Hjärtat slår, härligt!

Häromdagen blev jag behandlad på ett fint och bra sätt på Sahlgrenska sjukhuset då jag var där för en kranskärlsröntgen. Anledningen till undersökningen var att jag under en längre tid hade känt smärtor i bröstet. Flera läkare hade undersökt mig. Jag hade fått trampa på motionscykel med en massa sladdar fästa på min kropp som registrerade hur hjärtat fungerade och jag hade blivit också röntgad ett antal gånger. Till slut hade en läkare ansett att jag förmodligen har något i kranskärl som måste åtgärdas. Detta något var en möjlig förträngning som hindrar blodet att flyta och hjärtat att slå så som det skall. 

Vår vitala pumpstation, hjärtat

Jag uppfattade att det handlade om ett potentiellt riskfyllt ingrepp. Så här beskrivs det i en text från Hjärtkliniken på Danderyds sjukhus: "Undersökningen genomförs via en pulsåder i handleden eller i ljumsken. Insticksstället bedövas och en tunn plastslang förs via kärlsystemet till hjärtat. Via plastslangen sprutas en liten mängd kontrast i höger respektive vänster kranskärl. Eventuella förträngningar och stopp i kranskärlen kan då ses med hjälp av röntgen." Samma källa upplyser oss om att "kranskärlen är hjärtats egna blodkärl som förgrenar sig utanpå hjärtat och det finns ett kranskärl på höger sida av hjärtat och ett på vänster".

         Utan sjuksköterskor hade läkaren inte kunnat göra ingreppet. De förberedde allt väldigt noggrant då jag låg på britsen. De desinficierade både min högra handled och kroppen runt ljumsken.

         Läkaren valde att sticka in en tunnstunn plastslang genom pulsådern i högra handleden. Trots bedövningen gjorde det ont. Jag hade aldrig upplevt något liknande och började tänka på hur märkligt det var att en plastslang fördes genom mig mot hjärtat. 

         Jag var vaken under hela ingreppet men jag hade fått avslappnande läkemedel. Medan undersökningen pågick kände jag tryck i bröstet speciellt när det sprutades kontrast i kranskärlen. Känslan var dock svår att förklara då läkaren eller någon av hans assistenter frågade, hur jag hade det. 
         För att behålla lugnet försökte jag att tänka på något helt annat. Jag hörde läkaren ge order till sina assistenter. Jag förstod inte riktigt vad han sa men uppmärksammade att han bröt. Jag tog och rörde på mina tår i högra foten och var glad när jag kunde göra det. Röntgenkameror rörde sig hela tiden ovanpå mig. De riktades på olika ställen i bröstet.
          Den undersökande läkaren upptäckte ingen förträngning i mina kranskärl. Jag kände stor lättnad, för nu slapp jag att få en ballongvidgning i kärlet, något som en tidigare läkare som undersökt mig hade föreslagit. En av sjuksköterskorna la ett tryckförband på min högra handled, och jag fick ha det i fyra timmar medan jag var på vårdavdelningen. Det var viktigt att jag höll högra handen uppe "som Napoleon" för att undvika större blodtryck i den. Jag försökte föreslå Karl den tolfte, alltså min namne, i stället för Napoleon men sjuksköterskan höll inte med. 

 Jag fick tid att följa hur mina rumskamrater hade det. En av dem hade varit i undersökningen innan mig och fått en förträngning utvidgad med ballong. Läkaren hade också lagt ett metallnät i kärlet för att förhindra återförträngningen. En annan rumskamrat hade fått flera nya mediciner som skulle hindra fortsatta förträngningar i kärlet. 

          Personalen är ett kapitel i sig vare sig de städar och ser till att det är rent och fint på avdelningen eller tar hand om en: lägger plåster på såren, förbereder en för medicinska undersökningar - eller lånar ut en mobil. Jag hade glömt min mobil hemma och ville ringa hem och berätta att det hade varit mycket pirrigt men att allt hade ändå gått bra. Under de fem timmar som jag var på vårdavdelningen fick jag också mat. På dagens meny stod korv i ratatouille-sås med potatismos. 

          Det var faktiskt ganska mysigt på avdelningen trots allt det allvarliga som händer där dagligen: de svåra hjärtundersökningar där livets skörhet säkert är närvarande och mycket kännbar.

Jag tackar hjärtligen personalen på Kardiologi dagvård på Sahlgrenska. Det känns så underbart att det slår, hjärtat mitt.

PS. I anslutning till operationen gjorde jag ett tabbe som jag i min egenskap av språknörd helst vill glömma. Läkaren som ledde ingreppet hade isländska som sitt förstaspråk och inte tjeckiska som jag hade trott. Till mitt försvar kan jag dock framföra att isländska, tjeckiska och mitt första språk finska har det gemensamt att huvudbetoningen ligger på första stavelsen. De handlar alltså om tongivande språk. 

PPS. En och annan kan undra hur det gick sen. Känner jag fortfarande smärta i bröstet när jag t.ex. går uppför backen? Det vet jag ännu inte. Enligt den anvisning jag fick ska jag vila och inte anstränga mig under de närmaste dagarna. Sedan få vi se hur det blir. En sak är säker: hjärtat är en mycket kär del av mig med sina kärl och allt annat.