"Över" är "yli", eller?

När jag har sysslat med svenska har jag fastnat bl.a. för det faktum att man i detta språk ofta använder små ord framför andra ord som t.ex. "för" framför "led" vilket bildar ordet "förled". Tar man ett ord som "över" kan man skapa nästan hur många ord som helst där det står som förled eller prefix som det också kallas. 


I min Stora svensk-finska ordbok fyller sammansättningar med förledet "över-" drygt 35 spalter. En genomgång av ordets olika betydelser ger vid hand att som preposition har "över" nio betydelser, t.ex. (betydelse 2) "dra täcket över huvudet" och (bet. 5) "falla över bord". "Över" används också som adverb, vilket är fallet i satsen "Kavla ut degen och strö socker över". Det är uppenbart att de som under årtusendenas lopp har utvecklat detta språk har varit överförtjusta i "över" och överhuvudtaget i att sätta ett ord framför ett annat som "för" framför "led".  

I finska språket använder vi också sådana förled fast kanske inte i samma utsträckning som i svenska. I Suomen kielen perussanakirja (Finska språkets grundordbok) som är jämförbar med den ovannämnda svensk-finska ordboken har vi ord med förled "yli" (över-) på bara drygt 10 spalter. Saken är självfallet lite mer komplicerat än så för som förled har "yli" en vanlig parallell form, nämligen "ylä-", t.ex. "ylähuone" (parlamentets) 'överhus'. "Yli" förekommer som preposition ("yli kadun", över gatan), postposition ("kadun yli" över gatan) och som adverb ("Siitä ei pääse yli eikä ympäri", ung. man kan gå varken över eller runt det) och har sammanlagt åtta betydelser som enskilt ord och tre betydelser som prefix.

"Över" och "yli" (eller "ylä") hjälper till när vi ska skapa nya ord som sedan blir antingen sammansättningar av typ "överhus" eller också avledningar, t.ex."överhet". I finskans ordbildning tar avledningarna en central plats. "Yli" står som stam bl.a. för verben "ylistää" 'lovprisa' och "ylittää" 'gå över' samt för substantiven "ylimys" 'aristokrat',"ylinen" bl.a. 'vind, loft' och "ylennys" 'befordran'.

I svenska använder man inte avledningar så mycket som i finska. Språken är olika: det man uttrycker med enskilda ord i svenska uttrycker man ofta med ändelser i finska, t.ex. "också i min bil" blir ett ord i finska eller bit för bit:"auto-ssa-ni-kin" (bil-i-min-också). I fråga om "över" finns följande former: "överhet", "övers","övre", "överst", "övrig" och kanske även "överens" och "överste".

I båda språken gillar man sammansättningar, vilket är ett mycket smidigt sätt att utvidga språkets uttrycksmöjligheter. Just i fallet "över" / "yli"-"ylä" verkar finnarna dock inte ha gått lika långt som svenskarna för jag ser i min svensk-finska ordbok att bara en del av svenskans sammansättningar med "över" har en finsk motsvarighet med "yli" eller "ylä" som förled. 

Å andra sidan förefaller det vara så att svenskan har gett finskan en mängd ord i form av över(!)sättningslån. T.ex. "överhuvud" har en direkt motsvarighet i "ylipäänsä" ("pää" = huvud). Ord som har med samhället och dess olika funktioner att göra har ibland översatts direkt: "överklass" blir "yläluokka" och "överintendent" heter "yli-intendentti". Då och då kommer delarna i olika följd: "överkrigsdomstol" översattes som "sotaylioikeus", alltså "krigsöverdomstol". 

När man började utveckla finskan till ett fullödigt kulturspråk under 1800-talet ansåg några finska språkmän att vissa ord inte kunde accepteras pga. att de för slaviskt följde svenskans mall. Man ville icke som det står vid Kungsporten på Sveaborgs fästning nära Helsingfors "lita på främmande hielp". (Att i detta sammanhang uppleva svenskar som "främmande" är naturligtvis rätt konstigt.) Det handlade om "svetisismer", svenskpåverkade ord och uttryck som skulle bort ur det pura språket. (Fotnot 1.)

Låt oss ta några exempel av jakten på svetisismer i fråga om "över". En framstående finsk språkman ville ha bort "yliampuva" 'överskjutande' i bildlig betydelse då man har ett eget ord "liioitteleva" från verbet "liioitella" 'överdriva'. "Ylimeno" eller "övergång" tilltalade inte språkmannen utan han föredrog att ersätta det med "siirtymä" från verbet "siirtyä" 'flytta sig'. "Ylipainos" 'övertryck' som tryckeriterm var han heller inte överförtjust i utan i dess ställe fick han gehör för "eripainos" 'särtryck'. Ordet "ylityöllistää" 'översysselsätta' borde enligt språkmannen ersättas med ett uttryck som motsvarar frasen 'att ha för mycket att göra'. (Fotnot 2.)

Jag är förtjust i ord. De är inte vilka ljud- eller bokstavssträngar som helst utan de har en historia bakom sig (se min blogg Mater linguarum). Hur kom ordet "övermod" till? Det är klart att om man har mod, är man tapper. Men om man går (eller hoppar) över tapperheten hamnar man då i "övermod"? Skämt åt sidan! I finska heter "övermod" "ylimielisyys" eller "översinnighet". Hur kom man på det? 

Att fundera kring sådana här saker är roligt och intressant. Vi kommer till insikt att finska, svenska och alla andra över 6 700 språk som vi har på vår blåa planet är en gåva från otaliga tidigare generationer. Den mänskliga historien med alla dess tusende lokala variationer lever i de ord och uttryck som vi använder. Språket är ett "överspännande" fenomen.

Ovan ställde jag frågan: "Över" är "yli", eller? Svaret är att det bara delvis är det. Finnarna och svenskarna har levt sida vid sida under ett par tusen år (om inte längre). Svenskan har varit det dominerande och långivande språket, finskan har man mestadels använt i kungarikets "Österland". Finskan har tagit emot och inlemmat i sig influenser från svenskan och genom svenskan från de stora kulturspråken: grekiska, arabiska, latin, tyska och franska. Men finskan har ändå bevarat sin särprägel och inte gått in i svenskan som t.ex. många svenska dialekter naturligt nog under moderniseringens tryck har gjort. (Fotnot 3.)

Svenska och germanska lånord utgör det största "främmande" elementet i finskans ordförråd. Då antalet språkpurister har gått ned, har det gått upp för de flesta att lån - så väl direkta som översättningslån - från svenska och många andra språk har varit en stor tillgång för vårt finska språk. Utan influenser från utanför hade språket inte blivit det kulturspråk som det nu är. 

Den språkliga purismen ledde ofta till överdrifter, den var barn av sin egen tid. Kanske finns det inte "pura" språk som bara kan ösa ut ur sina egna resurser. De flesta språk lär vara synteser av egna och främmande element. Språk är mänskliga skapelser och de påverkar oundvikligt varandra. De återspeglar de kulturer och samhällen vi lever i och den naturliga anpassning till livets ständiga föränderlighet som vi alla står inför. 


Fotnot 1: Bland finlandssvenskar har man hyst liknande känslor mot "finlandismer" som finnarna haft mot "svetisismer". Den stora skillnaden är förstås att finsktalande är i majoritet och svensktalande i minoritet i Finland. Som sverigefinne är jag väldigt medveten om att det kan vara mycket svårt att hävda minoritetsspråkets rättigheter under majoritetspråkets ständiga tryck.

Fil.dr. Charlotta af Hällström-Reijonen vid Helsingfors universitet har nyligen skrivit en avhandling i ämnet finlandismer. Sammanfattningen kan du läsa här.

Fotnot 2: Man kan fråga sig, om det är bra att sovra språkets ordförråd så som språkmannen ifråga och många andra likasinnade språkriktighetsivrare har gjort. Jag anser att det inte är bra om det innebär att språkanvändarnas invanda sätt att uttrycka sig blir ifrågasatta och stämplas som "dåligt språk". De kan bli osäkra på vilka ord och former som egentligen gäller och är korrekta i det prestigefyllda standardspråket. Det är viktigt att språkanvändarna känner sig hemmastadda i sitt modersmål.

Å andra sidan gör personer som vår språkman måhända en stor tjänst: de hjälper andra språkanvändare att hitta uttryck som smidigare och mer precist formulerar det man tidigare uttryckt på ett annat och kanske otympligt sätt. Jag tycker också att vårt förhållande till språket och språkanvändningen har under tidens gång blivit naturligare. "Språkriktighet" och "språkstyrning" har fått väja för "språkvård", och det behöver vi i detta vårt massmediala facebookande och bloggande samhälle


Fotnot 3:

Mikael Agricola (1510-1557) grundade finska skriftspråket bl.a. genom att översätta Nya testamentet till finska 1548. Han kallas för finska skriftspråkets fader. Mer om Agricola finner du här.

Elias Lönnrot (1802-1884) var den som samlade folkdikter och sammanställde dem till Finlands nationalepos Kalevala. Han var ledande bland de språkmän som under 1800-talet reformerade det finska skriftspråket. Mer om Lönnrot kan du läsa här.