandhi",
архитектор, организатор социальной перемены в Сицилии, "Гандхи Италии",
arkitekto, organizisto de sociala aliigado en Sicilio, "Gandhi de Italio". 


Danilo Dolci (maldekstre) kaj Giuseppe Impastato (dekstre), kontraŭmafia aktivulo,
 kiun mafianoj mortigis en 1978. 
La lotta continua!

4.11.12

"Över" är "yli", eller?

När jag har sysslat med svenska har jag fastnat bl.a. för det faktum att man i detta språk ofta använder små ord framför andra ord som t.ex. "för" framför "led" vilket bildar ordet "förled". Tar man ett ord som "över" kan man skapa nästan hur många ord som helst där det står som förled eller prefix som det också kallas. 


I min Stora svensk-finska ordbok fyller sammansättningar med förledet "över-" drygt 35 spalter. En genomgång av ordets olika betydelser ger vid hand att som preposition har "över" nio betydelser, t.ex. (betydelse 2) "dra täcket över huvudet" och (bet. 5) "falla över bord". "Över" används också som adverb, vilket är fallet i satsen "Kavla ut degen och strö socker över". Det är uppenbart att de som under årtusendenas lopp har utvecklat detta språk har varit överförtjusta i "över" och överhuvudtaget i att sätta ett ord framför ett annat som "för" framför "led".  

I finska språket använder vi också sådana förled fast kanske inte i samma utsträckning som i svenska. I Suomen kielen perussanakirja (Finska språkets grundordbok) som är jämförbar med den ovannämnda svensk-finska ordboken har vi ord med förled "yli" (över-) på bara drygt 10 spalter. Saken är självfallet lite mer komplicerat än så för som förled har "yli" en vanlig parallell form, nämligen "ylä-", t.ex. "ylähuone" (parlamentets) 'överhus'. "Yli" förekommer som preposition ("yli kadun", över gatan), postposition ("kadun yli" över gatan) och som adverb ("Siitä ei pääse yli eikä ympäri", ung. man kan gå varken över eller runt det) och har sammanlagt åtta betydelser som enskilt ord och tre betydelser som prefix.


"Över" och "yli" (eller "ylä") hjälper till när vi ska skapa nya ord som sedan blir antingen sammansättningar av typ "överhus" eller också avledningar, t.ex."överhet". I finskans ordbildning tar avledningarna en central plats. "Yli" står som stam bl.a. för verben "ylistää" 'lovprisa' och "ylittää" 'gå över' samt för substantiven "ylimys" 'aristokrat',"ylinen" bl.a. 'vind, loft' och "ylennys" 'befordran'.

I svenska använder man inte avledningar så mycket som i finska. Språken är olika: det man uttrycker med enskilda ord i svenska uttrycker man ofta med ändelser i finska, t.ex. "också i min bil" blir ett ord i finska eller
bit för bit:"auto-ssa-ni-kin" (bil-i-min-också). I fråga om "över" finns följande former: "överhet", "övers","övre", "överst", "övrig" och kanske även "överens" och "överste".

I båda språken gillar man sammansättningar, vilket är ett mycket smidigt sätt att utvidga språkets uttrycksmöjligheter. Just i fallet "över" / "yli"-"ylä" verkar finnarna dock inte ha gått lika långt som svenskarna för jag ser i min svensk-finska ordbok att bara en del av svenskans sammansättningar med "över" har en finsk motsvarighet med "yli" eller "ylä" som förled. 

Å andra sidan förefaller det vara så att svenskan har gett finskan en mängd ord i form av över(!)sättningslån. T.ex. "överhuvud" har en direkt motsvarighet i "ylipäänsä" ("pää" = huvud). Ord som har med samhället och dess olika funktioner att göra har ibland översatts direkt: "överklass" blir "yläluokka" och "överintendent" heter "yli-intendentti". Då och då kommer delarna i olika följd: "överkrigsdomstol" översattes som "sotaylioikeus", alltså "krigsöverdomstol". 

När man började utveckla finskan till ett fullödigt kulturspråk under 1800-talet ansåg några finska språkmän att vissa ord inte kunde accepteras pga. att de för slaviskt följde svenskans mall. Man ville icke som det står vid Kungsporten på Sveaborgs fästning nära Helsingfors "lita på främmande hielp". (Att i detta sammanhang uppleva svenskar som "främmande" är naturligtvis rätt konstigt.) Det handlade om "svetisismer", svenskpåverkade ord och uttryck som skulle bort ur det pura språket. (Fotnot 1.)

Låt oss ta några exempel av jakten på svetisismer i fråga om "över". En framstående finsk språkman ville ha bort "yliampuva" 'överskjutande' i bildlig betydelse då man har ett eget ord "liioitteleva" från verbet "liioitella" 'överdriva'. "Ylimeno" eller "övergång" tilltalade inte språkmannen utan han föredrog att ersätta det med "siirtymä" från verbet "siirtyä" 'flytta sig'. "Ylipainos" 'övertryck' som tryckeriterm var han heller inte överförtjust i utan i dess ställe fick han gehör för "eripainos" 'särtryck'. Ordet "ylityöllistää" 'översysselsätta' borde enligt språkmannen ersättas med ett uttryck som motsvarar frasen 'att ha för mycket att göra'. (Fotnot 2.)

Jag är förtjust i ord. De är inte vilka ljud- eller bokstavssträngar som helst utan de har en historia bakom sig (se min blogg Mater linguarum). Hur kom ordet "övermod" till? Det är klart att om man har mod, är man tapper. Men om man går (eller hoppar) över tapperheten hamnar man då i "övermod"? Skämt åt sidan! I finska heter "övermod" "ylimielisyys" eller "översinnighet". Hur kom man på det? 


Att fundera kring sådana här saker är roligt och intressant. Vi kommer till insikt att finska, svenska och alla andra över 6 700 språk som vi har på vår blåa planet är en gåva från otaliga tidigare generationer. Den mänskliga historien med alla dess tusende lokala variationer lever i de ord och uttryck som vi använder. Språket är ett "överspännande" fenomen.

Ovan ställde jag frågan: "Över" är "yli", eller? Svaret är att det bara delvis är det. Finnarna och svenskarna har levt sida vid sida under ett par tusen år (om inte längre). Svenskan har varit det dominerande och långivande språket, finskan har man mestadels använt i kungarikets "Österland". Finskan har tagit emot och inlemmat i sig influenser från svenskan och genom svenskan från de stora kulturspråken: grekiska, arabiska, latin, tyska och franska. Men finskan har ändå bevarat sin särprägel och inte gått in i svenskan som t.ex. många svenska dialekter naturligt nog under moderniseringens tryck har gjort. (Fotnot 3.)


Svenska och germanska lånord utgör det största "främmande" elementet i finskans ordförråd. Då antalet språkpurister har gått ned, har det gått upp för de flesta att lån - så väl direkta som översättningslån - från svenska och många andra språk har varit en stor tillgång för vårt finska språk. Utan influenser från utanför hade språket inte blivit det kulturspråk som det nu är. 

Den språkliga purismen ledde ofta till överdrifter, den var barn av sin egen tid. Kanske finns det inte "pura" språk som bara kan ösa ut ur sina egna resurser. De flesta språk lär vara synteser av egna och främmande element. Språk är mänskliga skapelser och de påverkar oundvikligt varandra. De återspeglar de kulturer och samhällen vi lever i och den naturliga anpassning till livets ständiga föränderlighet som vi alla står inför. 


Fotnot 1: Bland finlandssvenskar har man hyst liknande känslor mot "finlandismer" som finnarna haft mot "svetisismer". Den stora skillnaden är förstås att finsktalande är i majoritet och svensktalande i minoritet i Finland. Som sverigefinne är jag väldigt medveten om att det kan vara mycket svårt att hävda minoritetsspråkets rättigheter under majoritetspråkets ständiga tryck.

Fil.dr. Charlotta af Hällström-Reijonen vid Helsingfors universitet har nyligen skrivit en avhandling i ämnet finlandismer. Sammanfattningen kan du läsa här.

Fotnot 2: Man kan fråga sig, om det är bra att sovra språkets ordförråd så som språkmannen ifråga och många andra likasinnade språkriktighetsivrare har gjort. Jag anser att det inte är bra om det innebär att språkanvändarnas invanda sätt att uttrycka sig blir ifrågasatta och stämplas som "dåligt språk". De kan bli osäkra på vilka ord och former som egentligen gäller och är korrekta i det prestigefyllda standardspråket. Det är viktigt att språkanvändarna känner sig hemmastadda i sitt modersmål.

Å andra sidan gör personer som vår språkman måhända en stor tjänst: de hjälper andra språkanvändare att hitta uttryck som smidigare och mer precist
formulerar det man tidigare uttryckt på ett annat och kanske otympligt sätt. Jag tycker också att vårt förhållande till språket och språkanvändningen har under tidens gång blivit naturligare. "Språkriktighet" och "språkstyrning" har fått väja för "språkvård", och det behöver vi i detta vårt massmediala facebookande och bloggande samhälle


Fotnot 3:

Mikael Agricola (1510-1557) grundade finska skriftspråket bl.a. genom att översätta Nya testamentet till finska 1548. Han kallas för finska skriftspråkets fader. Mer om Agricola finner du här.

Elias Lönnrot (1802-1884) var den som samlade folkdikter och sammanställde dem till Finlands nationalepos Kalevala. Han var ledande bland de språkmän som under 1800-talet reformerade det finska skriftspråket. Mer om Lönnrot kan du läsa här.
 

1.11.12

Vainajamme

Nyt on se aika vuodesta, jona eri puolilla kristikuntaa muistellaan ja jopa juhlitaan vainajia. Vakaissa luterilaisissa maissa kyse on pyhäinpäivästä tai, kuten minä opin lapsena, pyhäinmiestenpäivästä. Käymme poisnukkuneiden rakkaittemme haudoilla, asetamme kynttilän niille ja omistamme heille ajatuksemme.

Kun pyhäinpäivä ja eritoten anglo-amerikkalainen, kummittelua henkivä halloween-juhla ovat vallanneet alaa, ikivanha iloisempi syysjuhla on jäänyt taka-alalle ja jopa aivan unohduksiin. Sitä kutsutaan kekriksi tai köyriksi, ja se osuu pyhäinpäivää edeltävään aikaan. Kekrinä juhlittiin korjattua satoa, ja se oli vuoden kohokohtia myös sen takia, että palkolliset saivat silloin vuotuisen palkkansa ja ainoan vapaan viikkonsa, ns. römppäviikon.  

Juuri nyt sade ropisee kuitenkin ikkunalautaani, ulkona on pimeä marraskuun ilta. "Marras" tuo mieleeni kuoleman, ja tätä tunnetta vahvistaa ote edesmenneen professori Lauri Hakulisen teoksesta "Suomen kielen rakenne ja kehitys": "Marraskuu sisältää vanhan arjalaisen lainasanan marras 'kuollut, vainaja', joka tässä yhteydessä viitannee joihinkin muinaisiin uskomuksellisiin käsityksiin vainajain henkien liikkeelläolosta tiettynä ajankohtana syksyisin."

Marraskuinen ehtoo vie ajatukseni minulle tuttuihin vainajiin. Tulee haikea olo, kun huomaan, miten nopeasti aika on kulunut. Ruotsalainen saattokodin potilas tiivisti hyvin sen tunteen, jonka ajan vääjämätön riento meissä toisinaan synnyttää: "Dagarna kom och dagarna gick, inte visste jag att det var livet." (Päivät tulivat ja päivät menivät, enkä minä tajunnut, että se oli elämä.) Elämän ja kuoleman raja on vähäinen ja useimmille meistä tavattoman tärkeä. Emme halua päästää elämän lankaa käsistämme.

Isäni oli kiltein tuntemani ihminen, äitini ohjasi suurta perhettämme, hän tunsi ja tiesi paljon. Laurista, vanhimmasta veljestäni, muistan erityisesti hänen kauniin, hieman ujon hymynsä. Sukulaisista mieleeni tulevat serkut isän puolelta. Kun kuulin, että aika oli jättänyt Sakarista, aloin ajatella pojannassikoina tekemiämme kolttosia. Hänen ja Ilkka-veljeni seurassa menin Hesperian puiston suuren halkopinon taakse. Otimme siellä esiin äidiltä näpistämämme "nortit" ja poltimme ne miehekkäästi. Minä vedin savua henkeeni oikein kunnolla. Maailma pyöri silmissäni.

Saken äiti, Marjatta-tätini, oli suvun keskeisiä hahmoja. Kesällä, muistaakseni joskus juhannuksen tienoilla, kävimme serkkujemme luona järjestetyillä sukujuhlilla koko ison, yhdeksänhenkisen perheemme voimalla. Heidän kesäpaikkansa sijaitsi meiltä noin viiden kilometrin päässä metsän takana, ja sinne kulkeminen tuntui minusta aina suurelta seikkailulta. Päädyimme vaelluksemme lopussa pitkän ja melko kapean järven rantaan. Huusimme serkkujamme hakemaan meidät yli. Vanhin veljeni Lauri ei kerran malttanut odottaa vaan lähti uimaan järven poikki. Kun hän jo oli aika lähellä vastarantaa, ranskalainen Madu-tätini, joka oli seurannut perheemme esikoisen rohkeaa tempausta, huolestui ja riensi laiturille huutamaan: "Lauri, Lauri, onkko siinulla uimmahousu päällä?" Oli hänellä, herrasmiehellä.

Mihin kohtaan sitten katsonkin mieleni kalmistossa, vastaani tulee tuttuja kasvoja ja kymmeniä heihin liittyviä tarinoita. Lieneekö ikääntymisen syytä, että ne ponnahtavat esiin niin helposti ja ovat niin kovin eläviä kuvia. Topi, maanviljelijä, auttoi vanhempiani jo sota-aikana edellä mainitussa kesäpaikassamme. Minä opin tuntemaan Topin vuosien kuluessa mm. sen takia, että hän tuli elokuussa auttamaan meitä "puusouvissa". 

Olimme kesän aikana keränneet metsästä ison kasan rankoja, jotka nyt sahasimme Topin sirkkelillä pököiksi. Sirkkelin remmi kiersi hänen traktorinsa vauhtipyörän kautta, ja kun terä alkoi suhista ja puuhun osuessaan vinkua, Topi sanoi, että "Ja nyt tytöt mielestä pois". Mistä hän tiesikin, mihin minun, murrosikäisen pojanklopin, ajatukset aina välillä karkasivat. Sirkkeli ei ollut mikään leikkipeli, sen kanssa piti olla "tarkkana kuin porkkana". Valmista kuitenkin tuli: saimme aikaan ison kasan pökköjä, jotka me pojat sitten pilkoimme uuniin mahtuviksi klapeiksi.

Kainosta ja hänen vaimostaan Lempistäkin on aika jättänyt. He tulivat meille tutuiksi mm. sen takia, että haimme heidän tilaltaan kesäisin tinkimaidon ja kävimme siellä joskus heinätöissäkin. Herkin asia, joka minun kohdallani sattui, oli se kun kävellessäni morsmaikkuni kanssa kylän raittia Kaino ja Lempi tulivat vastaamme. Lempi katsoi morsiantani ja lausahti: "Nyt on Kaarlokin sitten löytänyt omansa." Niin kuin olikin. 
En tässä rupea ajattelemaan ongelmia, kriisejä ja onnettomuuksia, joita on tapahtunut. Myös ne, jotka kokivat kovia ja olivat elämässään epäonnisia, käyskelevät mieleni hautuumaalla. Aikaa ei enää ole muuttaa sitä, mikä meni väärin, jäi korjaamatta tai muuten vain hoitamatta. Mutta aikaa on kyllä koettaa tehdä paremmaksi sitä, mikä on tässä ja nyt, vaikuttaa niihin asioihin, joihin voimme, ja olla murehtimatta niitä asioita, joille emme mahda mitään.

Tietoa pyhäinpäivästä saa tästä
Kekristä tai köyristä kerrotaan tässä osoitteessa.