Kvinnliga funderingar dagen till ära

Jag växte upp i Finland i en stor familj. Vi var sju barn. Min far arbetade som museiman. Min mamma ledde denna vår barnskara. (Se mina bloggar om min mamma här och pappa här.) Mindre än tio år hade gått sedan krigen tog slut. Till skillnad från Sverige hade Finland ju genomgått ett decennium, 40-talet, av mycket traumatiska händelser: krig, evakuering av 400 000 karelare undan den anfallande röda armén, transport av 70 000 "krigsbarn" till Sverige. Landet hade befunnit sig på randen till utplåning som en självständig stat men klarat sig med sin demokratiska statskick i behåll. 

Det som ändå var positivt under den där svåra tiden var att kvinnor kom ut i arbetslivet. Det var kvinnor (och barn efter deras förmåga) som såg till att livet fortsatte på hemfronten. Utöver detta tjänstgjorde tusentals kvinnor och flickor som lottor vid fronten. Landet rasade inte samman, vilket inte bara var männens förtjänst som bekämpade den övermäktiga fienden utan till en mycket stor del kvinnornas förtjänst. De räddade samhället när det verkligen gällde. Och när vapenskramlet sedan la sig tog de itu och byggde landet tillsammans med sina karlar och barn (efter deras förmåga). Det blev stora barnkullar i slutet av 40-talet. Landet återhämtade sig tack vare kvinnor (och deras män).  

    Det är inte för intet att statyer som man har rest för fred ofta är kvinnofigurer. "Fred" heter pax på latin och på grekiska (bl.a.) "iríni". Båda ordens genus är femininum.   

    Efter den fyraåriga blandkönade folkskolan gick jag åtta år i en pojkskola. Dåförtiden, i slutet av 50-talet och under 60-talet, var könsåtskillnaden naturligt i utbildningen. Efteråt har jag tänkt att socialt och psykologiskt var detta inte alls bra. Mitt läroverk hade ett "syskonläroverk" för flickor. Jag minns att när vi träffades till exempel i danstillställningar var det mycket spänt. Jag tror inte att det bara berodde på tonåren som oundvikligt är nervkittlande och psykiskt problematiska. Vår enkönade skolgång hade säkert också en "tillskruvande" inverkan på hur vi ställde oss till det motsatta könet. Hur skulle man bete sig med dessa varelser, flickor? Hur tänkte de? Varför fnittrade de så? 

    Lyckligtvis har könsåtskillnaden upphört. Den är inte bra för ungdomar som genomgår tonårens Sturm und Drang. För min egen del blev det andra verksamheter än skolan som hjälpte mig att utveckla en bättre fungerande relation till flickor. En viktig sådan verksamhet var scoutliv. 

    Början lovade dock inte gott med tanke på könsrelationer, för i scoutkåren som jag gick med på var vi enbart killar. Manlighet betonades ytterligare då vi började leva vildmarksliv. Vi var ca. 10 killar och trivdes tillsammans. Nästan varje veckoslut och alla längre semestrar rörde vi oss i naturen. Vi var ett sammansvetsat gäng pojkar i våra värsta tonår. I scoutläger och under utfärder i vildmark kände vi att vi var "erämies", finska för "jägare" eller "fångstman". I vårt språk betydde ordet en som klarar sig i vildmark oavsett årstid eller väderlek. 

    Men sedan kom vi i kontakt med flickscouter. De visade sig trivas och duga minst lika bra som vi med lägerliv. De gjorde ett starkt intryck på mig. Klart, varma känslor väcktes och man blev kär men det blev inga nutida såpoperor med långradigt relationssnack. Det viktiga var att röra sig i skogar, känna att en trivs och klarar sig där. Jag är tacksam att jag fick tillbringa många av mitt livs bästa tider i den här gruppen av trevliga och duktiga tjejer och killar. 

    Varför hade man könsåtskillnaden i skola och sådana verksamheter som till exempel scouterna? Kanske ville man befästa den mansdominerade maktstrukturen i samhället. Trots starka bevis på motsatsen litade man kanske inte på att kvinnorna kan. Eller så ville man inte bryta med de sekellånga traditionerna. Att detta hade lett till orättvisor bl.a. på arbetsmarknaden ville man inte kännas vid.  

    Jag hoppas att jämlikhet ska råda inte bara i Sverige och EU utan överallt, fullt ut. Att det kommer att dröja innan vi är där, det vet vi. Men en gång scout, alltid scout: Var redo att förändra världen. Världen är långt ifrån färdig.