Prata finska i Sverige - dumdristigt?

Den här bloggen handlar om sverigefinska barns uppväxt med finska. Den vill inte göra anspråk på att vara vetenskaplig utan den pejlar iakttagelser och tankar kring temat "Hur är det att växa upp med ett icke-svenskt språk [se fotnot] som sitt förstaspråk i vårt land?"

I familjen som den här artikeln handlar om finns två föräldrar och fyra barn, men här berättar vi bara om två av dem: Tuija och Viljami. Familjen bor i Göteborg. Mamma var hemma med barnen tills de började i en svensk förskola vid fyra års ålder. Barnens pappa jobbade under dagarna på universitetet. Det var också han som ganska flitigt skrev ned vad han hörde barnen säga på finska. Föräldrarna hade bestämt att barnen först skulle lära sig finska och därefter svenska. De skulle sättas i en svensk förskola vid fyra års ålder och gå i en svensk skola. Hemmavid skulle de prata finska. 

Finska är inte bara ett språk i Sverige utan även ett språk i världen med ett antal språksläktningar

Under sin uppväxttid före förskolan hörde barnen relativt sällan finska utanför hemmet för det fanns inte några andra finska barnfamiljer i närheten. Detta förde med sig att barnens språkliga inflöde på finska blev mindre varierat än det inflöde svenska barn får i sin språkmiljö. Det föreföll därför troligt att barnens finska skulle skilja sig från den finska man pratar i Finland bl.a. i fråga om ordförrådet. Deras finska skulle kanske ha säregna drag på grund av svenskans inverkan; de hörde ju hela tiden svenska på tv, i parken och ute på stan där de var med föräldrarna.  

Hur har det då blivit? Vi kan ta en titt på läget när Tuija här är sju år och går i en svensk skola. Viljami är fem och går i en svensk förskola. Samtalet handlar om vad Tuija haft för sig i skolan:  

1. Tuija: Me juostiin terrengbaanaa (Vi sprang terrängbana)

2. Viljami: Kekä voitti? (Vem vann?)

3. Tuija: Ei siinä ollu voitosta kiinni (lit. Inte där var av-segern fast)

4. Viljami: Kekä oli edellä? (Vem var före?)

Tuija berättar om sina förehavanden, men då hon inte kan terrängbana på finska tar hon det svenska ordet och sätter det i partitiv singularis (terrengbaana-a) helt enligt den aktuella grammatiska regeln. Att låna direkt är väldigt vanligt hos icke-svenska barn som lever i en svensk miljö: svenskan fungerar som en lexikalisk resurs för dem.

Viljami ställer en fråga (rad 2) som också är språkligt korrekt med den reservationen att han inte brukar standardfinskans ord för 'vem', kuka, utan en analog form kekä. Denna form förekommer dock även i vissa finska dialekter, så den är inte helt fel. Tuija svarar (rad 3) med ett uttryck som kan skrivas i en formel X on kiinni Y:stä 'X är fast av Y'. Uttrycket finns i det finska talspråket med betydelsen ' X hänger på Y´ (Onnistuminen on kiinni yrittämisestä 'Att lyckas hänger på att försöka; Vill man lyckas, måste man försöka'). I det aktuella fallet är det emellertid inte riktigt idiomatiskt. Det verkar som Tuija i brist på det rätta uttrycket har tagit till det hon närmast kommer på. 

Viljami tycker uppenbarligen (rad 4) att han inte har fått ett ordentligt svar och därför vill han formulera om sin fråga, ställa syrran mot väggen, så att säga. 'Att vinna' blir till 'X är före Y', vilket inte är idiomatiskt men går lätt att förstå. 

Vi ser efter denna korta analys att både Tuija och Viljami använder helt gångbar finska men att de ibland använder uttryck som inte är riktigt idiomatiska utan bara "nära nog". Frågan är om finlandsfinska barn skulle ha kunnat använda liknande uttryck. Här har vi ett område som tål att utforskas. 

"He juoksevat terrengbanaa"

Någon kanske ställer frågan om det är rätt att låta barnen växa upp med ett språk som inte får mycket stöd av omgivningen. Utsikter att de skulle kunna lära sig "fullständig" finska är ju kringskurna. Trots att språket numera är ett av vårt lands fem nationella minoritetsspråk, finns det inte någon utbredd finsk infrastruktur eller finsk offentlighet i Sverige att tala om. Frågan är därför befogad: är det inte dumdristigt att låta barnen ha ett förstaspråk som inte har riktiga möjligheter att utvecklas till ett allsidigt kommunikationsmedel?

Det är flera omständigheter som talar emot ett sådant resonemang. Ett icke-svenskt språk, i det här fallet finska, är inte vilket kommunikationsmedel som helst utan barnens föräldrars förstaspråk som de behärskar allra bäst och som de vill överföra till sina barn. 

Trots begränsade möjligheter att använda finska i Sverige så finns det ändå många människor i vårt land som talar språket. En social kontaktyta på finska finns, trots allt. Därtill finns det ofantligt mycket resurser i litteratur, medier och på Internet på finska. Tuija och Viljami (och deras två yngre syskon) fick varje kväll höra en saga på finska när de var små.  

Slutligen handlar det inte om ett språk utan om två. Vill det sig väl kan det uppstå en växelverkan mellan finska och svenska hos barnen. De kommunikativa behov de kan tillfredsställa på svenska, deras språk utanför hemmet, vill de kanske också kunna uttrycka på finska. Detta dynamiska förhållande förstärker båda språken, och språkutvecklingen blir till en positiv spiral som brukar kallas aktiv tvåspråkighet.  

Det är onekligen ett risktagande att ge barnen ett annat språk än svenska som förstaspråk i Sverige. Omgivningen förmår ofta inte ge det stöd som dessa barn skulle behöva i form av mångsidigt språkligt inflöde. Men om man lyckas nyttja resurser som finns till buds på ett bra sätt, är möjligheterna också stora: att växa upp som aktivt tvåspråkig kan ge stor utdelning senare i livet. Icke-svenska barn behöver dock stöd och uppmuntran i början av sin "språkkarriär" och senare under puberteten. Resten brukar de sköta själva. De är uppfinningsrika mästare även när det gäller språk.  

Fotnot:

"Icke-svenskt språk" täcker alla språk utom svenska, dvs. såväl de sk. invandrarspråken som minoritetsspråken, både de sk. moderna språken och de språk som inte är så moderna. 

Här bor vi, sverigefinnar

9/11 USA 11.9.2001

Syvä osanottoni yhdysvaltalaisille 11.9.2001 tehdyn terroiskun johdosta.

My deep condolences with the US people on the September 11th attacks, 2001.

 

The Star-Spangled Banner

O say can you see, by the dawn’s early light,
What so proudly we hail’d at the twilight’s last gleaming,
Whose broad stripes and bright stars through the perilous fight
O’er the ramparts we watch’d were so gallantly streaming?
And the rocket’s red glare, the bombs bursting in air,
Gave proof through the night that our flag was still there,
O say does that star-spangled banner yet wave
O’er the land of the free and the home of the brave?

Suuren kansan mahtava kansallislaulu.
A magnificent anthem of a great nation. 

Mutta - However,

I do like better what William James (1842 - 1910) says:

I am against bigness and greatness in all their forms, and with the invisible molecular moral forces that work from individual to individual, stealing in through the crannies of the world like so many soft rootlets, or like the capillary oozing of water, and yet rending the hardest monuments of man’s pride, if you give them time. The bigger the unit you deal with, the hollower, the more brutal, the more mendacious is the life displayed. So I am against all big organizations as such, national ones first and foremost; against all big successes and big results; and in favor of the eternal forces of truth which always work in the individual and immediately unsuccessful way, under-dogs always, till history comes, after they are long dead, and puts them on top. — You need take no notice of these ebullitions of spleen, which are probably quite unintelligible to anyone but myself.

Järkyttävästä terrori-iskusta voit lukea myös blogistani, jonka julkaisin 10.9.2012.
You may read of the horrific terrorist attack in my blog that I published on Sept. 10, 2012. 

Nunca olvidar 11.9.1973

La historia es nuestra y la hacen los pueblos.
(Salvador Allende) 
Historia on meidän, ja kansat luovat sen.

El pueblo unido jamás será vencido



Pahantekijöitä - malhechores - missdådare - krimuloj:

On September 16, 1973, five days after Pinochet had assumed power, the following exchange about the coup took place between Kissinger and President Nixon:

Nixon: Nothing new of any importance or is there?

Kissinger: Nothing of very great consequence. The Chilean thing is getting consolidated and of course the newspapers are bleeding because a pro-Communist government has been overthrown.

Nixon: Isn't that something. Isn't that something.

Kissinger: I mean instead of celebrating – in the Eisenhower period we would be heroes.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Kissinger#Intervention_in_Chile

Om statskuppen i Chile kan du läsa även i min blogg den 10 september 2012.

Dosa

Ordet "dosa" har en alldeles särskild plats i mitt liv. Jag förknippar det med min första tid i Sverige 1980. Jag hade flyttat från Helsingfors till Örebro, då jag hade fått vikariat som finsklärare på högskolan där, och redan andra dagen tog jag fram cykeln som hade följt mig i flyttlasset och trampade till högskolan för att fixa det praktiska med kursen. Bla. skulle jag kopiera stenciler. "Då behöver du en dosa," instruerade expeditionens unga sekreterare. "Dosa," undrade jag. Hon hade ett litet föremål i handen, ungefär som en tändsticksask av plast, och hon räckte den åt mig: "Det här är en dosa." Vi gick tillsammans till kopiatorn och hon visade för mig, hur man stoppar in dosan i ett fack i maskinen och får den att komma igång.
         Det är sant att jag hade läst svenska i ett läroverk i Helsingfors men i de texter som jag och mina olycksbröder hade stavat oss igenom under de sju år som vedermödorna med svenska varade hade jag inte stött på ordet "dosa". Detta kan tyckas märkligt. Däremot hade jag lärt mig andra nyttiga ord och uttryck. Tex. kunde jag berätta på flytande svenska att jag tänkte åka iväg till ett ställe långt borta. Det hette "Jag ärnar att avlägsna mig till ett avsides ställe". De läroböcker i svenska som vi hade vimlade av sådana fräscha fraser. Men inte "dosa": den lyste med sin frånvaro.

         Min svenska kollega upplyste mig många år senare när jag hade berättat min dosa-historia om att ordets grundbetydelse är 'behållare'. Det kommer förmodligen från lågtyska. I grekiska finns ordet "dooro" 'gåva' som kanske har en anknytning till "dosa". Man ska inte heller bortse från "dos" i betydelsen 'portion'. Kollegan sa nämligen att för honom är "dosa" anknuten till "matdosa", alltså den dagliga matportion, som hans far tog med sig i sin matlåda till jobbet. Där värmde man arbetarnas matdosor i ett skåp för dåförtiden hade man ju inte mikrovågsugnar.

    "Dosa" används som huvudord i väldigt många sammansättningar som "fjäderdosa, snusdosa, frödosa, matdosa, konfektdosa, nåldosa" osv. (Här kan du klicka dig till ett ställe där du kan söka exempel på olika dosor och tiotusentals andra ord.) Då språkvårdarna ville ha engelskans ”pocket calculator” översatt till ren svenska fick den heta ”räknedosa”. I finska och många andra språk har man däremot översatt engelskans term ordagrant: "tasku + laskin" 'ficka + räknare'. 
       ”Dosa” förekommer också i Helsingfors (finska) slang (stadin slangi) - det var den språkvarietet som jag under mina tonår använde med kompisarna. Att jag inte gjorde koppling mellan slangets ”dosa” och svenskans ”dosa” berodde dels på uttalet. I "stadin slangi" uttalas ordet med kort /å/ och kort /s/, alltså "DÅsa". Ordet betyder ”buss” vilket också skymde förhållandet mellan "dosa" i de berörda språkvarieteterna. Att ordet har fått en sådan överförd betydelse i helsingforsslang förefaller ganska naturligt: framförallt i rusningstider liknar stadens bussar ”lådor” där resenärerna packas ihop som sardiner i en konservburk. 

         I mina unga år var det väldigt populärt att lifta, och vi som liftade hade ett rimmande motto: 

Kun liftata vain osaan

niin pääsen autoon, dosaan

(Ungefär: Då jag bara kan lifta, stannar vilken bil eller buss som helst)

Vi liftare är olika precis som alla människor

         Efter min uppliftande ungdom fick jag veta att "buss" inte längre heter "dosa" på helsingforsslang utan "dösä" eller "dösa" (slangord saknar ibland vokalharmoni som annars gäller i finska, om detta fenomen, se här). Vad jag förstått är liftning inte längre så populär sysselsättning bland ungdomarna som förr. Eller åtminstone verkar glansdagarna för den rimmande liftningen vara passé. Times they are achanging. Moderna ungdomar tar och kör mammas eller pappas bil istället.

Post scriptum
Berättelsen om "dosa" lever vidare i större och mindre doser. Här kommer ett viktigt tillägg: efter att blivit informerad om mitt förhållande till "dosa" utbriste min kära hustru: "Sä olet unohtanut toosan." Sant: jag hade glömt att nämna "toosa" (långt /å/, kort /s/). Det är helt klart att "toosa" är besläktat med "dosa". Ett exempel ur den finska verkligheten: Min svärfar råkade ibland ha radion eller teven på för hög volym och då ropade min kära svärmor: "Panisit sä sen toosan vähän pienemmälle" (Kan du vara så snäll å sänka lite "toosas" volym). Klart han lydde ordern, min snälle svärfar. I ordboken Urbaani sanakirja (Urban ordbok) kan man läsa - om man kan finska - om "toosas" olika betydelser i det moderna finska talspråket. Ordet kan syfta på 'dålig radio/teve' eller 'kärl, behållare, dosa (!)'. Tästä pääset sanakirjan sivuille (Härifrån kommer-du-fram ordbokens sidor-på.) Nu stänger jag datordosan och önskar alla mina läsare upplyftande stunder med mina bloggar.

 

Jan Palach. Läsnä. Presente

Jan Palach 1948 – 1969

Ne jotka rakastavat vapautta

Ne jotka vihaavat sortoa

Ne jotka tahtovat että me kaikki

eläisimme

ilman pelkoa, toisiamme arvostaen,

yhteisyyttä tuntien.

Tänä päivänä ajattelen teitä

kun 45 vuotta on kulunut

Prahan miehityksestä,

yrityksestä murskata

ihmiskasvoinen sosialismi.

Mieleni on surullinen,

koska monet teistä
saivat  maksaa niin kalliin hinnan,

mutta mieleni valtaa myös ilo,

sillä yön jälkeen on aina aamu.

Nic ntrvá věčně

Nenio daúras eterne

Mikään ei jatku ikuisesti

Nothing goes on forever

La lotta continua 

Those who love freedom,

those who hate oppression,

those who want that we all

should live

without fear, respecting each other,

feeling solidarity.

Today I think of you

when 45 years have gone

since the occupation of Prague

since the attempt to crush

Socialism with a human face.

I think of you with sorrow in my heart

because many of you

paid so dear a price,

and joy in my heart

because after night there will always be morning.

Laurin-kisat

Tänään, elokuun kymmenentenä on Laurin nimipäivä. Onnittelen sen takia elossa olevia sukulaisiani kuten poikaani, appeani ja kahta veljenpoikaani sekä muistelen edesmenneitä sukulaisiani, joista läheisimpiä ovat isäni ja vanhin veljeni. Wikipediasta voimme lukea, että ”Lauri on suomalainen muoto latinan nimestä Laurentius, "laakerinlehdillä seppelöity"”. Nimi juontuu Pyhästä Laurentiuksesta, joka kärsi marttyyrikuoleman Rooman keisarin Valerianuksen vainoissa juuri tänä päivänä vuonna 258. 

 

        Muisteluni liittyy tässä Lauri-veljeeni, joka kuoli vuonna 1955. Kerron vuosittaisesta urheilutapahtumasta Laurin-kisoista, jotka järjestimme hänen muistokseen elokuun kymmenentenä. Taustaksi on hyvä tietää, että emme eläneet silloin kaupungissa vaan maalla. Vietimme siellä pitkää kolmen kuukauden kesälomaa. Meitä oli kuusi sisarusta, joista vanhin oli tuolloin 50-luvun lopussa jo murrosiän jälkipuoliskolla ja nuorimmat, kaksoset, parhaassa leikki-iässä olevia lapsosia. Asuimme huvilassa keskellä metsää, lähellä melko isoa lampea ja kahta heinäpeltoa.

        Kisojen järjestämisessä oli monta vaihetta. Niistä oli ilmoitettava naapurille, jossa kesäänsä vietti toinen helsinkiläisperhe. Heitä oli vanhemmat ja neljä lasta, joista tosin pienin vasta vauvaikäinen. Aikuiset antoivat meidän lasten puuhailla kisojen järjestämisessä mielemme mukaan, heidän osuutensa jäi siihen, että isäni toimi tapahtuman kisatuomarina.

        Kisojen juliste oli värikkäillä liitukynillä aikaansaatu aa-nelonen, täynnä tekstiä siitä, missä lajeissa kilpailtiin ja ketkä olivat osallistujia. Hyppylajeja edustivat pituus- ja korkeushyppy. Juoksulajeja oli ensiksi vain yksi, noin viidenkymmenen metrin juoksu lammen rantaa kiertävällä hiekkatiellä. Myöhemmin, iän karttuessa, järjestettiin lammen ympärijuoksu, joka tosin oli hivenen hankala matka, sillä ranta oli paikoitellen aika rytöinen. Lisäksi työnnettiin tietenkin kuulaa, joka oli pyöreä sopivan painoinen kivi.

        Kaikki suoritukset kirjattiin hyvin tarkkaan. Silloin tällöin syttyneissä, mittaustuloksia ja ajanottoa koskeneissa kiistoissa isäni tuomarinääntä kuunneltiin ja toteltiin, minkä ansiosta kisat eivät koskaan muuttaneet luonnettaan paini- tai nyrkkeilytapahtumaksi. Ikähyvitykset olivat tärkeitä, mutta niiden soveltaminen oli välillä hivenen kimuraista. Minä en pärjännyt juoksussa ikätoverilleni naapurin Penalle enkä muutamaa vuotta vanhemmalle Ilkka-veljellenikään. Korkeushypyssä isosiskoni onnistui saksaustyylillä ylittämään metrin ennen minua, ja se kismitti minua niin, että puhuin siitä siskolleni vielä 50 vuotta myöhemminkin, kun täytin 60 vuotta.

        Elettiin 50- ja 60-luvun taitevuosia, ja Suomen suurimpia urheilutähtiä olivat pikajuoksija Voitto Hellstén ja seiväshyppääjä, Belgradin EM-kisoissa 1962 kultaa voittanut Pentti Nikula. Yritimme hypätä seivästä Laurin kisoissakin, mutta tytöt eivät tainneet olla siinä mukana. Muuna aikana seiväshypystä tuli meille niin iso harrastus, että isänikin innostui siitä. Tosin keppi, jota hän käytti hypätessään, meni poikki, ja hän joutui lääkäriin, joka laittoi käden kipsiin olkapäätä myöten.

        Laurin kisat teettivät paljon työtä, sillä osanottajat ja heidän seuralaisensa piti myös ruokkia. En muista, mikä Laurin päivän menyy oli, se varmaan vaihteli eri vuosina, mutta siitä olen varma, että kenenkään ei tarvinnut lähteä kisoista vatsa kurnien.

        Laurin kisat olivat ennen muuta yhdessäoloa, mitään suurta urheilun harrastamista ne eivät meissä virittäneet. Meistä ei tullut uutta Pentti Nikulaa, emmekä me seuranneet myöskään Voitto Hellsténin jalanjälkiä. Mutta vaikka urheiluinnostuksemme olikin verraten laimeata, nimemme säilyvät silti Laurin kisojen historiassa, mm. niissä kilpailutuloksissa, jotka julkaistiin seuraavana päivänä tehdyssä värikkäässä tulosjulisteessa.

        Ajattelen Laurin-kisoja lämpimin mielin. Häviöt eivät enää kirvele. Vuosien mentyä siilautuu päällimäisenä esiin ”de vackra minnena blott” (vain kauniit muistot), kuten äidilläni oli tapana sanoa suomenkielisen juttelun lomassa. Oli tärkeätä vaalia Lauri-veljen muistoa yhdessä toimien, vaikka kaikki ei tietenkään mennyt kuin ruusuilla tanssien. Ei tietenkään. Tämähän on elämää.