La lotta continua!

Italian tunti - Lektion i italienska - Leciono de la itala lingvo - Урок италяньского языка

 

Rivoluzione

Chi si spaventa quando sente dire
«rivoluzione»
forse non ha capito.

Non è una rivoluzione tirare una sassata in testa a uno sbirro,
sputare addosso a un poveraccio
che ha messo una divisa non sapendo
come mangiare:
non è incendiare il municipio
o le carte in catasto
per andare da stupidi in galera
rinforzando il nemico di pretesti.

Quando ci si agita per giungere
al potere e non si arriva
non è una rivoluzione, si è mancata;
se si giunge al potere e la sostanza
dei rapporti rimane come prima,
rivoluzione tradita.

Rivoluzione è distinguere il buono
già vivente, sapendolo godere,
sani, senza rimorsi,
amore, riconoscersi con gioia.

Rivoluzione è curare il curabile
profondamente e presto,
è rendere ciascuno responsabile.

Rivoluzione
è incontrarsi con sapiente pazienza
assumendo rapporti essenziali
tra terra, cielo e uomini: ostie sì,
quando necessita, sfruttati no,
i dispersi atomi umani divengano
nuovi organismi e lottino nettando
via ogni marcio, ogni mafia.


Danilo Dolci (1924 - 1997)
arkkitehti, sosiaalisen muutoksen organisoija Sisiliassa, "Italian Gandhi",
arkitekt, organisatör av social förändring i Sicilien, "Italiens Gandhi",
архитектор, организатор социальной перемены в Сицилии, "Гандхи Италии",
arkitekto, organizisto de sociala aliigado en Sicilio, "Gandhi de Italio". 

Danilo Dolci (maldekstre) kaj Giuseppe Impastato (dekstre), kontraŭmafia aktivulo,
 kiun mafianoj mortigis en 1978. 

La lotta continua!

"Över" är "yli", eller?

När jag har sysslat med svenska har jag fastnat bl.a. för det faktum att man i detta språk ofta använder små ord framför andra ord som t.ex. "för" framför "led" vilket bildar ordet "förled". Tar man ett ord som "över" kan man skapa nästan hur många ord som helst där det står som förled eller prefix som det också kallas. 


I min Stora svensk-finska ordbok fyller sammansättningar med förledet "över-" drygt 35 spalter. En genomgång av ordets olika betydelser ger vid hand att som preposition har "över" nio betydelser, t.ex. (betydelse 2) "dra täcket över huvudet" och (bet. 5) "falla över bord". "Över" används också som adverb, vilket är fallet i satsen "Kavla ut degen och strö socker över". Det är uppenbart att de som under årtusendenas lopp har utvecklat detta språk har varit överförtjusta i "över" och överhuvudtaget i att sätta ett ord framför ett annat som "för" framför "led".  

I finska språket använder vi också sådana förled fast kanske inte i samma utsträckning som i svenska. I Suomen kielen perussanakirja (Finska språkets grundordbok) som är jämförbar med den ovannämnda svensk-finska ordboken har vi ord med förled "yli" (över-) på bara drygt 10 spalter. Saken är självfallet lite mer komplicerat än så för som förled har "yli" en vanlig parallell form, nämligen "ylä-", t.ex. "ylähuone" (parlamentets) 'överhus'. "Yli" förekommer som preposition ("yli kadun", över gatan), postposition ("kadun yli" över gatan) och som adverb ("Siitä ei pääse yli eikä ympäri", ung. man kan gå varken över eller runt det) och har sammanlagt åtta betydelser som enskilt ord och tre betydelser som prefix.

"Över" och "yli" (eller "ylä") hjälper till när vi ska skapa nya ord som sedan blir antingen sammansättningar av typ "överhus" eller också avledningar, t.ex."överhet". I finskans ordbildning tar avledningarna en central plats. "Yli" står som stam bl.a. för verben "ylistää" 'lovprisa' och "ylittää" 'gå över' samt för substantiven "ylimys" 'aristokrat',"ylinen" bl.a. 'vind, loft' och "ylennys" 'befordran'.

I svenska använder man inte avledningar så mycket som i finska. Språken är olika: det man uttrycker med enskilda ord i svenska uttrycker man ofta med ändelser i finska, t.ex. "också i min bil" blir ett ord i finska eller bit för bit:"auto-ssa-ni-kin" (bil-i-min-också). I fråga om "över" finns följande former: "överhet", "övers","övre", "överst", "övrig" och kanske även "överens" och "överste".

I båda språken gillar man sammansättningar, vilket är ett mycket smidigt sätt att utvidga språkets uttrycksmöjligheter. Just i fallet "över" / "yli"-"ylä" verkar finnarna dock inte ha gått lika långt som svenskarna för jag ser i min svensk-finska ordbok att bara en del av svenskans sammansättningar med "över" har en finsk motsvarighet med "yli" eller "ylä" som förled. 

Å andra sidan förefaller det vara så att svenskan har gett finskan en mängd ord i form av över(!)sättningslån. T.ex. "överhuvud" har en direkt motsvarighet i "ylipäänsä" ("pää" = huvud). Ord som har med samhället och dess olika funktioner att göra har ibland översatts direkt: "överklass" blir "yläluokka" och "överintendent" heter "yli-intendentti". Då och då kommer delarna i olika följd: "överkrigsdomstol" översattes som "sotaylioikeus", alltså "krigsöverdomstol". 

När man började utveckla finskan till ett fullödigt kulturspråk under 1800-talet ansåg några finska språkmän att vissa ord inte kunde accepteras pga. att de för slaviskt följde svenskans mall. Man ville icke som det står vid Kungsporten på Sveaborgs fästning nära Helsingfors "lita på främmande hielp". (Att i detta sammanhang uppleva svenskar som "främmande" är naturligtvis rätt konstigt.) Det handlade om "svetisismer", svenskpåverkade ord och uttryck som skulle bort ur det pura språket. (Fotnot 1.)

Låt oss ta några exempel av jakten på svetisismer i fråga om "över". En framstående finsk språkman ville ha bort "yliampuva" 'överskjutande' i bildlig betydelse då man har ett eget ord "liioitteleva" från verbet "liioitella" 'överdriva'. "Ylimeno" eller "övergång" tilltalade inte språkmannen utan han föredrog att ersätta det med "siirtymä" från verbet "siirtyä" 'flytta sig'. "Ylipainos" 'övertryck' som tryckeriterm var han heller inte överförtjust i utan i dess ställe fick han gehör för "eripainos" 'särtryck'. Ordet "ylityöllistää" 'översysselsätta' borde enligt språkmannen ersättas med ett uttryck som motsvarar frasen 'att ha för mycket att göra'. (Fotnot 2.)

Jag är förtjust i ord. De är inte vilka ljud- eller bokstavssträngar som helst utan de har en historia bakom sig (se min blogg Mater linguarum). Hur kom ordet "övermod" till? Det är klart att om man har mod, är man tapper. Men om man går (eller hoppar) över tapperheten hamnar man då i "övermod"? Skämt åt sidan! I finska heter "övermod" "ylimielisyys" eller "översinnighet". Hur kom man på det? 

Att fundera kring sådana här saker är roligt och intressant. Vi kommer till insikt att finska, svenska och alla andra över 6 700 språk som vi har på vår blåa planet är en gåva från otaliga tidigare generationer. Den mänskliga historien med alla dess tusende lokala variationer lever i de ord och uttryck som vi använder. Språket är ett "överspännande" fenomen.

Ovan ställde jag frågan: "Över" är "yli", eller? Svaret är att det bara delvis är det. Finnarna och svenskarna har levt sida vid sida under ett par tusen år (om inte längre). Svenskan har varit det dominerande och långivande språket, finskan har man mestadels använt i kungarikets "Österland". Finskan har tagit emot och inlemmat i sig influenser från svenskan och genom svenskan från de stora kulturspråken: grekiska, arabiska, latin, tyska och franska. Men finskan har ändå bevarat sin särprägel och inte gått in i svenskan som t.ex. många svenska dialekter naturligt nog under moderniseringens tryck har gjort. (Fotnot 3.)

Svenska och germanska lånord utgör det största "främmande" elementet i finskans ordförråd. Då antalet språkpurister har gått ned, har det gått upp för de flesta att lån - så väl direkta som översättningslån - från svenska och många andra språk har varit en stor tillgång för vårt finska språk. Utan influenser från utanför hade språket inte blivit det kulturspråk som det nu är. 

Den språkliga purismen ledde ofta till överdrifter, den var barn av sin egen tid. Kanske finns det inte "pura" språk som bara kan ösa ut ur sina egna resurser. De flesta språk lär vara synteser av egna och främmande element. Språk är mänskliga skapelser och de påverkar oundvikligt varandra. De återspeglar de kulturer och samhällen vi lever i och den naturliga anpassning till livets ständiga föränderlighet som vi alla står inför. 


Fotnot 1: Bland finlandssvenskar har man hyst liknande känslor mot "finlandismer" som finnarna haft mot "svetisismer". Den stora skillnaden är förstås att finsktalande är i majoritet och svensktalande i minoritet i Finland. Som sverigefinne är jag väldigt medveten om att det kan vara mycket svårt att hävda minoritetsspråkets rättigheter under majoritetspråkets ständiga tryck.

Fil.dr. Charlotta af Hällström-Reijonen vid Helsingfors universitet har nyligen skrivit en avhandling i ämnet finlandismer. Sammanfattningen kan du läsa här.

Fotnot 2: Man kan fråga sig, om det är bra att sovra språkets ordförråd så som språkmannen ifråga och många andra likasinnade språkriktighetsivrare har gjort. Jag anser att det inte är bra om det innebär att språkanvändarnas invanda sätt att uttrycka sig blir ifrågasatta och stämplas som "dåligt språk". De kan bli osäkra på vilka ord och former som egentligen gäller och är korrekta i det prestigefyllda standardspråket. Det är viktigt att språkanvändarna känner sig hemmastadda i sitt modersmål.

Å andra sidan gör personer som vår språkman måhända en stor tjänst: de hjälper andra språkanvändare att hitta uttryck som smidigare och mer precist formulerar det man tidigare uttryckt på ett annat och kanske otympligt sätt. Jag tycker också att vårt förhållande till språket och språkanvändningen har under tidens gång blivit naturligare. "Språkriktighet" och "språkstyrning" har fått väja för "språkvård", och det behöver vi i detta vårt massmediala facebookande och bloggande samhälle


Fotnot 3:

Mikael Agricola (1510-1557) grundade finska skriftspråket bl.a. genom att översätta Nya testamentet till finska 1548. Han kallas för finska skriftspråkets fader. Mer om Agricola finner du här.

Elias Lönnrot (1802-1884) var den som samlade folkdikter och sammanställde dem till Finlands nationalepos Kalevala. Han var ledande bland de språkmän som under 1800-talet reformerade det finska skriftspråket. Mer om Lönnrot kan du läsa här.

 

Vainajamme

Nyt on se aika vuodesta, jona eri puolilla kristikuntaa muistellaan ja jopa juhlitaan vainajia. Vakaissa luterilaisissa maissa kyse on pyhäinpäivästä tai, kuten minä opin lapsena, pyhäinmiestenpäivästä. Käymme poisnukkuneiden rakkaittemme haudoilla, asetamme kynttilän niille ja omistamme heille ajatuksemme.

Kun pyhäinpäivä ja eritoten anglo-amerikkalainen, kummittelua henkivä halloween-juhla ovat vallanneet alaa, ikivanha iloisempi syysjuhla on jäänyt taka-alalle ja jopa aivan unohduksiin. Sitä kutsutaan kekriksi tai köyriksi, ja se osuu pyhäinpäivää edeltävään aikaan. Kekrinä juhlittiin korjattua satoa, ja se oli vuoden kohokohtia myös sen takia, että palkolliset saivat silloin vuotuisen palkkansa ja ainoan vapaan viikkonsa, ns. römppäviikon.  

Juuri nyt sade ropisee kuitenkin ikkunalautaani, ulkona on pimeä marraskuun ilta. "Marras" tuo mieleeni kuoleman, ja tätä tunnetta vahvistaa ote edesmenneen professori Lauri Hakulisen teoksesta "Suomen kielen rakenne ja kehitys": "Marraskuu sisältää vanhan arjalaisen lainasanan marras 'kuollut, vainaja', joka tässä yhteydessä viitannee joihinkin muinaisiin uskomuksellisiin käsityksiin vainajain henkien liikkeelläolosta tiettynä ajankohtana syksyisin."

Marraskuinen ehtoo vie ajatukseni minulle tuttuihin vainajiin. Tulee haikea olo, kun huomaan, miten nopeasti aika on kulunut. Ruotsalainen saattokodin potilas tiivisti hyvin sen tunteen, jonka ajan vääjämätön riento meissä toisinaan synnyttää: "Dagarna kom och dagarna gick, inte visste jag att det var livet." (Päivät tulivat ja päivät menivät, enkä minä tajunnut, että se oli elämä.) Elämän ja kuoleman raja on vähäinen ja useimmille meistä tavattoman tärkeä. Emme halua päästää elämän lankaa käsistämme.

Isäni oli kiltein tuntemani ihminen, äitini ohjasi suurta perhettämme, hän tunsi ja tiesi paljon. Laurista, vanhimmasta veljestäni, muistan erityisesti hänen kauniin, hieman ujon hymynsä. Sukulaisista mieleeni tulevat serkut isän puolelta. Kun kuulin, että aika oli jättänyt Sakarista, aloin ajatella pojannassikoina tekemiämme kolttosia. Hänen ja Ilkka-veljeni seurassa menin Hesperian puiston suuren halkopinon taakse. Otimme siellä esiin äidiltä näpistämämme "nortit" ja poltimme ne miehekkäästi. Minä vedin savua henkeeni oikein kunnolla. Maailma pyöri silmissäni.

Saken äiti, Marjatta-tätini, oli suvun keskeisiä hahmoja. Kesällä, muistaakseni joskus juhannuksen tienoilla, kävimme serkkujemme luona järjestetyillä sukujuhlilla koko ison, yhdeksänhenkisen perheemme voimalla. Heidän kesäpaikkansa sijaitsi meiltä noin viiden kilometrin päässä metsän takana, ja sinne kulkeminen tuntui minusta aina suurelta seikkailulta. Päädyimme vaelluksemme lopussa pitkän ja melko kapean järven rantaan. Huusimme serkkujamme hakemaan meidät yli. Vanhin veljeni Lauri ei kerran malttanut odottaa vaan lähti uimaan järven poikki. Kun hän jo oli aika lähellä vastarantaa, ranskalainen Madu-tätini, joka oli seurannut perheemme esikoisen rohkeaa tempausta, huolestui ja riensi laiturille huutamaan: "Lauri, Lauri, onkko siinulla uimmahousu päällä?" Oli hänellä, herrasmiehellä.

Mihin kohtaan sitten katsonkin mieleni kalmistossa, vastaani tulee tuttuja kasvoja ja kymmeniä heihin liittyviä tarinoita. Lieneekö ikääntymisen syytä, että ne ponnahtavat esiin niin helposti ja ovat niin kovin eläviä kuvia. Topi, maanviljelijä, auttoi vanhempiani jo sota-aikana edellä mainitussa kesäpaikassamme. Minä opin tuntemaan Topin vuosien kuluessa mm. sen takia, että hän tuli elokuussa auttamaan meitä "puusouvissa". 

Olimme kesän aikana keränneet metsästä ison kasan rankoja, jotka nyt sahasimme Topin sirkkelillä pököiksi. Sirkkelin remmi kiersi hänen traktorinsa vauhtipyörän kautta, ja kun terä alkoi suhista ja puuhun osuessaan vinkua, Topi sanoi, että "Ja nyt tytöt mielestä pois". Mistä hän tiesikin, mihin minun, murrosikäisen pojanklopin, ajatukset aina välillä karkasivat. Sirkkeli ei ollut mikään leikkipeli, sen kanssa piti olla "tarkkana kuin porkkana". Valmista kuitenkin tuli: saimme aikaan ison kasan pökköjä, jotka me pojat sitten pilkoimme uuniin mahtuviksi klapeiksi.

Kainosta ja hänen vaimostaan Lempistäkin on aika jättänyt. He tulivat meille tutuiksi mm. sen takia, että haimme heidän tilaltaan kesäisin tinkimaidon ja kävimme siellä joskus heinätöissäkin. Herkin asia, joka minun kohdallani sattui, oli se kun kävellessäni morsmaikkuni kanssa kylän raittia Kaino ja Lempi tulivat vastaamme. Lempi katsoi morsiantani ja lausahti: "Nyt on Kaarlokin sitten löytänyt omansa." Niin kuin olikin. 

En tässä rupea ajattelemaan ongelmia, kriisejä ja onnettomuuksia, joita on tapahtunut. Myös ne, jotka kokivat kovia ja olivat elämässään epäonnisia, käyskelevät mieleni hautuumaalla. Aikaa ei enää ole muuttaa sitä, mikä meni väärin, jäi korjaamatta tai muuten vain hoitamatta. Mutta aikaa on kyllä koettaa tehdä paremmaksi sitä, mikä on tässä ja nyt, vaikuttaa niihin asioihin, joihin voimme, ja olla murehtimatta niitä asioita, joille emme mahda mitään.

Tietoa pyhäinpäivästä saa tästä. 
Kekristä tai köyristä kerrotaan tässä osoitteessa.

Ĉiu homo havas homajn rajtojn ĉie sur nia planedo

(Every human being has human rights everywhere on our planet)

La 19-a artikolo de la Universala Deklaracio de Homaj Rajtoj en la angla, rusa, keĉua, esperanta, sveda, tagaloga kaj finna lingvo. (Article 19 of the Universal Declaration of Human Rights in English, Russian, Quechua, Esperanto, Swedish, Tagalog, and Finnish.)

Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.

Каждый человек имеет право на свободу убеждений и на свободное выражение их; это право включает свободу беспрепятственно придерживаться своих убеждений и свободу искать, получать и распространять информацию и идеи любыми средствами и независимо от государственных границ.

Yumbay runakuna atin yuyayta munashqanda. Atin parlayta yuyashqanda. Manam pipis pihchinqachu chay runakunata   yuyashqanda rimaptin. Dirichuyuqpismi runakuna yach'anambaq yumbay nutisyakunata. 

Ĉiu havas la rajton je libereco de opinio kaj esprimado; ĉi tiu rajto inkluzivas la liberecon havi opiniojn sen intervenoj de aliaj, kaj la rajton peti, ricevi kaj havigi informojn kaj ideojn per kiu ajn rimedo kaj senkonsidere pri la landlimoj.

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser. 

Ang bawat tao'y may karapatan sa kalayaan ng pagkukuro at pagpapahayag; kasama ng karapatang ito ang kalayaan at kuru-kuro nang walang panghihimasok at humanap, tumanggap at magbigay ng impormasyon at kaisipan sa pamamagitan ng alin mang paraan ng pagkakalat at walang pagsasaalang-alang ng mga hanggahan. 

Jokaisella on oikeus mielipiteen- ja sananvapauteen; tähän sisältyy oikeus häiritsemättä pitää mielipiteensä sekä oikeus rajoista riippumatta hankkia, vastaanottaa ja levittää tietoja kaikkien tiedotusvälineiden kautta. 

Informoj pri diversaj lingvoj en la angla haveblas ĉi-tie kaj ĉi-tie. 

You will find information about different languages in English here and here. 

Olisipa minulla aina rohkeutta!

Menin katsomaan jalkapallo-ottelua Göteborgin IFK:n ja Djurgården IF:n välillä kahden asianharrastajan kanssa. Ottelusta tuli jännittävä: molemmissa joukkueissa oli pelaajia, jotka peippailivat pallolla mestarillisesti. Jokunen heistä osui sillä maaliinkin. Yleisö hurrasi, ja minä hihkuin mukana.

IFK johtaa Djurgårdenia vastaan 6-0! Hip ja hurraa!

Äkkiä huomasin, että katsojat olivat jakaantuneet kahteen ryhmään, jotka istuivat erillään toisistaan. Kun IFK eteni, sen kannattajat alkoivat huutaa kurkku suorana, mutta kun Djurgården sai pallon, repesivät heikäläisten äänivarat ja IFK:laiset olivat hiljaa. Minä hurrasin kummallekin joukkueelle, kunnes seuralaiseni sanoivat, että herätin kiusallista huomiota ympärillämme. Koska en halunnut nolata kelpo kumppaneitani, tavoilleni uskottomana pidin itseni aisoissa. Jätin tykkänään hihkumatta.

Olin hiljattain pari päivää kestäneessä tieteellisessä seminaarissa. Illalla viinilasin ääressä päädyin keskustelemaan politiikasta yhden alallaan tunnustusta hankkineen tutkijan kanssa. Ehkä päivän aivoja rasittaneesta ohjelmasta johtui, että hän sen enempää erittelemättä alkoi kiivaasti arvostella USA:n toimia 60- ja 70-luvulla ja puolustaa tuonaikaista Neuvostoliittoa. Tuntui kuin olisin palannut ajassa kauas  taaksepäin. Olin silloin nuori aikuinen, ja minusta molemmissa suurvalloissa oli paljon arvostelemisen sijaa. Ne esiintyivät imperialistisesti ja asettivat ydinasevarustelussaan koko ihmiskunnan tulevaisuuden vaakalaudalle. 

Noina etäisiltä tuntuvina aikoina olisin halunnut Suomen, silloisen kotimaani, siirtyvän sosialismiin, koska kuvittelin, että se takaisi ihmisten välisen kaikinpuolisen tasa-arvoisuuden. Mutta toki luin ja koetin ottaa selvää siitä, miten asiat olivat Neuvostoliitossa, sosialismiin jo siirtyneessä maassa. Kun sitten esitin aatetovereilleni tietojani tuon suuren maan vankileireistä ja muista kielteisistä puolista, en päässyt joukkoon mukaan. Minut leimattiin "idealistiksi" ja "pikkuporvariksi". 

Suuri ja mahtava se oli satelliitteineen kaikkineen

 

Miksi emme uskalla tarkistaa hellimiämme ajatuksia ja tuntemuksia? Miksi haluamme olla niin kovin oikeassa? Miksi emme uskalla epäillä ideoittemme paikkansapitävyyttä? Entäpä jos vastapuoleni osuu lähemmäksi totuutta tai, Yrjö Kalliselta oppimaani ilmausta käyttäen, on totuudellisempi? Kutsun tätä tarkistavaa asennetta "itseään epäileväksi jälkiajatukseksi". Omien ajatusten tarkistaminen on kriittistä ajattelua, jota meidän kaikkien tulisi harjoittaa. 

Eikö sitten ole koskaan paikallaan ottaa kantaa, asettua puolustamaan tai vastustamaan tiettyjä ideoita? Eikö milloinkaan ole oikein liittyä puolueeseen tai muuhun ryhmittymään, jos tuntee, että tiettyihin asioihin täytyy saada korjaus? 

En kuulu politiikkaa halveksuviin tai vähätteleviin ihmisiin, sillä kysehän on "poliksen" eli yhteisten asioiden hoitamisesta. Ja siitä olemme, luojan kiitos, monesti eri mieltä."Luojan kiitos". Niin, erimielisyydessä on avoimeen demokratiaan perustuvan toiminnan voima.

En puhu tässä poliittista tai muuta, ajatuksiin ja tunteisiin vetoavaa toimintaa vastaan tai sen puolesta. Puhun itsekriittisen ajattelun tärkeydestä, siitä, että itseihailuun vajoamatta katsoisimme peiliin silloin, kun olemme joutuneet jonkin oikealta tuntuvan poliittisen tai muun mieltä kiihdyttävän ajatuksen tai tuntemuksen valtaan.

Itsekritiikki ei heikennä niitä näkemyksiä, jotka ovat kannattamisen arvoisia, vaan päinvastoin, se vahvistaa tärkeinä pitämiemme asioiden hoitamista. 

Toivon, että minulla olisi aina rohkeutta noudattaa "itseään epäilevää jälkiajatusta" ja välttyä joutumasta hurmokseen, johon "meidän joukkueemme" pontevat potkijat tai "minun puolueeni" loistavat ideat minua toisinaan houkuttelevat. Toki otan kantaa, kun puhe on yhteisistä asioista. En elä norsunluutornissa, vaan ihmisenä ihmisten joukossa.

Bulat Okudzhavan Molitva - Rukous:

Venäjäksi	Karkea kirjainnus	Suomeksi
Пока Земля еще веpтится, Пока еще яpок свет, Господи, дай же ты каждому Чего у него нет. Мудpому дай голову, Тpусливому дай коня, Дай счастливому денег И не забудь пpо меня	Poka zemlja ishche vjertitsa, poka eshche jarok svet, Gospodi, daj zhe ty kazhdomu chevo u njevo njet. Mudromu daj golovu, truslivomu daj konja, daj schastlivomu denjek i nje zabudj pro menja	Niin kauan kuin maa vielä pyörii, niin kauan kuin kirkasta valoa vielä on, Herra, anna jokaiselle mitä häneltä puuttuu. Viisaalle anna hyvä pää, arkajalalle anna hevonen, anna onnelliselle rahaa äläkä unohda minuakaan.

 

Mater linguarum

"Latina mater linguarum est," hörde jag ofta från äldre och klokare människor när jag under 60-talet gick i ett läroverk för pojkar i Helsingfors. Jag hade valt "klassisk linje" där jag sedan skulle läsa latin i sju av de åtta år som läroverket varade.

Jag har redan berättat om skolan (fotnot 1): den kallades ibland för "Finlands Eaton". Den klassiska linjen kändes som en klass för sig. Enligt Wikipedia betyder classicus 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Vi skulle alltså bli Finlands ledande klass. I början av latinstudierna vid elva, tolv års ålder tänkte jag, dumt nog, att detta verkade vara ett realistiskt mål. Senare kunde jag läsa en annan story i min stora latinsk-finska ordbok, nämligen att adjektivet "classicus" har med militär att göra, specifikt 'tillhörande flotta'. Ordboken påstår att substantivet "classici" betyder 'sjömän'. Vi var definitivt inte sjömän, men likväl "klassikkoita" ('klassiker, latinister') av Norssi, det finska normallyceet på Bangatan i Helsingfors. 

Sjömän tar en paus med vodka. In vino veritas.

Vi följde i föregående generationers spår. Vi lärde oss latinsk grammatik som de hade gjort. Vi läste Cornelius Nepos historier om berömda härförare. Hannibal och hans elefanter som åkte pulka nedför Alperna gjorde ett särskilt starkt intryck på mig. Ribban höjdes: vi översatte till finska delar av Caesars "De bello gallico" (Om kriget i Gallien). I enlighet med en lång latinisttradition förvrängde vi rubriken till "De gallo bellico" (Om den krigiske tuppen). Vi skulle behärska grammatik och andra "artes liberales" som anstod fria män. 

Men med tanke på att vi lever i ett industrisamhälle och i en modern demokrati var det befogat att fråga, vilken nytta man har av latin. Är det inte så som det engelska ordspråket lyder: "Latin is a language as dead as dead can be. First it killed the Romans, now it's killing me."  När jag kom upp i tonåren tyckte jag så, dvs. att språket var ganska onödigt. Jag lärde mig ju inte att prata det. Med vem skulle jag prata? Med påven? Jag hörde att det i Finland fanns en akademikersläkt i Jyväskylä som umgicks på latin sinsemellan. Märkligt! 

Sådana var mina pubertetiska antipatier mot latin, men i ärlighetens namn vill jag nämna vår förste lärare i latin, Tuomo Pekkanen. Han ville att vi små "klassiker" skulle ha ett levande förhållande till latin. Bäst kommer jag ihåg en kort pjäs av Plautus (ca. 254 - 184 ftb.) som vi satte upp. Pjäsen heter Parasitus Piger eller Den late snyltgästen. Jag fick rollen som snyltgäst (parasit) som spelade mot husets herre (dominus). Husbonden hade ont i magen, och parasiten föreslog att det läks bäst genom en ordentlig måltid (cena solida). Jag vill minnas att parasiten avslutar sin ordskur med att uppmana dominus: "Duc statim ad mensam" (Led (oss) genast till bordet). Som ni ser, så lämnade den här beröringen med antikens dramakonst bestående spår hos mig. Min motpart, dominus, blev senare, långt efter det att hans "dolor ventris" (magknip) hade lagt sig, professor i allmän litteraturvetenskap. Han satte sig in i de klassiska språken latin och grekiska mycket djupare än jag. Men när jag själv sedan började läsa vid universitet, upptäckte jag att jag i vissa hänseenden hade fått försprång till mina studiekamrater tack vare mina kunskaper i latin. Det handlar inte om "logiskt tänkande", för det är inte det latinet ger. Latinets värde ligger på ett annat håll.

Latin är ingen skrivbordsprodukt med genomtänkta logiska egenskaper, även om forskningen kring språket har tusenåriga anor. Latinet blev det medel som kom att förmedla både det grekiska och det arabiska kulturarvet till resten av Europa. Medeltida munkar som kopierade böcker kunde naturligtvis latin men mer sällan grekiska. "Graeca sunt, non leguntur" (Det är grekiska, går inte att läsa) kunde det heta. Logiskt eller inte latinet höll sin ställning ända fram till våra dagar som huvudspråket inom humaniora, naturvetenskap, medicin osv. Insikter i latin handlade således om andra saker än logik, i mitt fall framför allt kännedom om antikens kultur samt grammatisk och ordkunskap. Den vokabulär som vi använder i nästan alla språk i Europa vimlar av lånord från latin. Inte nog med detta. Eftersom vissa av de här språken har, bl.a. på grund av den europeiska kolonialismen, spritt sig över hela jordklotet så har antikens kulturarv åtminstone i någon form kommit även andra kulturer till del. 

Och det handlar inte bara om latinska och grekiska lånord i sig utan också översättningslån där språkdräkten är inhemsk men innehållet ärvt från latin (eller grekiska). Ett exempel: både i finska och svenska kan vi "leda en kör" och "leda ett ords ursprung". I bakgrunden skymtar betydelser av latinets verb "ducere" 'leda' och "deducere" 'föra, förflytta'. I svenska kan vi också "deducera" 'härleda, leda i bevis'. (Fotnot 2.) 

När jag stöter på en latinsk term - och det kan ingen modern människa undvika - upplever jag inte att den är vilken ljudsträng som helst, utan den innehåller ofta en lång "berättelse" i sig. I detta mediesamhället vi nu lever i använder vi ofta ordet "kommunikation" och "kommunicera". I bakgrunden finns ord som "con" 'med' och "munio" 'befästa, bygga murar'. Jfr. "communio" 'kontakt, samhörighet' som gett oss den kyrkliga termen "kommunion" 'nattvard'. Min latinsk-finska ordbok ger "communicatio" betydelsen 'delaktiggörande' vilket kommer nära svenskans "dela med sig". (Fotnot 3.) Sådana här ordhistorier är både spännande och upplysande, för de berättar för oss hur människorna under olika tidevarv har gestaltat sin värld och de förhållanden de levt under. Naturligtvis krävs det en droppe fantasi när man på det här sättet sysslar med ord och uttryck.

Det jag har beundrat är de möjligheter som finns i latinet att korthugget uttrycka saker. "Mens sana in corpore sano" (En sund själ i en sund kropp) (fotnot 4), "Natura non facit saltus" ('Naturen gör inte språng', dvs. utvecklingen går steg för steg) är bara två av hundra- om inte tusentals sentenser som vi fått tack vare de över tvåtusen år som latinet var Europas mater linguarum. Här bör vi inte glömma grekiska men det får vi ta senare.
 

Spridning av romanska språk i världen. Lingua Latina vivit in illis.

Latin är ett språk som har haft sin storhetstid som ett gängse kommunikationsmedel bland de europeiska samhällens övre skikt. Men att säga att det är lika dött som antikens romare är att ta i. Språket lever som ordskatt i Europas alla modersmål. Har vi någon nytta av att kunna det? Vilken nytta har vi av kunskapen som berör den mänskliga civilisationens rötter? För mig är svaret självklart. 

Att vara klassiker / latinist är numera lätt, för det finns läromedel och kurser till allas och alla behov. Latinet bär inte längre något märke av att bara användas av "classici" i betydelsen 'tillhörande medborgarnas översta klass'. Den här positiva utvecklingen har sina upphovsmän. Som finne är jag synnerligen glad att latinet har rotat sig i mitt födelseland. Bara ett exempel: Tuomo Pekkanen et consortes laboris fick finska rundradion att börja sända nyheter på latin. Det var också han som översatte finsk-karelska eposet Kalevala till latin. Naturligtvis såg man till att påven fick sitt exemplar av "Kalevala Latina". Varför den här ivern att lyfta fram latin, ett språk man har ringt dödsklockor åt för länge sedan? Kanske ligger det nånting i påståendet "sine lingua latina, nulla Europa", utan latin, inget Europa. Som europé underskriver jag detta. "Ilman latinaa, ei Eurooppaa." 

_____________________________________________________________________

Fotnot 1:  Se min tidigare blogg "Расцветали яблони и груши... " или как я встретился с неизвестным пленником ("Äppel- och päronträd blommade..." eller hur jag träffades med en okänd krigsfånge).

Fotnot 2: För dem som vill veta mer om latinets historiska rötter och betydelse kan jag rekommendera professor Tore Jansons bok "Latin. Kulturen, historien, språket" (Wahlström & Widstrand, 2002). 

Fotnot 3:  "Kommunikation" heter både "kommunikaatio" och "viestintä" på finska. "Viestintä" har härletts från "viesti" 'budskap' som är lån från ryskans весть "v'est'" med samma betydelse. "Viestintä" anger att det handlar om att sända och ta emot budskap men delaktighetens bibetydelse har man inte lyckats få med. Därmed betyder "viestintä" och "kommunikaatio" lite olika saker. 

Fotnot 4: "Mens sana in corpore sano" kan översättas på låtsas till finska som "Mene (= mens) saunaan (= sana), kun kroppasi (= corpore) sanoo (= sano)" eller "Gå till bastu, när din kropp säger (så)".

Fiestas patrias

I have never been to Chile but I have relatives and friends over there. This is a blog to Chile, por Chile, on this Fantastic Day, Fiestas Patrias. 
 
Note that I do not speak Spanish but I do like Spanish words. They are ticklingly charming. Below, I have written a poem in the well-known Spanish dialect called "Survival Spanish". 

Post scriptum: One of my very close friends from Argentina read the poem and made a few grammatical corrections to it. So, it concerns a poem written in the spirit of international solidarity for Chile.

En ole koskaan käynyt Chilessä, mutta minulla on siellä sukulaisia ja ystäviä. Siispä tässä pilke Chilelle, por Chile, tänä upeana Fiestas Patrias-päivänä.

Huomaa, että minä en osaa espanjaa, mutta sen sanat ovat minusta kutkuttavan kivoja. Alla oleva runoni on kirjoitettu espanjan tunnetulla "Espanjaa ensi hätään"-murteella. 

Post scriptum: Läheinen argentiinalainen ystäväni luki runon ja teki siihen joitakin kieliopillisia korjauksia. Kyse on näin ollen runosta, joka on kirjoitettu Chileä tukevan kansainvälisen solidaarisuuden hengessä.

 

Chilena rodeo y cueca: "Hoy saltaré!",
hoy cantaré el Te Deum Ecuménico e iré a Viña del Mar.
Ahora puedo mirar paradas paradas 
y pensar: "Inter arma caritas",
comer fondas y empanadas chilenas
en el Parque O'Higgins,
beber mucha chicha (pero menos pisco),
brindar con "Cheers, salud, kippis, skål!",
comer, sin embargo muy satisfecho,
alfajores y manjares 
y un po' más tarde declamar un poema de nuestro Pablo:

 

Oh Chile, largo pétalo
de mar y vino y nieve,
ay cuándo
ay cuándo y cuándo
ay cuándo
me encontraré contigo,
enrollarás tu cinta
de espuma blanca y negra en mi cintura,
desencadenaré mi poesía
sobre tu territorio.

Hoy aclamamos "Viva Chile!" y brindamos por Chile.

El 18 de septiembre - el Día de Independencia.