Tukiverbirakenteista

För min artikel på svenska om stödverbkonstruktioner i detta språk, se  "Stödverbskonstruktioner och deras användning i frasnätsannoteringar" i "Svenskans beskrivning 33". Helsingfors den 15–17 maj 2013. Redigerade av Jan Lindström och andra. S. 521 - 531. https://helda.helsinki.fi/

 
Tarkastelen tässä pilkkeessä ns. tukiverbirakenteita (TVR). Tarkoitan niillä sellaisia predikaattiverbin ja sen substantiivitäydennyksen muodostamia lausekkeita kuin (Hän) pitää luennon / suorittaa maksun / tekee työtä. Nämä lausekkeet eroavat semanttisesti sellaisista lausekkeista kuin (Hän) keittää perunoita / kirjoittaa kirjettä / ihailee paavia siinä, että edelliset muodostavat kiinteän merkityksen, mitä jälkimmäiset eivät tee. Pitää luento voidaan ilmaista verbillä luennoida, suorittaa maksu verbillä maksaa ja tekee työtä verbillä työskentelee, mutta niin ei voi parafrasoida esimerkiksi lauseketta keittää perunoita.
           Kielentutkijat ovat kiinnostuneet TVR:ista mm. sen takia, että syntaktisesti niiden edussana on verbi mutta niiden semanttinen pääsana on substantiivi. Esimerkiksi kun sanon, että Pidän luennon, minä en ensi sijassa kerro jotain pitämisestä, vaan ilmaisen, että kommunikoin tietyllä tavalla. Kieliteknologian tutkijoita TVR:t kiinnostavat sen vuoksi, että ne edustavat monisanailmauksia (multiword expression, oma käännökseni), eikä niiden käsittely laajoissa kielikorpuksissa ole aivan mutkatonta. 
     Kielitypologian harrastajat taas ovat kiinnittäneet huomionsa TVR:isiin, koska niitä on hyvin monissa maailman kielissä. Toisissa niitä käytetään enemmän, toisissa vähemmän. Lukemistani tutkimuksista olen saanut sen käsityksen, että esimerkiksi persian kielessä niillä on hyvin keskeinen asema. Kiintoisaa on niin ikään se, että TVR:ita käytetään varmaan myös aikuisten kielenoppijoiden kielessä, koska ne rakentuvat kielen taajimmin käytettyjen verbien varaan, mutta tästä ei tietääkseni ole tehty tarkkaa tutkimusta. (Verbien omaksumisesta aikuisilla ruotsinoppijoilla, ks. Voionmaa, 1993.) 
     Isossa suomen kieliopissa (ISK, 2005) ei käsitellä TVR:ita, mutta siinä osassa, jossa puheena ovat verbi-idiomit todetaan näin:"Yleisimmät verbit muodostavat myös paljon idiomeja. Erityisen idiomihakuisia ovat verbit olla, ottaa, mennä, saada sekä pitää, tulla, tehdä, käydä, lähteä, antaa, päästä, vetää, panna, pistää ja heittää." (op.cit.:447). Useimmat näistä verbeistä ovat ISK:n mukaan sellaisia, joilla on isoissa tekstikorpuksissa vähintään 1 000 esiintymää miljoonaa sanetta kohti. Kyse on siis tavallisista ja monessa eri yhteydessä esiintyvistä verbeistä. Tämä luonnehdinta sopii myös niihin verbeihin, joita käytetään TVR:issa. 
     Huomattakoon kuitenkin, että idiomit ja TVR:t ovat eri asioita. Idiomit ovat ilmauksia, joiden merkitystä ei voi päätellä niiden sanojen merkityksen perusteella. Esimerkiksi idiomissa ottaa onkeen ei ole kyse onkimisesta. TVR:t ovat puolestaan ymmärrettävissä niiden osien ja eritoten niiden substantiivien merkitysten perusteella.
           TVR:ita on pyritty määrittelemään eri tavoin.Tässä neljä määrittelevää kriteeriä: 1- TVR:n substantiivi ja verbi muodostavat verbilausekkeen, jonka semanttinen pääsana on substantiivi; 2- TVR:iden verbit ovat monimerkityksisiä ja usein semanttisesti heikkoja; 3- TVR:n verbin ykkösargumentti on lauseen subjekti ja TVR:ssa esiintyvä substantiivi on kyseisen verbin täydennys. Esimerkiksi verbilauseke tehdä työtä on TVR, jota käytetään vaikkapa lauseessa Pekka (subjekti) tekee (predikaatti) työtä (objektitäydennys); 4- TVR on parafrasoitavissa eli ilmaistavissa toisin sanoin yhdellä verbillä, kuten edellä osoitin.
           Keskityn nyt neljänteen kriteeriin eli siihen, että TVR:t ovat parafrasoitavissa. Tavallisesti parafraaseilla tarkoitetaan sanaa tai lauseketta pitempien tekstijaksojen muuntamisesta toiseksi ilmaukseksi, mutta tässä parafraasi tarkoittaa TVR:n ilmaisemista yhdellä ja semanttisesti samaa tai lähes samaa tarkoittavalla verbillä. Alla on esimerkkejä, jotka löysin   Kielipankin suuresta korpuksesta, ks. www.kielipankki.fi:
Taulukko 1. Esimerkkejä tukiverbirakenteista ja niiden parafraaseista 
Tekstiote -> TVR -> Parafraasi

1. ...joita voidaan pitää kaupan -> pitää kaupan -> kaupata
2. ...aion pitää huolen siitä -> pitää huolen/huolta -> huolehtia
3. ...voisimme antaa tukea -> antaa tukea -> tukea
4. ...voisitte antaa vastauksia -> antaa vastauksia -> vastata (1)
5. ...täytyy pitää etusijalla -> pitää etusijalla -> etusijaistaa, preferoida
6. ...pitää ottaa vastuu siitä -> ottaa vastuu -> vastata (2)
           Kuten huomataan, jotkin TVR:t ovat selkeitä tapauksia (antaa vastaus - vastata), toiset taas kyseenalaisia (pitää kaupan - kaupata). Tällainen huojuvuus hankaloittaa isoissa korpuksissa olevien TVR:iden nimikoimista eli annotoimista. Lisäksi taulukossa olevista esimerkeistä puuttuu laaja lauseyhteys, jota ilman kunnon analyysia on mahdoton tehdä. Mutta ehkä taulukon poiminnot kuitenkin havainnollistavat, minkälaisista lauserakenteista on kyse.  
     Saadakseni edes jonkinlaisen käsityksen TVR:iden taajuudesta suomenkielisissä teksteissä jatkoin Kielipankin korpusten käyttöä. Noissa korpuksissa on yli 5,3 miljardia sanetta, ja sanaryhmien esiintymistä voi helposti tutkia eri konteksteissä. Hakuehdot ovat asetettavissa hyvin monella lailla. 
      Tarkoitukseni ei ollut tehdä mitään mittavaa analyysia, joka olisi edellyttänyt rakenteiden annotoimista, vaan vain lyhyesti tarkastella TVR:iden esiintymistä. Sitä varten muodostin haun [(sanaluokka pronomini) OTTAA (sanaluokka substantiivi)] ja sain tulokseksi, että ehdottomasti yleisin sanajono on joka ottaa huomioon. Kaikkiaan 49 917 esiintymästä tätä jonoa oli 16 256 tapausta (32,6%). Kyse on idiomista, jollaisia esiintymistä oli paljon muitakin kuten esim. ottaa osaa (suruun), o. puheeksi, ja o. vaivakseen. Tavallisina verbilausekkeina pitämiäni esiintymiä oli tietysti myös, esim. ottaa tilauksia, o. hiiliä ja o. ohjeita jne. Kiintoisaa oli se, että TVR:iksi luettavia esiintymiä oli vain joitakin, esim. ottaa ero = erota ja o. ryyppy = ryypätä. Tämän pintapuolisen tarkastelun perusteella oletan, että TVR:t eivät ole järin keskeisiä suomen kielessä, mutta kuitenkin ne ovat osa kielemme ilmaisujärjestelmää.
           TVR:ita muistuttavia rakenteita on erilaisia. Osmo Ikola käsittelee yhtä niistä Nykysuomen käsikirjassa (1979) puhuessaan päätteettömästä akkusatiivista yksikön totaaliobjektin sijana (op.cit.:140). Aluksi Ikola esittää, että päätteettömyys määräytyy ensisijaisesti selvien sääntöjen mukaan. Niinpä esimerkiksi ydinvoimala on lauseessa Suomeen rakennetaan ydinvoimala päätteetön, koska se on passiivissa olevan rakennetaan-verbin objekti. 
     Visaisempi tapaus on tämä: Kerroin tutkimuksesta saada ongelma ratkaistuksi. Miksi ongelma eikä ongelman? Tähän on sääntö. Sen mukaan päätteettömyys johtuu siitä, että infinitiivi saada on substantiivin tutkimuksesta attribuutti. Mutta miksi objekti on päätteellinen sellaisessa lauseessa kuin Hän sai luvan rakentaa mökin, jossa infinitiivi rakentaa on substantiivin luvan attribuutti?
           Ikolan antama vastaus on tämä:"Jos... se substantiivi, josta infinitiivi riippuu, muodostaa lauseen predikaatin kanssa läheisesti yhteen kuuluvan kokonaisuuden (joka yleensä voitaisiin korvata yhdellä sanallakin), niin infinitiivin objektin muodon määräävät näiden sääntöjen muut kohdat." Ilmaus "muut kohdat" viittaa objektin merkitsemiseen em. yleisten objektisääntöjen avulla. Ikola korostaa, että "käytäntö on horjuva" eikä säännönvastaisen objektimuodon valintaa pidetä pahana virheenä. Ks. Ikola, 1979:140, ja edelleen ISK, 2005:897.
           Ikolan vastauksen mukaan siis lauseessa Hän sai luvan rakentaa mökin esiintyvä verbilauseke sai luvan muodostaa kokonaisuuden, jonka voimme korvata yhdellä verbillä: Hän sai rakentaa mökin. Vastaava vaihto ei käy päinsä ilmauksen kerroin tutkimuksesta kohdalla. 
      Kiintoisaa aiheemme kannalta on se, onko verbilauseke saada lupa TVR vai ei. Sen merkityksen voi TVR:n tavoin ilmaista yhdellä verbillä (ks. ed.). Ilmauksessa saada lupa on myös ensi sijassa kyse luvasta eli saada-verbiä käytetään siinä toisessa merkityksessä kuin tavallisesti.Tämä käy ilmi testilauseesta Hän sai rakentaa mökin ja jäätelöä. Se on semanttisesti huono lause, koska siinä on puhe kahdesta erilaisesta 'saamisesta'.  
      Saada-verbi on siis monimerkityksinen, mikä sopii TVR:tta määritteleviin kriteereihin.Mutta entä miten tässä tapauksessa toteutuu TVR:n ensimmäinen kriteeri "TVR:n substantiivi ja verbi muodostavat verbilausekkeen, jonka semanttinen pääsana on substantiivi". Saada lupa-lauseketta ei parafrasoida korvaamalla se substantiivia lähellä olevalla verbillä kuten esimerkissä antaa vastaus -> vastata vaan laajentamalla predikaattiverbin merkitystä: saada lupa -> saada.Tämä verbi on taajasti käytetty ja semanttisesti heikko (vrt. TVR:n kriteeri 2). 
            Tila ei tässä salli syvempää selvitystä siitä, ovatko lausekkeen saada lupa-kaltaiset ilmaukset TVR:ita vai eivät. Nähdäkseni sen tyyppiset lausekkeet haastavat tarkentamaan TVR:n kriteerejä. On myös niin, että TVR:seen liittyvät kysymykset eivät koske vain sen tarkkaa määrittelemistä ja sitä edustavien esimerkkien nimikointia kielikorpuksissa, vaan jännittäviä kysymyksiä on tietysti paljon muitakin. Olisi esimerkiksi kiintoisaa selvittää, mitä semanttisia eroja TVR:illa ja niiden parafraaseilla tarkasti puhuen on ja mitä viestinnällisiä tarkoitusperiä varten TVR:ita käytetään. Tämä ja paljon muuta jää jatkotutkimuksen tehtäväksi. Sarkaa sille riittää.

Lähteet:

Hakulinen, Auli ja muut (2004): Iso suomen kielioppi. SKS:n toimituksia (SKST) 950. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Ikola, Osmo (toim.) (1979): Nykysuomen käsikirja. Weilin+Göös. Uudistettu laitos. 2. painos. Espoo.

Voionmaa, Kaarlo (1993): On the Semantics of Adult Verb Acquisition. Väitöskirja. Göteborgin yliopiston kielitieteen laitoksen monografiasarjan 12. teos.

Voionmaa, Kaarlo (2014): Stödverbkonstruktioner och deras användning i frasnätsannoteringar. Teoksessa: Svenskans beskrivning 33 : Förhandlingar vid Trettiotredje sammankomsten för svenskans beskrivning. Helsingfors den 15–17 maj 2013. Toim. Jan Lindström ja muut.

Ajatuksia ihmiskielen evoluutiosta

Derek Bickerton pohtii Lingua ex Machina-kirjassa (1), miten alkukieli (protolanguage) muuttui ihmiskielten kirjoksi. Samaa aihetta ovat käsitelleet toki monet muutkin kuten edesmennyt kuuluisa fenno-ugristi, professori Mikko Korhonen (2). Tässä keskityn vain yhteen kohtaan Bickertonin esityksessä, joka koskee hankittujen ominaisuuksien periytymistä eli lamarkismia (ks. sitä koskevia uusia tulkintoja (3)). Vallitsevan käsityksen mukaan se ei ole mahdollista, vaan ihmisten kuten muidenkin eläinten fyysinen ja fysiologinen evoluutio tapahtuu vain geneettisesti.
       Kieli on aivan ilmeisesti fysikaalinen ilmiö, koska kielelliset ilmaisut välittyvät mm. ääniaaltoina. Se on myös fysiologinen ilmiö, koska kielen käyttäminen edellyttää ruumiimme toimintaa: elimistömme osallistuu kielellisten ilmausten tuottamiseen. Kun ihminen on ainoa ihmiskielen kaltaista viestimiskeinoa käyttävä olento, se erottaa meidät muista eläimistä.
         Tuohon voi tosin esittää kriittisen huomautuksen. Mm. ne agrammaattiset afaatikot, joiden kielikyky on rajallinen - heidän sanastonsa saattaa rajoittua vain konkreettista asiaa tarkoittaviin substantiiveihin - ovat läpäisseet kausaalista päättelyä testanneita kokeita. He siis pystyvät ajattelemaan kuten ihmiset yleensä, vaikka eivät olekaan kehittäneet ihmisille tyypillistä normaalia kielikykyä. Tämä on sitäkin kiintoisampaa, kun kymmeniä vuosia jatkunut tutkimus joutuu myöntämään, että "ei ole mitään todistetta sille, että kaikkein pisimmälle edistyneinkään eläin ymmärtäisi kielen sanoja yhtä taipuisasti ja järjestelmällisesti kuin normaali ihmislapsi" (sivu 532, 4). Charles Darwin tiivisti ihmislajin poikkeavuuden muusta luomakunnasta näin:

        "Jonkun ihmisten kantaäidin on täytynyt olla mielenkyvyiltään paljon kehittyneempi kuin yhdenkään samaan aikaan eläneen ihmisapinan, ennen kuin alettiin käyttää alkeellisintakaan ihmiskielen esimuotoa" (532, 4).
Eeva-kantaäidin tyttäret Euroopassa, yksi näkemys (lähde: http://www.tapionajatukset. com/159)

     



















Ilmeisesti ihmisten kielikyvyn kehittyminen kytki heidän aivonsa toimimaan uudella tavoin, mikä tarkoittaa sitä, että ihmisten kielikyvyn kehittymisellä on ollut läheinen yhteys heidän kognitiivisten kykyjensä kehittymiseen. Derek C. Penn ja Daniel J. Povinelli tiivistävät tämän sanomalla, että "ihmisten aivojen on täytynyt olla vain ihmisille ominaisia, ennen kuin alkeellinen protokieli syntyi" (533, 4). (Huomattakoon, että "protokielen" varhaista olemassaoloa ei ole kyetty todistamaan.)
           Edellä on käsitelty etupäässä ihmisten ja muiden eläinlajien eroa ja päädytty siihen, että vaikka kielikyky joillakin ihmisillä ei ole kehittynyt normaaliksi, ihmiset eroavat silti kognitiivisilta kyvyiltään hyvin paljon muista eläimistä. Kysymys siitä, miten kieli tai sen ilmaantumisen mahdollistanut kyky muuttui ihmisillä ilmeisen pysyväksi ominaisuudeksi, on auki. Miten meidän eläinlajistamme tuli kielellinen eläinlaji?
          Derek Bickerton on löytänyt vastauksen tähän tähän kysymykseen James Mark Baldwinilta (1861 - 1934). Kyse ei ole lamarkismista eli hankittujen ominaisuuksien periytymisestä vaan periaatteesta muoto-seuraa-funktiota. Bickerton lainaa Baldwinin tutkimukset läpikotaisin tuntevaa Robert J. Richardsia, joka selvittelee periaatetta näin (399, 5):

"Jotkin lammen pohjasta ruokansa hankkivat linnut tulivat alunalkaen sattumalta soiselle maalle, jossa ne oppivat vähin erin  kahlaamaan lammelle ottamaan ruokaa sen pohjasta. Ne, jotka harjaantuivat tähän kyllin hyvin, säilyivät hengissä, kun taas toiset menehtyivät. Aikaa myöten lintujen populaatiossa tapahtunut perinnöllinen vaihtelu muunsi hankitut ruuanhankkimiskyvyt vieteiksi, jotka liittyvät kahlaamiseen ja oikean kokoisten esineiden nokkimiseen. Näin siitä, mikä alkuvaiheessaan oli opittua käyttäytymistä ja hankittuja kykyjä, tuli lajin synnynnäisesti määräytyvä ja periytyvä ominaisuus. Orgaaninen valinta [Baldwinin oma nimitys ns. Baldwin-efektille] mukailee lamarkistista periytymistä mutta pysyy selkeästi uusdarwinistisena." 

Sorsia lammella

Bickerton kommentoi tätä kielen kehityksen kannalta esittämällä, että sen jälkeen kun esi-isiemme keskinäinen viestintä oli muuttunut  kielelliseksi (7), toiset onnistuivat muita paremmin tuon ilmeisestikin verraten alkeellisen "protokielen" käytössä. Samanaikaisesti esiintyi varmasti monta erilaista tapaa tuottaa puhunnoksia tai lausumia, mutta luonnollisen valinnan tuloksena jotkin tavat rakentaa lausumia karsiutuivat, kun taas toiset vakiintuivat. Jotkut lapset oppivat tuottamaan rakenteeltaan uudenlaisia kielellisiä ilmauksia spontaanisti ja vaivattomasti, kun taas muut joutuivat punnertamaan niiden aikaansaamisessa. Näin kielenkäyttötaidosta oli ehkä etua esimerkiksi parinvalinnassa: taitavat viestijät menestyivät siinä paremmin kuin heikot viestijät, mikä tarkoitti sitä, että he onnistuivat siirtämään geenejään eteenpäin populaatiossa enemmän kuin jälkimmäiset (ks. 147, 1).
           Kielen rakenteen kehittymisen kannalta keskeistä oli se, että eri piirteitä varten kuten esimerkiksi ajan osoittamista varten luotiin merkitsimiä (marker). Yhteisön lapset omaksuivat niitä saamastaan kielellisestä syötteestä ja rupesivat pitämään niiden käyttämistä selviöinä. Kehitys käsitti näin ollen kaksi vaihetta: ensiksi opittiin merkitsemään tiettyjä piirteitä kuten tapahtumia ja sen toimijoita ("Lintu lentävä") ja sitten näitä merkitsimiä alettiin käyttää yhä taajemmin, samalla kun yhä useammanlaatuisia piirteitä merkittiin kielellisesti eli kielennettiin.
     Tässä ei tule unohtaa sitä, että kyse oli sosiaalisesta viestinnästä ja että viestiminen oli paljon muutakin kuin vain äännöksiä. Eleillä, ilmeillä, ruumiin asennoilla, puhumisetäisyydellä jne. viestiminen limittyi kiinteäksi osaksi sosiaalista puheissaoloa. (Ei-verbaalisesta viestinnästä, ks. esim. (8). Kielen sosiaalisista lähtökohdista ks. (9).)
           Baldwinin ja Bickertonin kanta näyttää siis olevan se, että perinnöllinen vaihtelu alkaa hitaasti korvata hankittuja ominaisuuksia, joita populaatiossa tapahtuva luonnollinen valinta muuntaa vieteiksi. Tällaisia viettejä ovat esimerkiksi lintujen kahlaaminen ja oikean kokoisten esineiden nokkiminen ja koukkaaminen lammen pohjasta.    
     Mutta miten vaihtelu voisi korvata hankittuja ominaisuuksia? Mistä se "tietää", mitä ominaisuuksia sen tulisi valita? Onko esimerkiksi lausumien muodostaminen riippuvainen tietyistä geeneistä ja jos on, niin mistä? Onko lausumien geeniperäinen rakentaminen tapahtunut tasatahtia muiden sosiaalisessa interaktiossa esiintyvien viestimiskeinojen kuten katseen kohdistamisen kanssa? Kuinka laajalle levinnyt ja erikoistunut geneettinen vaihtelu on tietyssä populaatiossa? Miten kulttuuri vaikuttaa luonnonvalintaan? Voi ajatella, että esimerkiksi etiikan nimissä sen ei sallita toimia vapaasti.
         Kysymyksiä on monia, enkä tiedä, olenko esittänyt edes olennaisia niistä. Mutta mielessäni kytee epäilys: Baldwinin kuvaama ja Bickertonin hyväksymä käsitys ihmisen evoluutiosta on mielestäni sosiaalista oppimista, johon ei välttämättä tarvita mitään erikoistuneita geenejä. Ihmisten kognitiiviset (ja muutkin) kyvyt ovat erittäin joustavia ja helposti muokkautuvia, kuten eläinlajimme evoluutio on osoittanut.
           Olen epäilyksineni hyvässä seurassa, sillä kaikki tutkijat eivät ole suinkaan hyväksyneet Baldwinin ja hänen kannattajiensa ajatuksia. Paul E. Griffiths (10) on Baldwinin tutkimuksiin perehdyttyään päätynyt siihen, että geneettisen periytymisen sijasta tämän periaate ei suinkaan koske ihmisten geneettistä vaan heidän epigeneettistä kehitystään. Tällä tarkoitetaan kaikkea geenien mahdollistamaa mutta ei niistä varsinaisesti johtuvaa kehitystä. Esimerkiksi ihmisten kulttuurien monet muodot ovat ilmauksia tällaisesta kehityksestä.  
         En ole antanut kunnon vastausta siihen, miten alkukieli muuttui ihmiskielten kirjoksi. Oliko edes mitään proto- tai alkukieltä? Minkä varaan se rakentui, puhunnosten vai ehkä viittomien?  Kieli antaa meille yhden ja kenties kaikkein keskeisimmän näkökulman, kun pohdimme ihmisten ainutlaatuisuutta eläinlajina ja ihmismielen arvoituksellisia piirteitä. Varmaa on, että tutkimus jatkuu, sillä kuten T.S. Eliot kirjoitti: "We shall not cease from exploration." Emme lakkaa tutkimasta.   

Kirjallisuutta 
Suluissa olevat numerot vastaavat tekstissä annettuja viitteitä.
(1) William H. Calvin, Derek Bickerton. 2000. Lingua ex machina: reconciling Darwin and Chomsky with the human brain. Cambridge, Mass. : MIT Press.
(2) Mikko Korhonen. 1993. Kielen synty. Toim. Ulla-Maija Kulonen. Porvoo: WSOY.
(3) Eva Jablonka and Marion J. Lamb. 2005. Evolution in four dimensions : genetic, epigenetic, behavioral, and symbolic variation in the history of life. Illustrations by Anna Zeligowski. Cambridge, Mass. : MIT Press.
(4) Derek C. Penn - Daniel J. Povinelli. 2012. The Human Enigma. Teoksessa: Keith J. Holyoak - Robert G. Morrison (toim.).The Oxford handbook of thinking and reasoning. New York : Oxford University Press. S. 529 - 538 (ilman bibliografiaa).
(5) Robert J. Richards. 1987. Darwin and the emergence of evolutionary theories of mind and behavior. Chicago : Univ. of Chicago Press.
(6) Virkistävää pohdintaa tässä pilkkeessä esittämiini aiheisiin löytää osoitteesta https://www.netikka.net/mpeltonen/index.html
(7) Ks. näitä termejä osoitteesta http://tieteentermipankki.fi/wiki/Kielitiede
(8) Mielenkiintoinen tutkimus ajattelun ja eleiden suhteista on David McNeill. 2007. Gesture and thought. Chicago, Ill. : University of Chicago Press.
(9) Kielen sosiaalisista lähtökohdista, ks. Daniel Dor - Chris Knight - Jerome Lewis. 2014. The Social Origins of Language. Oxford: Oxford University Press.
(10) Paul E. Griffiths. 2003. Beyond the Baldwin Effect: James Mark Baldwin's 'Social Heredity'. Epigenetic Inheritance and Niche-Constgruction. Teoksessa; B. H. Weber - D. J. Depew (toim.). Learning, Meaning and Emergence: Possible Baldwinian Mechanisms in the Co-Evolution of Language and Mind. Cambridge, Mass.: MIT Press: 193-215.
(11) Mielenkiintoinen yleiskatsaus evoluutioon on Mark Ridley. 1996. Evolution. 2. painos. Cambridge, Mass.: Blackwell Science.

Hjärtat slår, härligt!

Häromdagen blev jag behandlad på ett fint och bra sätt på Sahlgrenska sjukhuset då jag var där för en kranskärlsröntgen. Anledningen till undersökningen var att jag under en längre tid hade känt smärtor i bröstet. Flera läkare hade undersökt mig. Jag hade fått trampa på motionscykel med en massa sladdar fästa på min kropp som registrerade hur hjärtat fungerade och jag hade blivit också röntgad ett antal gånger. Till slut hade en läkare ansett att jag förmodligen har något i kranskärl som måste åtgärdas. Detta något var en möjlig förträngning som hindrar blodet att flyta och hjärtat att slå så som det skall. 

Vår vitala pumpstation, hjärtat

Jag uppfattade att det handlade om ett potentiellt riskfyllt ingrepp. Så här beskrivs det i en text från Hjärtkliniken på Danderyds sjukhus: "Undersökningen genomförs via en pulsåder i handleden eller i ljumsken. Insticksstället bedövas och en tunn plastslang förs via kärlsystemet till hjärtat. Via plastslangen sprutas en liten mängd kontrast i höger respektive vänster kranskärl. Eventuella förträngningar och stopp i kranskärlen kan då ses med hjälp av röntgen." Samma källa upplyser oss om att "kranskärlen är hjärtats egna blodkärl som förgrenar sig utanpå hjärtat och det finns ett kranskärl på höger sida av hjärtat och ett på vänster".

         Utan sjuksköterskor hade läkaren inte kunnat göra ingreppet. De förberedde allt väldigt noggrant då jag låg på britsen. De desinficierade både min högra handled och kroppen runt ljumsken.

         Läkaren valde att sticka in en tunnstunn plastslang genom pulsådern i högra handleden. Trots bedövningen gjorde det ont. Jag hade aldrig upplevt något liknande och började tänka på hur märkligt det var att en plastslang fördes genom mig mot hjärtat. 

         Jag var vaken under hela ingreppet men jag hade fått avslappnande läkemedel. Medan undersökningen pågick kände jag tryck i bröstet speciellt när det sprutades kontrast i kranskärlen. Känslan var dock svår att förklara då läkaren eller någon av hans assistenter frågade, hur jag hade det. 
         För att behålla lugnet försökte jag att tänka på något helt annat. Jag hörde läkaren ge order till sina assistenter. Jag förstod inte riktigt vad han sa men uppmärksammade att han bröt. Jag tog och rörde på mina tår i högra foten och var glad när jag kunde göra det. Röntgenkameror rörde sig hela tiden ovanpå mig. De riktades på olika ställen i bröstet.
          Den undersökande läkaren upptäckte ingen förträngning i mina kranskärl. Jag kände stor lättnad, för nu slapp jag att få en ballongvidgning i kärlet, något som en tidigare läkare som undersökt mig hade föreslagit. En av sjuksköterskorna la ett tryckförband på min högra handled, och jag fick ha det i fyra timmar medan jag var på vårdavdelningen. Det var viktigt att jag höll högra handen uppe "som Napoleon" för att undvika större blodtryck i den. Jag försökte föreslå Karl den tolfte, alltså min namne, i stället för Napoleon men sjuksköterskan höll inte med. 

 Jag fick tid att följa hur mina rumskamrater hade det. En av dem hade varit i undersökningen innan mig och fått en förträngning utvidgad med ballong. Läkaren hade också lagt ett metallnät i kärlet för att förhindra återförträngningen. En annan rumskamrat hade fått flera nya mediciner som skulle hindra fortsatta förträngningar i kärlet. 

          Personalen är ett kapitel i sig vare sig de städar och ser till att det är rent och fint på avdelningen eller tar hand om en: lägger plåster på såren, förbereder en för medicinska undersökningar - eller lånar ut en mobil. Jag hade glömt min mobil hemma och ville ringa hem och berätta att det hade varit mycket pirrigt men att allt hade ändå gått bra. Under de fem timmar som jag var på vårdavdelningen fick jag också mat. På dagens meny stod korv i ratatouille-sås med potatismos. 

          Det var faktiskt ganska mysigt på avdelningen trots allt det allvarliga som händer där dagligen: de svåra hjärtundersökningar där livets skörhet säkert är närvarande och mycket kännbar.

Jag tackar hjärtligen personalen på Kardiologi dagvård på Sahlgrenska. Det känns så underbart att det slår, hjärtat mitt.

PS. I anslutning till operationen gjorde jag ett tabbe som jag i min egenskap av språknörd helst vill glömma. Läkaren som ledde ingreppet hade isländska som sitt förstaspråk och inte tjeckiska som jag hade trott. Till mitt försvar kan jag dock framföra att isländska, tjeckiska och mitt första språk finska har det gemensamt att huvudbetoningen ligger på första stavelsen. De handlar alltså om tongivande språk. 

PPS. En och annan kan undra hur det gick sen. Känner jag fortfarande smärta i bröstet när jag t.ex. går uppför backen? Det vet jag ännu inte. Enligt den anvisning jag fick ska jag vila och inte anstränga mig under de närmaste dagarna. Sedan få vi se hur det blir. En sak är säker: hjärtat är en mycket kär del av mig med sina kärl och allt annat. 

Vad har Finland att tacka Sverige för?

Det finska YLE sände under 2013 dokumentär­serien "Suomi on ruotsalainen" (Finland är svenskt). Serien väckte mycket debatt och frågan är fortfarande aktuell. Är Finland svenskt? Om så är fallet, vad betyder det? Står Finland då i tacksamhetsskuld till Sverige för allt vad det fått från detta sitt tidigare "moderland".
           Som bakgrund är det viktigt att veta att det enligt uppgift bor ca. 675 000 människor med finskt påbrå i Sverige (ca. 7% av befolkningen). Sverige har ingen statistik över storleken på landets olika språkgrupper men enligt vissa uppskattningar har 210 000 - 260 000 finska som sitt förstaspråk. Av Finlands befolkning på 5,4 milj. har 291 000 eller 5,4% svenska som sitt förstaspråk. Svenska är vid sidan av finska Finlands nationalspråk medan finska sedan år 2000 är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Svenska är ett statsbärande språk i Finland vilket finska inte är i Sverige.

       Det svenska arvet i Finland har tydligt sammanfattats av den internationellt berömde finlandssvenske filosofen Georg H. von Wright (1916 - 2003). Han menade att det är Sveriges förtjänst att Finland civiliserades. Landet har fått sin religion, sitt rättsväsende, sin förvaltning, en spirande vetenskaplig tradition och praktiskt taget hela sin klassiska litteratur från Sverige. "Sverige var för Finland det som Hellas och Rom varit för hela Europa," slog von Wright fast. Och han är ingalunda den enda som tänker så, t.ex. tycker den kände finske politikern Paavo Lipponen (1941- ) likadant. Utgår man från dessa framstående mäns utsagor kan man sluta sig till att Finland står i tacksamhetsskuld till Sverige.
      Men, kan man fråga sig, hur uppstod denna skuld? Den måste ha uppstått före år 1809. Då sprängdes Sverige nämligen itu efter att det förlorat Finska kriget mot Ryssland. Sverige blev tvunget att avträda alla sina sju läner i östra delen av riket, däribland landskapet Egentliga Finland, till fienden.

     Sverige hade befäst sin besittning av dessa landsområden redan på 1150-talet och senare under 1200-talet genom att föra s.k. korståg där. Detta hade skett sannolikt utan större motstånd av dem som bodde där. Området var glest bebott och folkets samhälleliga organiseringsgrad var låg. Där väntade inte en övermäktig fiende som längre österut i Novgorod, utan ett folk som med eller utan tacksamhet tog emot allt det som svenskarna förde med sig i form av rättsväsende, förvaltning o.s.v. Befolkningen anpassade sig undan för undan till den framväxande nya ordningen (1). 
     Människornas medvetenhet om deras nationella identitet har varierat i olika tider. Hur den var under 1600-talet beskriver Peter Englund i sin bok Ofredsår så här: "Människor identifierade sig... med den bygd där de var födda och bara i andra eller tredje hand med sitt rike... Oftast var hans [ens furstes och härskares] religiösa tillhörighet av betydligt större vikt." 

     Det var alltså inte folket "finnarna" än mindre "finländarna" som civilisation kom till del, som von Wright be­skriver det, utan snarare byfolket på andra sidan Bottenviken och bortom Ålandshavet. På motsvarande sätt civiliserades folk också på andra håll i kungariket Sverige. Mig veterligt har ingen väckt frågan om värmlänningarnas tacksamhetsskuld till svenska kunga­huset för att de blivit civiliserade.

 

       Tanken hos finnarna att de bildar ett eget folkslag med ett eget språk föddes först i mitten av 1700-talet. Finskheten kom till genom den tyskinspirerade nationella uppväckelsen. Det skedde i två vågor, först som fennofili under 1700-talet och i början av 1800-talet och sedan under senare delen av 1800-talet i form av fennomani. I början handlade det inte om en ur folkdjupet framvuxen rörelse utan ett företag vars främsta aktörer var svensktalande akademiker, som t.ex. A.I. Arwidson och J.V. Snellman.
       A.I. Arwidson (1791 - 1858) hade ett devis som speglade läget: "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar." Man lyfte fram den del av finskhet som inte hade svenska förtecken, framförallt den rika finsk-karelska folkdiktningen. Finland fick sitt nationella epos Kalevala 1835 som baserar sig på episka folkdikter som Elias Lönnrot (1802 - 1884) tecknade ned från "runosångare" i finska och karel­ska ödemarksbyar. Denna nationalromantiska rörelse hade inte koppling till det svenska kulturarvet och det sociala beroendet av det tidigare moderlandet Sverige. Den blev en av hörnpelarna till den framväxande nationella identiteten.
       Fennomanerna ville rätta till det faktum att folkmajori­tetens språk finska, till skillnad från svenskan, inte hade en officiell ställning i det ryska storfurstendömet Finland. Tack vare J.V. Snellmans (1806 - 1881) och andra fennomaners enträgna agerande gjorde man vissa framsteg för att höja finskans status. Detta skedde  bl.a. genom Språkreskriptet år 1863 och Språkdekretet 1902. 
       Men det dröjde dock flera år innan finskan fick sin rättmätiga status. Egentligen skedde det först efter att Finland blivit självständigt 1917 och fått sin språklag 1922 som fastställde att finska och svenska är Finlands nationalspråk. Att kampen blev så lång berodde delvis på vissa ledande svensktalande personers negativa hållning till finska, "la langue du Perkelä" (2). Svenska språket skulle behålla sin statsbärande ställning i Finland som det alltid haft.
        Jag har ovan behandlat väldigt kort frågan om tacksamhetsskuld och saker som politiskt och kulturellt är förknippade med den. Enligt mig är den omtalade tacksamhetsskulden en märklig och anakronistisk tanke. Folket i Finland och Sverige har ett kulturarv som de gemensamt har skapat och som de förhoppningsvis även framdeles kommer att förvalta gemensamt. I fråga om språk är det otvivelaktigt så, anser jag, att svenska är ett finskt språk lika mycket som finska är ett svenskt språk (3). De har sin rättmätiga hemvist i bägge länderna, Sverige och Finland.
        Jag känner tacksamhet att vi finnar inte dukade under ryssarnas försök att russifiera Finland i slutet av 1800- och i början av 1900-talet eller deras övermäktiga anfall senare under 1900-talet. Jag känner tillfredsställelse att vi finnar tillsammans med svenskar har lyckats skapa samhällen där ett civiliserat lev­nadssätt och allmän välfärd råder. Våra sam­hällen vilar på gemensamt uppbyggda grunder som vi kan kalla den svenska modellen med reservationen för att utan finländarnas insatser skulle den inte finnas till.

Fotnoter:
(1) Kari Tarkiainens bok Sveriges Österland (se nedan) är en bra beskrivning av hur det vi nu kallar för Finland blev en del av Sverige.

(2) Motståndet mot finskans införande i det offentliga livet i storfurtstendömet Finland stod sig starkt bland det svensk­språkiga ståndfolket under hela 1800-talet. Reinhold v. Becker (1788 - 1858) som skrev en finsk grammatik 1824, skriver följande i en finsk tidning 1820 (i min översättning): 
"Somliga av våra högt uppsatta lantsmän har ansett att vårt språk [finska] är så rått, att de inte har velat smutsa sin mun med det och vi måste undra, varför de inte har skämts för att bo i ett land där ett sådant språk talas." 
J.V. Snellman klagade i sitt brev till Fredrik Cygnaeus (1807 - 1881) 1840 att den bildade (svenska) delen av befolkningen bryr sig inte ett dugg om den obildade (finska) delens andliga och materiella framgång. Lars Gabriel Haartman som var den viktigaste statsmannen i Finland på 1830- och 1840-talet ansåg att finskan var la langue du Perkelä ( < perkele, en finsk svordom). 
(3) Om finska språkets svenskhet, se nedan Kaisa Häkkinens bok Suomalaisten esihistoria kielitieteen valossa och Jan Linders bok Finland, du gamla du fria. Sverige och Finland genom tiderna.

Här finner du läsvärd litteratur som handlar om Finlands och Sveriges relationer: 
- Gabriel Bladh och Christer Kuvaja. Dialog och särart. Människor, sam­hällen och idéer från Gustav Vasa till nutid. Forskningsprogrammet Svenskt i Finland - finskt i Sverige 1. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. 2005. Boken belyser de två grannländernas historia ur olika synvinklar och bidrar samtidigt till förståelsen av dem idag.

- Ainur Elmgren. Den allrakäraste fienden. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939. Akademisk avhandling. Lunds universitet. Sekel, Lund. 2008. Författaren skriver i Förord:"Denna bok handlar inte bara om de rent konkreta skildringar av Sverige och svenskhet som förekom i finsk- och svenskspråkig press mellan 1918 och 1939. Den handlar också om konflikten mellan olika syner på vilken sorts stat och samhälle Finland skulle vara, vilka som utgjorde det "sanna finska folket", och vilka identifikationer som var mer värda än andra. Konflikten mellan borgerlig nationalism och internationell socialism är bara en av flera olika polariseringar under denna period."

- Max Engman. Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis, Stockholm. 2009. Författaren skriver i inledningen under rubriken 1809 som arkimedisk punkt i Finlands historia:"För Finland innebar året 1809, övergången från svensk överhöghet tull rysk, på ett plan den största förändringen i landets historia, på sätt och vis början på Finlands historia både bakåt och framåt i tiden... Året 1809 innebar också den största skilsmässan i det svenska rikets historia. Det faktum att den västra riksdelen behöll namnet och huvudstaden (dock inte dynastin eller konstitutionen) har överskuggat det faktum att också Sverige av år 1809 i politiskt avseende var en nyskapelse."

- Kaisa Häkkinen. Suomalaisten esihistoria kielitieteen valossa. (Finnar­nas förhistoria i språkvtenskapens ljus.) Tietolipas 147. SKS, Helsinki. 1996. Slutsatser av finnarnas förhistoria och ursprung vilar för det mesta på språk­vetenskapliga forskningsresultat. Framförallt kan den äldre delen av finskans ordförråd berätta rätt konkret i vilken typ av värld och i vilka folks grannar finnarna lever. I synnerhet är det intresant att de baltiska, germanska och svenska inslagen i språkets ordförråd är många och viktiga.

- Arvid Järnefelt. Mina föräldrars roman I - III. 1928 - 1930. Svensk översätt­ning av Thomas Warburton 1988 - 1989. En frisk och personlig skildring av den fennomanska kretsen och dess förgrujndsgestalter, framför alla andra författarens moer Elisabeth Järnefelt (1839 - 1929). Holger Schildts förlag, Lovisa (Finland). Första delen 1988, andra och tredje delen 1989.

- Mauno Koivisto. Grannar. Frändskap & friktion. Översättning Geo Stenius. Atlantis, Stockholm och Söderströms, Helsingfors. 2008. Boken är skriven för läsare i Sverige. Den djupaste innebörden av relationerna mellan Finland och Sverige kan förstås bara genom ett långt perspektiv. Författaren ger en analytisk och historisk översikt av ett antal brännande frågor under hans egen tid som ledande finsk politiker.

- Jan Linder. Finland, du gamla du fria. Sverige och Finland genom tiderna. Infomanager, Stockholm. 2010. Sveriges och Finlands förhållande har ofta varit komplicerat. Boken speglar koncist pch lättläst, på sina ställen även en aning provocerande, i form av kortare essäer det långa ödesmättade förhållandet mellan länderna. 
- Kari Tarkiainen. Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa. Ett bidrag i projektet Svenskt i Finland - en lång historia. Svenska litteratur­säll­skapet i Finland, Helsingfors. 2008. Boken är en gedigen studie av förhistorien till Finlands tillblivelse som en egen stat. Tarkiainen skriver i Förord:"När ett svenskt rike började ta gestalt... blev Finland en del av ett gemensamt rike mitt under dess födslovåndor och tillväxt."

- Lars S. Vikør. Northern Europe: Languages as Prime Markers of Ethnic and National Identity. S. 105 - 129 i: Stephen Barbour and Cathie Carmichael (ed.) Language and Nationalism in Europe. Oxford University Press. Språksitua­tionen i Finlands har en egen underavdelning i artikeln. Förfat­taren konsterar att "Finland has, unlike the other Nordic countries, no history of separate statehood in the Middle Ages... The designations Swedes, Finns, and Sámi are exclusively ethnolinguistically based; politically they were all Swedish citizens." Finskans ställning innan 1800-talet beskrivs ingående och språkets betydelse för den framväxande finska identiteten behandlas också ganska täckande jämte den finlandssvenska språkminoritetens ställning. 
- Heikki Ylikangas. Suomen historian solmukohdat. (Knutpunkter av Finlands historia.) WSOY, Helsinki. 2007. Boken innehåller essäer om Finlands historia, t.ex. hur Finland införlivades till Sverige, hur ståndssamhället utformades, hur Finland blev en egen stat, huruvida Finland har att tacka Sverige för någonting, Rysslands påtryckningar 1899-1917, inbördeskriget 1918, andra världskriget och Finland i det kalla kriget.

Valtio, kansa, raittius

Isoisäni Väinö Voionmaa (VV, 1869 - 1947) oli eturivin ihmisiä Suomen raittiusliikkeessä ennen toista maailmansotaa. Käsittelen tässä hänen raittiuteen liittyviä ajatuksiaan, kun satuin löytämään isäni Jouko Voionmaan jäämistöstä VV:n pamfletin "Valtio ja kansa raittiuspoliittiselta kannalta". VV pohtii siinä raittiusliikkeen asemaa ja tehtäviä Suomessa. Kirjoitus on Raittiusjärjestöjen yhteistoimikunnan julkaisema, sen julkaisuvuosi on 1943, ja sen on painanut Raittiuskansan kirjapaino Oy. Tästä jo huomaamme, kuinka laaja ja hyvin organisoitu Suomen raittiusliike oli sota-aikanakin: se sai esille asiansa julkisuudessa. Sen johdossa olivat kansan raittiudesta huolestuneet uranuurtajat, jotka tyypillisesti kuuluivat "sivistyneistöksi" kutsuttuun väestöryhmään.

           VV:n pamfletti on 15-sivuinen. Arvelen, että se oli tarkoitettu raittiusliikkeen opintomateri­aaliksi. Sen tarkoituksena ei ole syventyä valtion ja kansan käsitteisiin vaan "lyhyesti huomauttaa eräistä näiden laitosten ja yhteisöjen... ominaisuuksista, joilla saattaa olla merkitystä niille kysymyksille, joihin raittiusliikkeen kiinnostus... on kohdistunut". VV:n mukaan raittiusliike on osa "kansakunnallista elämää". Sen pyrkimykset kuuluvat kiinteästi kansakunnan yleisiin vaiheisiin. Valtio taas on eri aikoina mm. yleisen järjestyksen ylläpitämiseksi pyrkinyt hillitsemään juoppoutta, mistä yksi osoitus on kotitarpeen viinanpolton lakkauttaminen 1866.

           VV:n kirjoituksessa on kolme keskeistä tekijää: valtio jonka vallassa on säätää ja toimeenpanna lakeja, kansa jonka jäsenten Suomen kaltaisessa pohjoismaisessa demokratiassa on saatava itse määrätä, mihin kehitys tulisi suunnata, ja raittius joka on ihmisten terveyden ja sosiaalisen hyvinvoinnin tae. Huomattakoon, että tuolloin elettiin natsismin, fasismin ja kommunismin aikaa. Noiden ideologioiden vastustajana VV tuo painokkaasti esille Suomen kuulumista pohjoismaisen demokratian piiriin. Tämä seikka on tärkeä myös raittiuden edistämisen kannalta, sillä kuten VV esittää, perinnäisen kansanvapauden turvin raittiusliike on näissä maissa "voinut kehittyä vapaaksi kansanliikkeeksi, joka on saanut äänensä kuuluville yhteiskunnassa ja valtiossa".

           VV piti tärkeänä kieltolain säätämistä. Hän kirjoittaa:"Kieltolaki sai kaivatun vahvistuksen ja kävi voimaan v. 1919." Hän katsoo, että valtio otti näin "siveellisen vastuun kansanraittiudesta". VV katsoo, että kieltolain voimaantulo merkitsi itse teossa sitä, että valtio ryhtyi raittiustyöhön. Tilanne muuttui kuitenkin toiseksi, kun kieltolaki kumottiin uudella väkijuomalailla vuonna 1932. Se oli vakava takaisku VV:n ajamalle täysraittiuden asialle. Sinnikkäästi VV silti huomauttaa pamfletissaan, että valtio edelleen tunnusti vastuunsa kansan raittiudesta. Lain viides pykälä päättyy näet lupaukseen, jonka mukaan "väkijuomain käyttöä supistetaan mahdollisimman vähiin". Lisäksi "kuten tunnettua, on valtion monopolilaitos Alkoholiliike (eli Alko) kaiken aikaansa julistanut työskentelevänsä kansanraittiuden hyväksi".

           VV myöntää, että valtion toimilla alkoholin kulutusta voidaan supistaa ja siten edistää kansanraittiutta. Kulutuksen silloista vähenemistä tukivat tilastotkin, ja Alkoholiliike riensi esittämään, että juopumistapausten määrä riippuu vähittäismyynnin järjestelystä. VV huomauttaa kuitenkin, että "kulutuksen määrän ja juopumistapausten alenevat tilastoluvut ovat verraten pintapuolisia todistuksia raittiusoloista". Niiden ohessa pitäisi pystyä näyttämään "yhtä edullisia tilastoja niistä yhteiskunnallisista epäkohdista, joita voidaan pitää alkoholin aiheuttamina". VV:n harmiksi valtio ei pyri edistämään raittiutta omintakeisen toimeliaasti, vaan "valtio on rakentanut alkoholijärjestelmänsä siihen edellytykseen, että alkoholia nautitaan yleisesti."

           VV on täysraittiuden kannalla. Hän uskoo, että "... yhä voi raittiusliike iloita kasvavan nuorison keräytymisestä sen lippujen ympärille ja varttuneen nuorison valiojoukkojen uskollisesta raittiusasian kannattamisesta. Ja tiedon kiistakentällä asiamme oikeus ja totuus ovat voittamattomat". Nuorisoa tulee kasvattaa ehdottoman raittiuden tiedossa ja hengessä, ja alkoholin kiusausten vähentäminen niin paljon kuin suinkin on raittiusliikkeen "luovuttamattomia ehtoja yhteisessä suuressa työssä kansanraittiuden luomiseksi maahamme".

           Edellä sanotun pohjalta voimme kysyä ensiksikin: Tehoaako tuommoinen julistus kansaan? Toiseksi: Vaikuttaako raittiusaate enää valtion nykyiseen alkoholipolitiikkaan? Vielä kolmanneksi on syytä pohtia, kun kyse kerran on yhdestä Suomen raittiusliikkeen nestorista: Onko VV aivan epäajanmukainen raittiuspolitiikassaan?

           Ensimmäisen kysymyksen suhteen lienee selvää, että kaikkea kansaa on toivotonta koota raittiusliikkeen lippujen alle. Toiset suhtautuvat alkoholiin myönteisesti, toiset eivät. Joitakuita kysymys ei kiinnosta tipan vertaa. 
          Myönteinen asenne alkoholiin ja sen kulutukseen tulee ilmi vaikkapa siinä, että heinäkuun 15:ntenä 2015 panimoilla oli vuotuinen suuri juhla Rautatientorilla Helsingissä. Kas näin ne julistivat asiaansa:

"Käsityöoluiden juhla tuo pienpanimot jälleen Helsinkiin. Jo kahdettatoista kertaa Rautatientorilla järjestettävä Suuret Oluet – Pienet Panimot -festivaali tarjoaa maistettaviksi reilusti yli 200 kotimaista pienpanimotuotetta ja yli 50 ulkolaista olutta neljän päivän aikana." Edellisvuotena vastaava tapahtuma oli kerännyt yli 15 000 hengen yleisön. Pienten panimoiden valmistamia juomia kului tuhansia litroja.

           Kielteinen asennoituminen taas ilmenee Suomessa mm. näin (ks. koko teksti tästä):

Raittius kasvava nuorisotrendi – alkoholi ei kiinnosta

"Nuorten keskuudessa on yhä enemmän ryhmiä, jotka suosivat alkoholitonta elämää. Päihteettömyydestä on tullut heille tietoinen elämäntapa. Tilastojen mukaan kahden viime vuoden aikana nuorten raittius on yleistynyt merkittävästi. Sosiaali- ja terveysministeriön tutkimusten mukaan vuonna 2013 raittiiden nuorten osuus 12–16-vuotiaista tytöistä ja pojista oli suurimmillaan koko 2000-luvun aikana. Vuosituhannen alussa esimerkiksi 14-vuotiaita raittiita tyttöjä oli alle 40 prosenttia, kun viimeisten tulosten mukaan heitä on lähes 70 prosenttia."

          Voimme pohtia, mistä tällainen muutos nuorisossa kielii. Luulen, että yksi selitys on se, että nuoret pyrkivät sopeutumaan mahdollisimman ajanmukaisesti kohtaamaansa todellisuuteen. Tästä todellisuudesta Niko Lankinen kertoo terävästi tutkimuksessaan Stressi ja terveys väestöllisissä ryhmissä (2003): "Voidaankin perustellusti väittää, että tämän päivän kouluttautumista karakterisoivat sellaiset sanat kuin hektisyys ja kilpailu.  Postmoderni kilpailuyhteiskunta onkin omiaan lisäämään koettua kroonisen stressin määrää. Loputon kouluttautuminen sekä epävarma tulevaisuus asettavat monet seinää vasten. Lopulta työelämään siirryttäessä kroonisen stressin aiheuttama väsymys ja uupumus näkyvät mitä todennäköisimmin suoraan työtehossa sekä sairauspoissaolojen määrässä ja tätä kautta yhteiskunnan ”kukkarossa”." (Mts 21.) 
          Alkoholin käyttö, etenkin sen liikakulutus, sopii huonosti uuteen uljaaseen kilpailuyhteiskuntaan. Raittius ja tupakoimattomus ovat meriittejä monella alalla kuten asuntoa hakiessa ja kireillä työmarkkinoilla.

           Toiseksi kysyin, vaikuttaako raittiusaate enää valtion alkoholipolitiikkaan. Siihen sopii ottaa vastaukseksi hallituksen esitys 352/2014, joka käytännössä koskee ns. pienpanimoiden ulosmyyntioikeuden helpottamista.

          Hallituksen esityksessä todetaan, että alkoholin kokonaiskulutus on laskenut maltillisesti viiden viime vuoden aikana Suomessa. Vuonna 2012 kokonaiskulutus oli noin 9,6 litraa sataprosenttista alkoholia asukasta kohden, kun se korkeimmillaan on ollut 10,5 litraa vuosina 2005 ja 2007. Muutos on osittain seurausta alkoholijuomien hintojen noususta. Muita kulutuksen laskuun vaikuttaneita tekijöitä ovat ostovoiman väheneminen taloudellisen taantuman seurauksena sekä muutokset suomalaisten juomatavoissa.

Hallitus esittää, että pienten riippumattomien panimoiden alkoholiveron alennusta lisättäisiin. Lisäksi se ehdottaa, että verotukeen oikeutettujen panimoiden vuosituotannon ylärajaa nostettaisiin.

           Esitys sai sekä päihdeongelmaisia auttavat järjestöt kuten Ehkäisevä päihdetyö ry:n että oluen ystävät kuten Olutliiton takajaloilleen, jos kohta eri syistä. Edelliset olivat huolissaan siitä, että hallitus ehdotettaa "muutoksia, jotka saattavat entisestään lisätä alkoholinkulutusta, siitä aiheutuvia haittoja ja sosiaali- ja terveyspolitiikan kustannuksia sekä vähentää verotuloja." Lisäksi nämä järjestöt painottavat, että "alkoholipolitiikasta puhutaan usein elinkeino- ja työllisyysnäkökulmista. Alkoholilainsäädännön tulee kuitenkin perustua kansanterveydellisiin lähtökohtiin. Vaikka suomalaisten alkoholinkulutus onkin hienoisessa laskussa, niin kulutuksen taso on korkea ja haitat mittavat." Allekirjoittaneet järjestöt korostavat, että valtion alkoholipolitiikkaa koskevissa päätöksissä tulee "painottua kansanterveys, yhteiskunnan hyvinvointi ja kansantalous enemmän kuin yhden toimialan menestys". Tämä muistuttaa vahvasti VV:n ajamaa raittiusaatetta.

           Edellisiä vastassa olivat alkoholin ja eritoten oluen nauttimiseen myönteisesti suhtautuvat tahot. Ne katsovat että viranomaiset ovat yksisilmäisiä  alkoholipolitiikassaan. Kuluttajajärjestö Olutliito kiinnittää tiedotteessaan (ks. tästä) huomiota näiden tahojen "liturgiaan" ajattelussa ja asenteissa. Suomalaisten oluen- ja alkoholin kokonaiskulutus ei ole muuta Eurooppaa korkeammalla tasolla. Väkijuomien käyttöön liittyvät ilmiöt kuten alkoholisairastavuus eivät ole sidoksissa vain alkoholin kulutukseen, vaan myös alkoholikulttuuriin. Suomessa suhtautuminen alkoholiin on vinoutunut, ja sitä ruokkii valtaapitävien ylläpitämä kuva alkoholista kiellettynä hedelmänä ja heidän kieltolakimentaliteettinsa. Lisäksi virallisten tahojen ehdottamat alkoholipoliittiset toimenpiteet ovat vanhentuneita ja toimimattomia.

           Yhtä voimallisesti kuin VV aikanaan kutsui nuorisoa täysraittiuden tielle, vetoaa rivien kokoamiseen "panimohiisi", panimoalan pienyrittäjä:"Vaikka poliittinen ilmapiiri on nyt kireä, ei kannata heittää kirvestä kaivoon. Kun kyseessä on lainmuutos, mitään ei tapahdu ilman eduskuntakäsittelyä. Ei siis lannistuta, vaan pidetään keskustelua yllä ja viedään viestiä päättäjien suuntaan. Asiansa osaavia ja mielenkiintoisia pienpanimoita ei Suomessa ole koskaan ollut enempää ja hyvää kotimaista olutta ei koskaan ole ollut saatavilla enempää. Pidetään siis kollektiivisesti suunta samana!"

          Kolmas kysymykseni oli "Onko VV aivan epäajanmukainen raittiuspolitiikassaan?" Tietenkin hän esitti asiansa historiallisessa tilanteessa, joka toivottavasti ei koskaan enää toistu: Suomi kävi sotaa Neuvostoliittoa vastaan. Mutta kun nämä historiaan ja yleispoliittiseen tilanteeseen liittyvät seikat jätetään sivuun ja katsotaan, mitä raittiusaatteelle nyt kuuluu, VV:n ja muiden raittiusliikkeen uranuurtajien esittämät asiat eivät ole menettäneet merkitystään. Nyt ne vain ovat toisenlaisessa demokraattisessa valinkauhassa kuin VV:n elinaikana mm. sen takia, että Suomi on mukana Euroopan unionissa, jolla on oma alkoholipoliittinen linjansa.

          Tilanne on toinen myös sikäli, että VV:n kritisoimaa kohtuujuomista kannattavat saavat äänensä kuuluville, he pitävät jopa suuria festivaaleja maan pääkaupungin keskeisillä paikoilla. Ja niin on hyvä. Oikeassa, toimivassa demokratiassa vaihtoehdot ovat todellisia, ja niiden valitsemisesta päättävät äänioikeutetut kansalaiset, ei yhden, totalitaristisen ideologian ympärille pakotettu kansa. Raittiuskysymys liittyy näin vahvasti siihen, mikä on tärkeintä: vapaa demokratia. Onneksi keskustelu raittiuden merkityksestä jatkuu. 

Lisäys:
Mainitsen edellä, että Suomen nuoret käyttävät aina vain VÄHEMMÄN alkoholia kuin ennen. Kehitys kulkee Ruotsissa samaanne kuten tämä ote Göteborgs Postenista 23.8.2015 kertoo:

"Alkoholkonsumtionen bland unga har minskat stadigt de senaste åren. Varför det är så är vet man inte riktigt, men flera tänkbara orsaker har diskuterats, till exempel tv-spel, större föräldrakontroll och att bland annat muslimer och deras barn inte dricker alkohol i samma utsträckning som övriga befolkningen.
-Nykterhetsrörelsen upplever att de fått in allt fler ungdomar i deras organisationer, och många kommer ifrån länder med muslimsk majoritetsbefolkning, säger Dan-Erik Andersson, lektor på Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet"

Tutkijat ovat ymmällään. He esittävät kaikenlaisia syitä käytön vähenemiseen kuten teeveepelien pelaamisen, vanhempien harjoittaman valvonnan lisääntymisen ja musliminuorten määrän kasvun. Vaihtoehtoisia tajunnan tainnuttajia kuten huumeita ei tässä yhteydessä mainita, eikä minun esittämääni ajatusta, että päihteiden ja huumeiden käyttö heikentää nuorten asemia kilpailuyhteiskunnassa. Se joka haluaa saada koulutuksen, jolla pääsee riittävän hyväpalkkaiseen työhön, pilaa mahdollisuutensa rupeamalla unnuttamaan tajuntaansa päihteillä ja huumeilla. Rakoa syntyy nuorten pärjääjien ja nuorten luusereiden väliin. Onko tässä kyse luokkayhteiskunnan voimistumisesta ja vakiintumisesta? Kyllä, mutta tämä trendi ei ole tuttu vain väestön elintavoista puhuttaessa vaan se näkyy monella muullakin yhteiskunnan (tai "eriskunnan") alalla kuten asuntopolitiikassa.

Sticka huvudet i busken

Sticka huvudet i busken

Jens Allwood, Kaarlo Voionmaa, Nataliya Berbyuk, Li Dianyu and Thomas Ndame

(Artikeln har publicerats i Vetenskapsrådets temabok 2002 Ett växande vetande)

Denna uppsats presenterar språkliga metaforer baserade på växter från fem språk: svenska, finska, ryska, kinesiska och mbo som talas i Kamerun.¹ Vi undersöker först exempel på växtmetaforer och presenterar ett försök till klassificering av dem. Därefter gör vi en analys av vilka växter som utnyttjas metaforiskt, och för vilka metaforiska innebörder de utnyttjas. Detta leder vidare till frågan om något samband finns mellan typ av växt och typ av metaforisk innebörd. Igenom hela uppsatsen går dessutom frågan om vad som är gemensamt för de fem språken och vad som skiljer dem åt.

         Vi försöker förklara de gemensamma dragen antingen som resultatet av att de fem språken influerat varandra eller att de alla har influerats av ytterligare språk och kulturer, eller som resultatet av allmänmänskliga drag. Skillnaderna mellan språ­ken förklaras av skillnader i kulturell eller geografiska miljö.

Språken i studien tillhör fyra språkfamiljer:

I. indoeuropeiska språk: svenska och ryska

II. finskugriska språk: finska

III. sino-tibetanska språk: kinesiska

IV. bantuspråk: mbo.

Svenska, ryska och finska har under historiens gång haft mycket växelverkan sinsemellan, medan det har funnits mycket lite samröre mellan dessa språk och kinesiskan. Kolonialspråken engelska och franska haft ett visst inflytande på mbo.

         Ryskan och finskan torde stå närmast svenskan, medan gemen­samma drag mellan svenskan och kinesiskan eller mbo borde vara mycket färre. Observera dock att ur ett allmänmänskligt perspektiv kan det finnas gemensamma drag mellan alla språken oavsett historiska beröringspunkter.

Metaforer och liknelser

Vi behandlar både liknelser och metaforer. Jämför till exempel liknelsen hans näsa är som en potatis (liknar en potatis) med metaforen han har en potatisnäsa. Både liknelser och metaforer bygger på vår förmåga till likhetsabstraktion. Liknelsen uttrycker detta explicit medan metaforen gör liknelsen implicit och mer absolut.² Liknelser och metaforer är grundläggande språkliga mekanismer som vi kontinuer­ligt behöver för att tala om sådant som är nytt eller kanske bara delvis förstått. Att studera liknelser och metaforer är därför att studera aspekter av mänsklig kreativi­

tet och gestaltningsförmåga – i det här fallet hur växter har inspirerat kreativitet och gestaltning.

        Växtmetaforer finns av många typer. Några utgår från växtsamlingar som skog, till exempel inte se skogen för alla träden, en metafor som intressant nog kommer igen på finska, ryska och mbo. Andra metaforer utgår på ett allmänt sätt från någon typ av växt, till exempel sticka huvudet i busken som kommer igen i finska (pistää päänsä pensaaseen); i ryska heter det spratat'sja v kustah ’gömma sig i busken’. En tredje typ utgår från en del av en växt, till exempel han är frisk som en nötkärna som har en mot­svarighet i det ryska talspråket. En fjärde typ är relaterad till enskilda växter och frukter, till exempel vara äppel­kindad som även finns på finska, ryska och kinesiska.

Djungelns lag

Nedan presenterar vi ett förslag till klassificering av metaforer som bygger på de fyra typerna av metaforer vi gett exempel på ovan.

I tabell 1 har vi samlat svenska metaforer som innehåller ord för samlingar av växter. Tabellen visar också om metaforen förekommer i de fyra andra språken. Tolkningen anger i vilken betydelse det berörda växtordet används i metaforen.

Tabell 1. Metaforer med ord för växtsamlingar

Huvudordet	Metafor	Motsvarighet i	Tolkning av växtmetaforen
Skog	Skog av händer	ryska	Stor mängd av händer
Skog	Dra åt skogen	finska, ryska	Skogen: plats bortom människogemenskap
Skog	Inte se skogen för alla träd	finska, ryska, mbo, kinesiska	Skogen: hela saken, helheten
Djungel	Storstadsdjungel	finska, ryska	Djungeln: plats där man lätt går vilse
Djungel	Paragrafdjungel	finska	Djungeln: lagstiftning där man lätt går vilse
Djungel	Djungelns lag	finska, ryska	Laglöshet, ”survival of the fittest”
Vegetation	Undervegetationen	finska, mbo	Samling betydelselösa, ibland även mora­liskt sämre ting i skuggan av viktigare ting
Stack	Dra sitt strå till stacken	finska	Stack: gemensamt företag

I metaforerna syftar skog på ’stora mängder’, ’plats bortom människogemenskap’ och ’helhet’. I skog av händer liknas träd med hand, vilket målar upp en scen av fram­räckta händer. Uttrycket har en direkt motsvarighet i ryskans les ruk, ’händer­nas skog’. Att sko­gen förknippas med helhet, till exempel inte se skogen för alla träd, innebär att man tittar på den på av­stånd, kanske från en åker. En tolkning är att den som går i skogen bland träd förstår sig sämre på sakernas väsen än den som befinner sig utanför den. Utöver finskan och ryskan före­kommer meta­foren också i mbo där det heter jen ebume mam njwom, ’träd döljer sak (av) skog’. Att kunna se de stora linjerna och inte fastna i detaljer är således viktigt tvärs över olika kulturer.

         Djungeln förknippas med ’plats eller domän där man lätt går vilse’ och ’laglöshet’, dvs. ’plats där civilsamhällets lagar inte gäller’. Metaforer som har ordet djungel finns i svenska, finska och ryska som talas i länder där det inte finns djungel. Kanske avspeglar bruket av djungeln här språkanvändarnas benägenhet att förena för dem okända företeelser och platser med negativa förtecken som ’laglöshet’.

Växa som gräs

Allmänna ord som träd, snår, ris, gräs, ogräs och buske används i olika metaforer. Tabell 2, och de följande tabellerna, utgår från svenskan.

Tabell 2. Metaforer med allmänna ord för växter

Huvudordet	Metafor	Motsvarighet i	Tolkning av växtemetaforen
Träd	Släktträd	finska, ryska	Släkt som historisk-biologisk enhet
Träd, se Skog	Inte se skogen för alla träd	finska, ryska, mbo	Småsak, detalj
Träd	Träddiagram med grenar och löv	finska, ryska, kinesiska	Satsanalys i form av träd
Snår	Det är ett snårigt problem		Svårlöst problem
Ris, kvist	Det är ett risigt problem	kinesiska	Svårlöst problem
Ris	Ge någon ris och ros		Kritik
Gräs	Han måste bita i gräset		Ge upp
Gräs	Växa som gräs	ryska, mbo	Någon/Något växer snabbt och utan kon­troll
Ogräs	De är ogräs	ryska	Onyttighet; mindrevärdiga människor
Buske	Sticka huvudet i busken	finska, ryska, mbo	Att vara rädd och inte ta ansvar, inte se sanningen
Buske	Han är buskablyg		Stor blyghet
Buske	Han har buskiga ögonbryn	ryska	Tjocka ögonbryn

Träd kan syfta på ett stort antal olika saker. Om trädet ses som ett stort objekt som står ensamt, används det i metaforen släktträd för att beskriva släkten som en his­torisk-biologisk enhet. Vi ser att denna metafor har sin motsvarighet såväl i finska som ryska. Om trädet ställs mot skog får ordet en överförd betydelse ’småsak’, och denna metafor finns inte bara i finska och ryska utan även i mbo. Trädet används också som vetenskaplig metafor inom den moderna språk­veten­skapen, där satsana­lysen inom en viss grammatisk teori beskrivs i form av träd. Träd­dia­gram heter tree diagram på engelska, puukuvain, ’träd-beskrivare’, på finska, derevo vyvoda, ’derivationsträd’, på ryska och shu xing tu, ’träd form diagram’ på kinesiska.

      Om någonting växer som gräs, menar man i svenska att det växer snabbt och likformigt. Metaforen i ryska är rosti kak trava, ’att växa som gräs’, och i mbo ekwóme ne osum, ’att växa som gräs’. I dessa språk syftar man mer på växandet som sker vilt, utan kontroll.

        Snårig och risig förknippas med ’svår’ i samband med problem. I kinesiska finns ett uttryck zhi jie wenti som består av zhi, ’kvist’, jie, ’sektion av bambu’, och wenti ’problem’. Uttrycket har en överförd betydelse ’svårlöst problem’.

        Om man är rädd och inte vill ta sitt ansvar eller inte vill se sanningen, kan man sticka huvudet i busken. Metaforen förekommer också med samma betydelse i finska och ryska samt även i mbo. Således rör det sig inte enbart av en europeisk metafor.

Blomma, kvist och andra delar av växter

Växtmetaforer utgår också från ord som anger delar av växter som blomma, gren, kvist, löv, rot, kärna, frö, korn, frukt, stock och stam (tabell 3).

Tabell 3. Metaforer med ord för delar av växter

Huvudordet	Metafor	Motsvarighet i	Tolkning av växtmetaforen
Kvist	Komma på grön kvist	finska, mbo	Bra ställning, framgång
Gren, skott	Gren och skott på socia­lismens träd	finska	Gren: en utveckling av en abstrakt helhet
Blomma	Blomman av sin ungdom	finska, ryska	Bästa tiden av livet
Rot	De är gräsrotsfolk	finska	Gräsrot: nedersta nivån i hierarkin
Rot	Det är roten till det onda	finska, ryska	Rot: ursprung
Rot	Ha sina rötter i något Ha roten i något	finska, ryska, mbo kinesiska	Utgångspunkt eller bakgrund Att känna sig hemmastadd med någonting
Rot	Han är rotlös	finska, ryska	Att vara utan hemvist
Kärna	Han är kärnfrisk/-sund/ frisk som en nötkärna	ryska (talspråk)	Grundläggande frisk, ett bra exempel på en frisk person
Kärna	Pudelns / Sakens kärna	finska	Huvudsak
Kärna	Atomens kärna	finska, ryska, kinesiska	Term i atomfysiken
Kärna	Kärnfysik	finska, ryska, kinesiska	Atomfysiken
Kärna	Datorns kärnminne		Huvuddelen av datorns operativa system
Frö	Han är ett busfrö		Ung buse
Frö	Det sår frön av tvivel	finska, ryska	Början till förlust av tro
Frö	Vara ett frö till missnöje	finska, ryska, mbo	Början till förlust av sämja
Korn	Korn av sanning	finska, ryska	Sak vars sanning man medger
Bark	Råbarkad sälle	finska, ryska	Rå bark: hård yta / hy, okänslighet
Skal	Ett problem i ett nötskal	finska	Nötskal: hård yta, hårdhet i fråga om problem
Frukt	Bära frukt	finska, ryska, mbo, kinesiska	Ge resultat
Frukt	Fruktbart samarbete	finska, ryska	Fruktbar: resultatgivande
Blad	Bokens blad	finska, ryska	Papper inom bokens pärm
Blad	Hufvudstadsbladet	finska	Tidning
Löv	Det är lövtunt	ryska	Mått på tjocklek
Stam	Folkstam Stamfolk	ryska finska	Huvudgrupp av människor Urfolk
Stock	Trafikstockning	finska	Hinder i trafiken
Virke	Groggvirke		Icke alkoholisk del av grogg

Metaforerna ovan uppvisar samma allmänna drag som tidigare: somliga före­kommer bara i svenska, till exempel han är ett busfrö, medan vissa finns i en snävare grupp av svenska och finska, till exempel socialismens gren. Efter den svensk-finska gruppen har vi den europeiska där ryskan ingår. Roten till det onda heter på finska kaiken pahan alku ja juuri, ’all ondskans början och rot’, och på ryska koren’ zla, ’rot (av) ondska’.

        Inom den mer allmänna gruppen har vi en motsvarighet till svenskans bära frukt, ’ge resultat’, med dess motsvarighet i finska (kantaa hedelmää), ryska (prinosit'/ davat’ plody) och kinesiska (jie guo). Även ha (sina) rötter i någonting före­kommer inom en bredare krets av svenska, finska, ryska och mbo i betydelsen ’ha sin utgångspunkt eller bakgrund någonstans’. I kinesiskan betyder motsvarigheten till denna metafor ’att känna sig hemmastadd med någonting (till exempel uppdrag)’.

       Om man tittar på skeenden och processer som är anknutna till blomma, till exempel blomma upp och blomstra, märker man att grundkonceptet finns även utanför den europeiska kretsen. Blomma upp har sin direkta motsvarighet i finska, ryska och kinesiska, där det heter sheng kai, ’blomma upp’. Utöver detta finns blomstra av hälsa, blomstringstid och blomstrande ekonomi, vilka har sin motsvarighet i finska och ryska. Blomstringstiden går som bekant över förr eller senare. Denna fas kan uttryckas med hjälp av metaforer som vissna och känna sig vissen. Den senare förekommer i finska (olla nuutunut) och ryska (byt’ vjalym).

Äppelkindad och liljevit

I alla kulturer har man använt växter i omgivningen i sina metaforer. Det handlar om grönsaker som morot, potatis och blomkål eller frukter som äpple, nöt och per­sika, blommor som ros, lilja och viol och så vidare (tabell 4).

Tabell 4. Metaforer med ord för enskilda växter och frukter

Huvudordet	Metafor	Motsvarighet i	Tolkning av växtemetaforen
Blomkål	Blomkålsöron		Formlikhet mellan blomkål och öron
Blomkål	Blomkålsfingrar		Formlikhet mellan blomkål och fingrar
Potatis	Potatisnäsa	finska, ryska, mbo	Formlikhet mellan potatis och näsa
Morot	Morotsfärgade hår	ryska	Likhet baserad på färg
Ärt	Vara ärtig		Snygg, pikant
Äpple	Äppelkindad	finska, ryska, kinesiska	Likhet baserad på form och färg
Äpple	Adamsäpple	finska, ryska	Likhet baserad på form
Äpple	Bita i det sura äpplet		Likhet baserad på surhet, tråkig och oundviklig sanning
Persika	Persikohy	finska, ryska	Likhet baserad på utseende och känsel
Citron	Sur som citron	ryska	Likhet baserad på surhet, negativ attityd
Vildhavre	Så sin vildhavre		Säd man ger omdömeslöst
Nöt	Vara ett nöt		Likhet: nöt och en dumbom har inte hjärna
Nöt	Problemet i ett nötskal	finska	Den viktigaste biten av en sak
Nöt	En svår nöt att knäcka	finska, ryska	Hårdhet, problem
Blåklocka	En blåklocka i huden		Blått märke, hudintern blodsutgjutelse
Lilja	Liljekullar	mbo, ryska	Kvinnans bröst
Lilja	Liljevit	ryska	Likhet baserad på färg
Ros	Vacker, skön som en ros	finska, ryska	Estetisk likhet mellan en blomma och människa
Nyponros	Fräsch som nyponros		Mått på fräschhet
Pion	Bli pionröd	ryska	Likhet baserad på färg
Viol	Blyg som en viol	ryska	Skörhet hos blomman, blyghet hos människan
Svamp	Växa som svampar ur marken efter regnet	finska, ryska	Snabb utveckling
Mossa	Vara mossig	ryska	Stillastående utan dynamik
Blåbär	Vara ett blåbär		Nybörjare, "gröngöling"
Asp	Darra som ett asplöv	finska, ryska	Likhet med asplövets rörelse
Fura	Hög som en fura	finska, ryska, kinesiska	Likhet med furans höjd
Fura	Rak som en fura	ryska	Likhet mellan furans och människans rakhet
Vidja	Smal som en vidja ’Böjlig som en vidja’	kinesiska finska, ryska	Likhet mellan vidjans och människans tjocklek Likhet mellan vidjans och bl.a. män­nis­kans böjlighet
Rö	Vaja som ett rö	ryska, mbo	Likhet i fråga om böjlighet

Samma geografiska och kulturella fördelning går igen som i de övriga samman­ställningarna. Det finns svenska, svensk-finska, europeiska och mer allmänna, kan­ske till och med universella metaforer. Sådana som utgår från bland annat blomkål, ärt och vild­havre förefaller höra hemma enbart i svenska, medan liknelser med potatis, morot, äpple, per­sika och citron har motsvarigheter i de andra språken.

        Ett exempel på hur olika växtförhållanden sätter sin prägel på metaforer är använ­dandet av potatis. Potatisnäsa heter perunanenä eller pottunenä på finska och nos kartoshkoj på ryska; dessa metaforer är varandras exakta motsvarigheter. Däremot heter det i mbo otuo ne epan dimbie, vilket består av ’öron’ (otuo) ’lika’ (ne) ’potatis’ (dimbie) och ’blad’ (epan). Vi kan vidare konstatera att potatisbladen i norra Europa inte är mycket att orda om i form av metaforer.

         I svenska använder man vidja för att beskriva smalhet. Något liknande kommer igen i kinesiskan där man säger yang liu xi yao eller ’midja lika smal (som) vide’. I finskan betecknar ’vidja’ böjlighet (notkea kuin pajunvitsa, ’böjlig som en vidja’). Liknande metaforer finns också i ryska där de heter gibkaja kak iva, ’böjlig som en vide’.³ Förklaringen till kopplingen mellan vide/vidja och böjlighet grundar sig på att man förr i tiden brukade vide som bindematerial. I finskan finns en metafor syöttää pajunköyttä, ’mata viderep’, med den överförda be­ty­delsen ’att ljuga’. Man kan alltså inte lita på vide som repmaterial.

         Metaforer tar fasta på det man sysslar med. Man iakttar att morötter är orange­aktiga, vilket ger namn på en viss färg; svampar växer snabbt efter regnet, vilket ger en metafor för snabb ut­veckling; furor står höga och raka och man bildar en metafor av rakhet på dem.⁴ Människornas var­dagliga omgivning avspeglas sålunda i metaforerna.

Metaforer är också importvara, som persikohy och sur som citron vittnar om. Detta antyder att metaforerna kan röra sig fritt över kultur- och språkgränser. Man anam­mar inte bara nya pro­dukter och matvanor utan också nya talesätt som knyter an till de nya produkterna.

         Kanske har svenska metaforer också varit exportvara, för det är iögonenfallande ofta som man möter dem även i finska. I båda språken kan man till exempel dra sitt strå till stacken så att arbetet bär frukt. Förklaringen är den långa tid som länderna utgjorde ett rike med svenska som dominerande språk.

Vilka växter och innebörder?

Utgående från den klassificering vi presenterat ovan kan man nu göra en beräkning av vilka växtord som förekommer i de olika språken. I tabell 5 presenterar vi en översikt utgående från de svenska växtmetaforerna. Varje ord förekommer alltså minst i en svensk växtmetafor. Tabellen markerar för olika språkkombinationer vilka växter som förekommer.

Tabell 5. Växtord som används i växtmetaforer i svenska, finska, ryska, mbo och kinesiska

1. Enbart svenska                   Blomkål, blåbär, blåklocka, nyponros, snår, vildhavre, virke, ärt

2. Svenska och finska            Gren, skott, skal, stack, stock

3. Svenska och ryska             Citron, löv, morot, mossa, ogräs, pion, viol

4. Svenska och kinesiska       Ris

5. Svenska, finska, ryska       Asp, bark, blad, blomma, djungel, korn, nöt, persika, ros, stam, svamp

6. Svenska, finska, mbo         Kvist, vegetation

7. Svenska, ryska, mbo          Gräs, lilja, rö

8. Svenska, finska, ryska, mbo                      Buske, frö, potatis

9. Svenska, finska, ryska, kinesiska              Fura, kärna, vidja, äpple

10. Svenska, finska, ryska, mbo, kinesiska   Frukt, rot, skog, träd 

 

Eftersom tabellen utgår från svenska finns flest svenska växtord. Därefter kommer finska och ryska med ungefär lika många ord. Detta återspeglar troligen både att de tre språken influerat varandra eller att alla har influerats av något annat språk, till exempel tyska, latin, grekiska, franska eller engelska, och att alla tre talas i om­råden med likartad växtlighet. Att kinesiska och mbo har betydligt färre ord beror troligen av samma två faktorer som här leder till mindre likheter mellan språken. Svenskan har haft ganska lite kulturkontakt med båda språken, och de naturliga förutsättningarna i Kina och Kamerun skiljer sig från Nordeuropa.

       Ord som används metaforiskt i alla fem språken är frukt, rot, skog och träd. Det är inte så förvånande, eftersom det rör sig om allmänna ord för växter och växt­samlingar. Om vi betraktar de växtord som utnyttjas i fyra av språken, ser vi att några är allmänna och borde kunna förekomma i de flesta språk runt jorden (buske, frö och kärna). Detta gäller många ord som bara förekommer i två eller tre språk, till exempel gräs, ogräs, gren, kvist, skott, blad, löv, bark, blomma, skal, stock, stam, och vegetation.

        Däremot är det i enlighet med våra förväntningar att växtmetaforer byggande på arter som har en geografiskt begränsad förekomst utnyttjas i ett färre antal språk (till exempel asp, blomkål, blåbär, blåklocka, morot, pion, viol). Att nyare importerade produkter kommit med kunde vi observera i metaforer som sur som en citron (även i ryska) och persikohy (även i finska). Metaforerna kan alltså förmod­ligen röra sig fritt över kultur- och språkgränser.

     Innebörderna i växtmetaforerna är ofta relaterade till människan. Det kan gälla människans utseende (blomkålsöron), hennes beteende (darra som ett asplöv), psykiska tillstånd (känna sig vissen) eller sociala tillstånd (komma på grön kvist). Dessutom finns mer allmänna innebörder, till exempel egenskaper som lövtunn eller processer som missnöjet gror. Alla dessa typer av innebörd förekommer i samtliga fem undersökta språk. I samtliga fem språk gäller dessutom att de männi­skans utseende, beteende och psykiska tillstånd är vanligast, och som i första hand får oss att se likheter med växter och att utifrån detta skapa metaforer.

Med människan som mått

Vi har alltså funnit att växtmetaforer förekommer i alla de studerade språken. Vi har också sett att växtmetaforiken i svenska, på grund av gemensamma kulturinflu­enser och liknande växtlighet, återfinns i finska och ryska mer än i mbo och kinesiska. Av samma anledning finns en tendens att växtmetaforer som finns i flera av språken snarare bygger på allmänna ord för växter, växtsamlingar eller växt­delar än på ord för enskilda växtarter som har en begränsad geografisk förekomst.

        Människan själv, hennes utseende, beteende och psykiska tillstånd, utgör den vikti­gaste grunden för att skapa metaforer utgående från växter, visar vår studie. Ett resultat som kanske inte är så överraskande.

Litteratur

Ahlsén, Elisabeth—Allwood, Jens (red.) 1995: Språk i fokus. Studentlitteratur, Lund.

Allwood, Jens 1983: Naturen som metaforfält. Allwood—Frängsmyr—Svedin (red.) Naturen som symbol. Liber, Lund.

Dahl, Östen 2000: Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur, Lund.

Hedinger, Robert 1980: Swadesh 200 word list of 27 Varieties from Mbo Clusteror the Mane guba Languages. SIL, Yaounde.

HDC 1990-1994: Hanyu Da Cidian. (A Comprehensive Dictionary of Chinese.) Hanyu Da Cidian Publisher. Shanghai.

HYC 1995: Han Ying Cidian. (A Chinese-English Dictionary.) The English Department of Beijing Foreign Studies University. Waiyu Jiaoxue Yu Yanjiu Press, Beijing.

Irvine, Richardson 1957: Linguistic Survey of the Northern Bantu Borderland. Oxford University Press, London.

Lakoff, George—Johnson, Mark 1999: Philosophy in the Flesh. The Embodied Mind and Its Chaallenge to Western Thought. Basic Books, New York.

Milanova, D. 1962: Svensk-rysk ordbok. Statsförlaget för ordböker på utländska språk och nationalspråk, Moskva.

Nahkola, Kari 1992: Kasvimetaforat nykyslangissa. Heikki Paunonen — Suojanen, Matti K. — Nahkola, Kari (toim.) Variaatioita Tampereen yliopiston suomen kielen ja yleisen kielitieteen laitoksen juhlakirja. Opera Fennistica & Linguistica 4. Paino-S Ky, Tampere. S. 95 –105.

Scheffler, Israel 1979: Beyond the Letter. Routledge & Kegan Paul, London.

Svanlund, Jan 2001: Metaforen som konvention. Graden av bildlighet i svenskans vikt- och tyngdmetaforer. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Scandinavian Philology. New Series 23. Almqvist & Wiksell International, Stockholm.

Vojnova, Lidija A.—Molotkov, Aleksandr I. 1967: Frazeologiçeskij slovar' russkogo jazyka. 4000 slovarnych statej. Sovetskaja enciklopedija. Moskva.

XHC 1995: Xiandai Hanyu Cidian. (A Dictionary of Modern Chinese). Language Institute of China Academy of Social Sciences. Commercial Press. Beijing.

1I fråga om ryska, kinesiska och mbo ord har vi använt grov translitteration, vilket för ryskans del betyder att palatalisering inte markerats systematiskt och för kinesiskans del att tecken för tonematiska distinktioner inte har använts

2Observera att vi inte kommer att behandla metonymer som t.ex. Sverige sörjer Astrid Lindgren där Sverige står för ‘svenskarna’ eller ‘Sveriges befolkning’.

3I ryska finns också en metafor gibkaja kak loza ’böjlig som en ranka’ som betyder samma som gibkaja kak iva. ’Böjning’ i betydelsen ’böja sig för någonting’ beskrivs med metaforen gnut'sja kak trostinka ot vetra 'böja sig som ett rö för vinden'.

4I tabell 4 står det att finskan har en metafor som motsvarar svenskans hög som en fura. Det gäller ordet hongankolistaja som ordagrannt betyder ’furans skakare’, alltså en person som når upp att skaka på trädet.