Prata finska i Sverige - dumdristigt?

Den här bloggen handlar om sverigefinska barns uppväxt med finska. Den vill inte göra anspråk på att vara vetenskaplig utan den pejlar iakttagelser och tankar kring temat "Hur är det att växa upp med ett icke-svenskt språk [se fotnot] som sitt förstaspråk i vårt land?"

I familjen som den här artikeln handlar om finns två föräldrar och fyra barn, men här berättar vi bara om två av dem: Tuija och Viljami. Familjen bor i Göteborg. Mamma var hemma med barnen tills de började i en svensk förskola vid fyra års ålder. Barnens pappa jobbade under dagarna på universitetet. Det var också han som ganska flitigt skrev ned vad han hörde barnen säga på finska. Föräldrarna hade bestämt att barnen först skulle lära sig finska och därefter svenska. De skulle sättas i en svensk förskola vid fyra års ålder och gå i en svensk skola. Hemmavid skulle de prata finska. 

Finska är inte bara ett språk i Sverige utan även ett språk i världen med ett antal språksläktningar

Under sin uppväxttid före förskolan hörde barnen relativt sällan finska utanför hemmet för det fanns inte några andra finska barnfamiljer i närheten. Detta förde med sig att barnens språkliga inflöde på finska blev mindre varierat än det inflöde svenska barn får i sin språkmiljö. Det föreföll därför troligt att barnens finska skulle skilja sig från den finska man pratar i Finland bl.a. i fråga om ordförrådet. Deras finska skulle kanske ha säregna drag på grund av svenskans inverkan; de hörde ju hela tiden svenska på tv, i parken och ute på stan där de var med föräldrarna.  

Hur har det då blivit? Vi kan ta en titt på läget när Tuija här är sju år och går i en svensk skola. Viljami är fem och går i en svensk förskola. Samtalet handlar om vad Tuija haft för sig i skolan:  

1. Tuija: Me juostiin terrengbaanaa (Vi sprang terrängbana)

2. Viljami: Kekä voitti? (Vem vann?)

3. Tuija: Ei siinä ollu voitosta kiinni (lit. Inte där var av-segern fast)

4. Viljami: Kekä oli edellä? (Vem var före?)

Tuija berättar om sina förehavanden, men då hon inte kan terrängbana på finska tar hon det svenska ordet och sätter det i partitiv singularis (terrengbaana-a) helt enligt den aktuella grammatiska regeln. Att låna direkt är väldigt vanligt hos icke-svenska barn som lever i en svensk miljö: svenskan fungerar som en lexikalisk resurs för dem.

Viljami ställer en fråga (rad 2) som också är språkligt korrekt med den reservationen att han inte brukar standardfinskans ord för 'vem', kuka, utan en analog form kekä. Denna form förekommer dock även i vissa finska dialekter, så den är inte helt fel. Tuija svarar (rad 3) med ett uttryck som kan skrivas i en formel X on kiinni Y:stä 'X är fast av Y'. Uttrycket finns i det finska talspråket med betydelsen ' X hänger på Y´ (Onnistuminen on kiinni yrittämisestä 'Att lyckas hänger på att försöka; Vill man lyckas, måste man försöka'). I det aktuella fallet är det emellertid inte riktigt idiomatiskt. Det verkar som Tuija i brist på det rätta uttrycket har tagit till det hon närmast kommer på. 

Viljami tycker uppenbarligen (rad 4) att han inte har fått ett ordentligt svar och därför vill han formulera om sin fråga, ställa syrran mot väggen, så att säga. 'Att vinna' blir till 'X är före Y', vilket inte är idiomatiskt men går lätt att förstå. 

Vi ser efter denna korta analys att både Tuija och Viljami använder helt gångbar finska men att de ibland använder uttryck som inte är riktigt idiomatiska utan bara "nära nog". Frågan är om finlandsfinska barn skulle ha kunnat använda liknande uttryck. Här har vi ett område som tål att utforskas. 

"He juoksevat terrengbanaa"

Någon kanske ställer frågan om det är rätt att låta barnen växa upp med ett språk som inte får mycket stöd av omgivningen. Utsikter att de skulle kunna lära sig "fullständig" finska är ju kringskurna. Trots att språket numera är ett av vårt lands fem nationella minoritetsspråk, finns det inte någon utbredd finsk infrastruktur eller finsk offentlighet i Sverige att tala om. Frågan är därför befogad: är det inte dumdristigt att låta barnen ha ett förstaspråk som inte har riktiga möjligheter att utvecklas till ett allsidigt kommunikationsmedel?

Det är flera omständigheter som talar emot ett sådant resonemang. Ett icke-svenskt språk, i det här fallet finska, är inte vilket kommunikationsmedel som helst utan barnens föräldrars förstaspråk som de behärskar allra bäst och som de vill överföra till sina barn. 

Trots begränsade möjligheter att använda finska i Sverige så finns det ändå många människor i vårt land som talar språket. En social kontaktyta på finska finns, trots allt. Därtill finns det ofantligt mycket resurser i litteratur, medier och på Internet på finska. Tuija och Viljami (och deras två yngre syskon) fick varje kväll höra en saga på finska när de var små.  

Slutligen handlar det inte om ett språk utan om två. Vill det sig väl kan det uppstå en växelverkan mellan finska och svenska hos barnen. De kommunikativa behov de kan tillfredsställa på svenska, deras språk utanför hemmet, vill de kanske också kunna uttrycka på finska. Detta dynamiska förhållande förstärker båda språken, och språkutvecklingen blir till en positiv spiral som brukar kallas aktiv tvåspråkighet.  

Det är onekligen ett risktagande att ge barnen ett annat språk än svenska som förstaspråk i Sverige. Omgivningen förmår ofta inte ge det stöd som dessa barn skulle behöva i form av mångsidigt språkligt inflöde. Men om man lyckas nyttja resurser som finns till buds på ett bra sätt, är möjligheterna också stora: att växa upp som aktivt tvåspråkig kan ge stor utdelning senare i livet. Icke-svenska barn behöver dock stöd och uppmuntran i början av sin "språkkarriär" och senare under puberteten. Resten brukar de sköta själva. De är uppfinningsrika mästare även när det gäller språk.  

Fotnot:

"Icke-svenskt språk" täcker alla språk utom svenska, dvs. såväl de sk. invandrarspråken som minoritetsspråken, både de sk. moderna språken och de språk som inte är så moderna. 

Här bor vi, sverigefinnar