Vad har Finland att tacka Sverige för?

Det finska YLE sände under 2013 dokumentär­serien "Suomi on ruotsalainen" (Finland är svenskt). Serien väckte mycket debatt och frågan är fortfarande aktuell. Är Finland svenskt? Om så är fallet, vad betyder det? Står Finland då i tacksamhetsskuld till Sverige för allt vad det fått från detta sitt tidigare "moderland".
           Som bakgrund är det viktigt att veta att det enligt uppgift bor ca. 675 000 människor med finskt påbrå i Sverige (ca. 7% av befolkningen). Sverige har ingen statistik över storleken på landets olika språkgrupper men enligt vissa uppskattningar har 210 000 - 260 000 finska som sitt förstaspråk. Av Finlands befolkning på 5,4 milj. har 291 000 eller 5,4% svenska som sitt förstaspråk. Svenska är vid sidan av finska Finlands nationalspråk medan finska sedan år 2000 är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Svenska är ett statsbärande språk i Finland vilket finska inte är i Sverige.

       Det svenska arvet i Finland har tydligt sammanfattats av den internationellt berömde finlandssvenske filosofen Georg H. von Wright (1916 - 2003). Han menade att det är Sveriges förtjänst att Finland civiliserades. Landet har fått sin religion, sitt rättsväsende, sin förvaltning, en spirande vetenskaplig tradition och praktiskt taget hela sin klassiska litteratur från Sverige. "Sverige var för Finland det som Hellas och Rom varit för hela Europa," slog von Wright fast. Och han är ingalunda den enda som tänker så, t.ex. tycker den kände finske politikern Paavo Lipponen (1941- ) likadant. Utgår man från dessa framstående mäns utsagor kan man sluta sig till att Finland står i tacksamhetsskuld till Sverige.
      Men, kan man fråga sig, hur uppstod denna skuld? Den måste ha uppstått före år 1809. Då sprängdes Sverige nämligen itu efter att det förlorat Finska kriget mot Ryssland. Sverige blev tvunget att avträda alla sina sju läner i östra delen av riket, däribland landskapet Egentliga Finland, till fienden.

     Sverige hade befäst sin besittning av dessa landsområden redan på 1150-talet och senare under 1200-talet genom att föra s.k. korståg där. Detta hade skett sannolikt utan större motstånd av dem som bodde där. Området var glest bebott och folkets samhälleliga organiseringsgrad var låg. Där väntade inte en övermäktig fiende som längre österut i Novgorod, utan ett folk som med eller utan tacksamhet tog emot allt det som svenskarna förde med sig i form av rättsväsende, förvaltning o.s.v. Befolkningen anpassade sig undan för undan till den framväxande nya ordningen (1). 
     Människornas medvetenhet om deras nationella identitet har varierat i olika tider. Hur den var under 1600-talet beskriver Peter Englund i sin bok Ofredsår så här: "Människor identifierade sig... med den bygd där de var födda och bara i andra eller tredje hand med sitt rike... Oftast var hans [ens furstes och härskares] religiösa tillhörighet av betydligt större vikt." 

     Det var alltså inte folket "finnarna" än mindre "finländarna" som civilisation kom till del, som von Wright be­skriver det, utan snarare byfolket på andra sidan Bottenviken och bortom Ålandshavet. På motsvarande sätt civiliserades folk också på andra håll i kungariket Sverige. Mig veterligt har ingen väckt frågan om värmlänningarnas tacksamhetsskuld till svenska kunga­huset för att de blivit civiliserade.

 

       Tanken hos finnarna att de bildar ett eget folkslag med ett eget språk föddes först i mitten av 1700-talet. Finskheten kom till genom den tyskinspirerade nationella uppväckelsen. Det skedde i två vågor, först som fennofili under 1700-talet och i början av 1800-talet och sedan under senare delen av 1800-talet i form av fennomani. I början handlade det inte om en ur folkdjupet framvuxen rörelse utan ett företag vars främsta aktörer var svensktalande akademiker, som t.ex. A.I. Arwidson och J.V. Snellman.
       A.I. Arwidson (1791 - 1858) hade ett devis som speglade läget: "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar." Man lyfte fram den del av finskhet som inte hade svenska förtecken, framförallt den rika finsk-karelska folkdiktningen. Finland fick sitt nationella epos Kalevala 1835 som baserar sig på episka folkdikter som Elias Lönnrot (1802 - 1884) tecknade ned från "runosångare" i finska och karel­ska ödemarksbyar. Denna nationalromantiska rörelse hade inte koppling till det svenska kulturarvet och det sociala beroendet av det tidigare moderlandet Sverige. Den blev en av hörnpelarna till den framväxande nationella identiteten.
       Fennomanerna ville rätta till det faktum att folkmajori­tetens språk finska, till skillnad från svenskan, inte hade en officiell ställning i det ryska storfurstendömet Finland. Tack vare J.V. Snellmans (1806 - 1881) och andra fennomaners enträgna agerande gjorde man vissa framsteg för att höja finskans status. Detta skedde  bl.a. genom Språkreskriptet år 1863 och Språkdekretet 1902. 
       Men det dröjde dock flera år innan finskan fick sin rättmätiga status. Egentligen skedde det först efter att Finland blivit självständigt 1917 och fått sin språklag 1922 som fastställde att finska och svenska är Finlands nationalspråk. Att kampen blev så lång berodde delvis på vissa ledande svensktalande personers negativa hållning till finska, "la langue du Perkelä" (2). Svenska språket skulle behålla sin statsbärande ställning i Finland som det alltid haft.
        Jag har ovan behandlat väldigt kort frågan om tacksamhetsskuld och saker som politiskt och kulturellt är förknippade med den. Enligt mig är den omtalade tacksamhetsskulden en märklig och anakronistisk tanke. Folket i Finland och Sverige har ett kulturarv som de gemensamt har skapat och som de förhoppningsvis även framdeles kommer att förvalta gemensamt. I fråga om språk är det otvivelaktigt så, anser jag, att svenska är ett finskt språk lika mycket som finska är ett svenskt språk (3). De har sin rättmätiga hemvist i bägge länderna, Sverige och Finland.
        Jag känner tacksamhet att vi finnar inte dukade under ryssarnas försök att russifiera Finland i slutet av 1800- och i början av 1900-talet eller deras övermäktiga anfall senare under 1900-talet. Jag känner tillfredsställelse att vi finnar tillsammans med svenskar har lyckats skapa samhällen där ett civiliserat lev­nadssätt och allmän välfärd råder. Våra sam­hällen vilar på gemensamt uppbyggda grunder som vi kan kalla den svenska modellen med reservationen för att utan finländarnas insatser skulle den inte finnas till.

Fotnoter:
(1) Kari Tarkiainens bok Sveriges Österland (se nedan) är en bra beskrivning av hur det vi nu kallar för Finland blev en del av Sverige.

(2) Motståndet mot finskans införande i det offentliga livet i storfurtstendömet Finland stod sig starkt bland det svensk­språkiga ståndfolket under hela 1800-talet. Reinhold v. Becker (1788 - 1858) som skrev en finsk grammatik 1824, skriver följande i en finsk tidning 1820 (i min översättning): 
"Somliga av våra högt uppsatta lantsmän har ansett att vårt språk [finska] är så rått, att de inte har velat smutsa sin mun med det och vi måste undra, varför de inte har skämts för att bo i ett land där ett sådant språk talas." 
J.V. Snellman klagade i sitt brev till Fredrik Cygnaeus (1807 - 1881) 1840 att den bildade (svenska) delen av befolkningen bryr sig inte ett dugg om den obildade (finska) delens andliga och materiella framgång. Lars Gabriel Haartman som var den viktigaste statsmannen i Finland på 1830- och 1840-talet ansåg att finskan var la langue du Perkelä ( < perkele, en finsk svordom). 
(3) Om finska språkets svenskhet, se nedan Kaisa Häkkinens bok Suomalaisten esihistoria kielitieteen valossa och Jan Linders bok Finland, du gamla du fria. Sverige och Finland genom tiderna.

Här finner du läsvärd litteratur som handlar om Finlands och Sveriges relationer: 
- Gabriel Bladh och Christer Kuvaja. Dialog och särart. Människor, sam­hällen och idéer från Gustav Vasa till nutid. Forskningsprogrammet Svenskt i Finland - finskt i Sverige 1. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. 2005. Boken belyser de två grannländernas historia ur olika synvinklar och bidrar samtidigt till förståelsen av dem idag.

- Ainur Elmgren. Den allrakäraste fienden. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939. Akademisk avhandling. Lunds universitet. Sekel, Lund. 2008. Författaren skriver i Förord:"Denna bok handlar inte bara om de rent konkreta skildringar av Sverige och svenskhet som förekom i finsk- och svenskspråkig press mellan 1918 och 1939. Den handlar också om konflikten mellan olika syner på vilken sorts stat och samhälle Finland skulle vara, vilka som utgjorde det "sanna finska folket", och vilka identifikationer som var mer värda än andra. Konflikten mellan borgerlig nationalism och internationell socialism är bara en av flera olika polariseringar under denna period."

- Max Engman. Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis, Stockholm. 2009. Författaren skriver i inledningen under rubriken 1809 som arkimedisk punkt i Finlands historia:"För Finland innebar året 1809, övergången från svensk överhöghet tull rysk, på ett plan den största förändringen i landets historia, på sätt och vis början på Finlands historia både bakåt och framåt i tiden... Året 1809 innebar också den största skilsmässan i det svenska rikets historia. Det faktum att den västra riksdelen behöll namnet och huvudstaden (dock inte dynastin eller konstitutionen) har överskuggat det faktum att också Sverige av år 1809 i politiskt avseende var en nyskapelse."

- Kaisa Häkkinen. Suomalaisten esihistoria kielitieteen valossa. (Finnar­nas förhistoria i språkvtenskapens ljus.) Tietolipas 147. SKS, Helsinki. 1996. Slutsatser av finnarnas förhistoria och ursprung vilar för det mesta på språk­vetenskapliga forskningsresultat. Framförallt kan den äldre delen av finskans ordförråd berätta rätt konkret i vilken typ av värld och i vilka folks grannar finnarna lever. I synnerhet är det intresant att de baltiska, germanska och svenska inslagen i språkets ordförråd är många och viktiga.

- Arvid Järnefelt. Mina föräldrars roman I - III. 1928 - 1930. Svensk översätt­ning av Thomas Warburton 1988 - 1989. En frisk och personlig skildring av den fennomanska kretsen och dess förgrujndsgestalter, framför alla andra författarens moer Elisabeth Järnefelt (1839 - 1929). Holger Schildts förlag, Lovisa (Finland). Första delen 1988, andra och tredje delen 1989.

- Mauno Koivisto. Grannar. Frändskap & friktion. Översättning Geo Stenius. Atlantis, Stockholm och Söderströms, Helsingfors. 2008. Boken är skriven för läsare i Sverige. Den djupaste innebörden av relationerna mellan Finland och Sverige kan förstås bara genom ett långt perspektiv. Författaren ger en analytisk och historisk översikt av ett antal brännande frågor under hans egen tid som ledande finsk politiker.

- Jan Linder. Finland, du gamla du fria. Sverige och Finland genom tiderna. Infomanager, Stockholm. 2010. Sveriges och Finlands förhållande har ofta varit komplicerat. Boken speglar koncist pch lättläst, på sina ställen även en aning provocerande, i form av kortare essäer det långa ödesmättade förhållandet mellan länderna. 
- Kari Tarkiainen. Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa. Ett bidrag i projektet Svenskt i Finland - en lång historia. Svenska litteratur­säll­skapet i Finland, Helsingfors. 2008. Boken är en gedigen studie av förhistorien till Finlands tillblivelse som en egen stat. Tarkiainen skriver i Förord:"När ett svenskt rike började ta gestalt... blev Finland en del av ett gemensamt rike mitt under dess födslovåndor och tillväxt."

- Lars S. Vikør. Northern Europe: Languages as Prime Markers of Ethnic and National Identity. S. 105 - 129 i: Stephen Barbour and Cathie Carmichael (ed.) Language and Nationalism in Europe. Oxford University Press. Språksitua­tionen i Finlands har en egen underavdelning i artikeln. Förfat­taren konsterar att "Finland has, unlike the other Nordic countries, no history of separate statehood in the Middle Ages... The designations Swedes, Finns, and Sámi are exclusively ethnolinguistically based; politically they were all Swedish citizens." Finskans ställning innan 1800-talet beskrivs ingående och språkets betydelse för den framväxande finska identiteten behandlas också ganska täckande jämte den finlandssvenska språkminoritetens ställning. 
- Heikki Ylikangas. Suomen historian solmukohdat. (Knutpunkter av Finlands historia.) WSOY, Helsinki. 2007. Boken innehåller essäer om Finlands historia, t.ex. hur Finland införlivades till Sverige, hur ståndssamhället utformades, hur Finland blev en egen stat, huruvida Finland har att tacka Sverige för någonting, Rysslands påtryckningar 1899-1917, inbördeskriget 1918, andra världskriget och Finland i det kalla kriget.