Finska - ett språk i Norden, del 2

 

Carl Axel Gottlund (1796 - 1875) uttryckte sin vision av finska i sitt opus magnum Otava (Karlavagn) 1831 så här: "Syftet med att trycka denna bok ... har varit ... att upptända kärlek hos oss för detta vårt eget tungomål och att genom vår egen språkutövning höja henne upp vid sidan av andra språk ... så att vi med tiden kan ha det som ett gemensamt nationellt skriftspråk." 
        Skriftspråket skulle alltså inte skapas ovanifrån utan "genom vår egen språkutövning". Det skulle heller inte ske snabbt utan "med tiden", och under tiden skulle man enligt Gottlunds bevingade råd "kirjuttaa niin kuin huastaa", skriva som man pratar. Detta program skilde sig radikalt från det som andra finska språkmän dåförtiden hade i åtankar. Och mycket riktigt, Gottlund kom inte att vinna något gehör hos dem.

       Gottlunds bakgrund skilde sig radikalt från Lönnrots. Han föddes i Nyland 1796 men flyttade med familjen till Juva (Jockas), en kommun i Södra Savolax, där hans far blivit kaplan 1805. Hans mor var svensk; svenska var också det språk man använde inom familjen och med vänner och bekanta. Denna krets bildade sin egen lilla värld ute på landsbygden i Savolax.

       Det berättas att Carl Axel ivrigt organiserade krigslekar. I dessa lekar deltog alla, ståndsfamiljernas arvingar, bondungar och torparbarn. Dessa kontakter var något som Gottlund senare hade stor nytta av, för han lärde sig umgås på den finska dialekten savolaxiska och göra det på ett naturligt sätt.

       Gottlund tog studenten 1814 och inledde sedan sina studier vid Åbo Akademi. Där låg undervisningen och forskning på sparlåga. Han flyttade vidare till Uppsala 1816 där han bedrev studier i filosofi, medicin och klassiska språk med de medel som pappa skickade från Finland. Han blev känd som duktig dansare på bal. Och under sin tid i Uppsala erfor han också genom ett översättningsuppdrag att det fanns ett finskt folkslag i Värmland, på gränsområdet mellan Sverige och Norge. Detta blev en vändpunkt i hans liv. Han åkte till dessa "skogsfinnar" för att bekanta sig med dem och forska i deras språk och kultur.

En glad husmoder på boskapsstigen i Finnskogarna

       Han fick varmt mottagande hos skogsfinnar, och lyckades också med sitt etnografiska och språkliga samlingsarbete. Han blev på så god fot med folket att han kom att kallas för "skogsfinnarnas apostel". En anledning till denna benämning var att Gottlund förde skogsfinnarnas talan inför kungen; i själva verket handlade det om en av honom ledd tolvmanna delegation skogsfinnar. När delegationen iklädd i deras vadmalsrockar och näverskor med näverkontar på ryggen stegade längs Stockholms gator 1823 väckte det naturligtvis enorm uppmärksamhet.  
       Att organisera en delegation var naturligtvis en prestation från Gottlunds sida men den blev ingen vändpunkt mot det bättre i fråga om skogsfinnarnas kultur och språk. Två kyrkor byggdes dock senare i området. Kungen bestämde sig också att bistå dessa undersåtar genom att skicka dem en präst. Men denne präst kunde ingen finska, bara svenska. Gottlund hade planer att grunda ett finskt härad inom gränsområdet mellan Sverige och Norge men även dessa planer gick i kras. Till råga på allt väckte de misstankar hos myndigheter att Gottlund sysslade med statsfientlig verksamhet och han landsförsvisades från Sverige.

       Gottlund återvände 1834 till Helsingfors där han fick lektoratet i finska vid det Kejserliga Alexander-Universitet 1839-1875. Det var tider då Kalevala var på allas läppar. Gottlund var mycket kritisk mot eposet, och hade goda skäl för det, för han visste att det inte handlade om ett verk bestående av folkets egen diktning i ren form utan om en diktsamling som Lönnrot hade satt ihop efter eget behag av sina anteckningar och med egna tillägg. Gottlund fortsatte inte att fördjupa sin kritik mot Kalevala även om han hade goda förutsättningar för det, utan i stället försökte han tävla med Lönnrot genom att författa ett eget epos Runola (Diktbo, 1840). Detta skriftverk blev emellertid ett konstnärligt och ekonomiskt fiasko, vilket förstärkte hans konkurrent Lönnrots rykte som Finlands Homeros.

       Gottlund var den första som tydligt formulerade önskemålet av att reformera det gamla finska skriftspråket eller vanha kirjasuomi. Han framförde sina tankar i Svensk Litteratur-Tidning 1817 där han säger att allmänheten redan länge klagat på finskans ortografi och krävt att språket skulle renas från främmande slagg. Han vurmade för finskans östliga dialekter. "Detta språk smeker örat med dess många vokalers musikaliska klang."

       Vid normering av finskan uppstod ett tjog problem. Bland de svåraste nötterna var hur man skulle ställa sig till finskans dialektala skillnader. Frågan diskuterades intensivt under 1810 - 1830. Två ståndpunkter framfördes: den ena som höll på den gamla grunden och stödde sig på västdialekter och den andra som lyfte fram östdialekterna och företräddes energiskt av bl.a. Reinhold von Becker. Det fanns en tredje, Gottlunds "anarkistiska" linje som innebar att var och en fick skriva som hen ville.

       Medan man så småningom och med Lönnrots auktoritet samsades mellan västliga och östliga dialekter, skuffades Gottlunds linje helt undan. Den fick mycket kritik och även hån mot sig. C.N. Keckman, Gottlunds företrädare i lektoratet i finska, efterhärmade Gottlunds sätt att skriva "savolaxiska" och menade att dennes "skrivkonst är tokig", att han blandar "Savolax Finska" som man förstår först "om man länge kliar på huvudet".
        Gottlunds inflytande minskade alltmer under årens gång. Han blev en kuriositet inom den fennomaniska rörelsen, ändock hans bedrifter som samlare av folklore och hans andra insatser bland skogsfinnarna erkändes och uppskattades alltjämt.

       En stor språkreform av det finska skriftspråket genomfördes under 1820‒1870. Den nya språkformen baserade sig till väsentlig del på den gamla västliga grunden men den inför­liva­de drag från östdialekter. För att ta två exempel: väst­finska dialekter har lånord från svenska som klasi, trenki och kryyni (resp. glas, dräng och gryn). Dessa har inte antagits i standard­språket, utan där heter det som det gör i de öst­liga dialekterna: lasi, renki och ryyni. I fråga om böjning fogade man ihop en egen skriftspråksnorm för den sk. stadieväxlingen som inträder i vissa ordstammar. I väst säger man "kuljen" 'jag går', i öst "kulen", standardfinskans norm blev "kuljen", alltså den västliga formen. I öst säger man "pelon" 'rädslans' och i väst "pelvon", i standardfinskan heter det "pelon", alltså den östliga vann över den västliga formen. Mer allmänt uttryckt kan man konstatera att nufins­ka standard­språket är en kompromiss, till en del ett konstruerat språk.

Finskans dialektområden

Flera skriftspråk som t.ex. norskan (fram­för allt nynorsk), estniskan och hebreiskan har också genomgått en liknande omfattande bear­betning. Men man får nog säga att finskan förvandlades från en föga duglig vanha kirjasuomi till ett modernt kulturspråk synnerligen fort.

På det statliga planet bedrev Snellman en "kulturfennomanisk" linje vars syfte var att skapa en helt finskspråkig nation. "Finland kan inte göra någonting med våld, bildningens kraft är dess enda räddning" skrev han 1840. I hans program ingick att "folket måste bli bildat, den bildade samhällsklassen måste bli nationell". Den bildade klassen måste tillägna sig folkets tungomål och utveckla det till ett kulturspråk. Devisen var 'Ett språk, ett sinne'.

       Snellmans och hans närmaste medarbetares ansträgningar bar frukt efter att Alexander II tillträtt regeringen 1855. Tsaren hade noterat sina finska undersåtars lojalitet och delvis som tack för detta skrev han under en språkförordning1863 som jämställde finskan med svens­kan i alla de ärenden som omedel­bart be­rörde den finska allmogen. Alla domstolar och ämbets­verk ålades att ta emot handlingar på finska.

Språkförordningen på finska

       Men var 1863 års språkförordning den framgång som den fennomaniska rörelsen hade väntat sig? Inte riktigt. För det första stipulerade man att finskan och svenskan skulle bli jämställda först efter en övergångstid på 20 år. För det andra förblev svenskan landets huvudspråk, för i förordningen stod ju att finskan skulle användas i ärenden som omedelbart berörde den finsk­språ­kiga delen av befolkningen, inte överallt. Som sådan gav förordningen knappast stöd åt de finskivrare, fennomaner, som ville ha ett enspråkigt finskt Finland. 
       Den kände finske historikern professor Heikki Ylikangas som ingående studerat dessa saker menar att hade man stiftat språkförordningen först efter Finland blev självständigt hade det kanske varit möjligt att driva genom enspråkighetsmålet. I autonomitidens Finland var det en omöjlighet. I en viss bemärkelse "ärvde" det självständiga Finland den officiella tvåspråkigheten i finska och svenska från storfurstendömets Finland. 
       Men finskan stärkte sin ställning alltmer och de övre samhällsskiktens hållning till språket blev mer positiv. Att gå över från svenska till finska som umgängesspråk var dock inte lätt. Julius Krohn berättar hur det var i hans fennomaniska krets 1857: "Efter att tillbringat en kväll med vänner kom jag hem mycket nedstämd. Jag hade föreslagit att vi skulle prata finska men de andra hade skrattat åt mig och sagt att det var onödigt och förtidigt." 
       Man bildade föreningar vars syfte var att prata finska. "Finsk kvällsförening" grundades 1864 av vissa finska familjer; föreningen samlades en gång i veckan "för att tala finska samt spela musik, dansa och leka sällskapslekar". 
       Språkbytet pågick alltså för fullt bland ståndfolket i Finland under senare delen av 1800-talet, och då det inte fanns något allmänt vedertaget finskt talspråk tog man skriftspråket som förebild även för det. Hos språkbytare föredrogs den grammatiskt korrekta finskan - och det finns dagboksanteckningar och annat som visar hur ansträngande det var för det svensktalande "herrskapet" att i vuxen ålder lära sig detta formrika språk. Inte att undra att språket fick ett rykte om sig att vara synnerligen svårt.

       På den finskspråkiga sidan värnade man noga om skriftspråkets renhet. "Skriftspråket står för nationens kultur i dess helhet, som en odelad samhällelig och nationell kraft, och det står för kultur som sådant, som ett rent, absolut faktum" hette det i ett föredrag av en ledande finsk professor 1924.  
       Skriftspråkets dominans bar med sig den negativa följden att dialektal brytning stigmatiserades. T.ex. /d/ fonemet (eller språkljudet) orsakade problem för många då det inte förekommer i de flesta dialekterna men hade införts i skriftspråket. Genitiv av "totuus" 'sanning' heter "totuuden" men uttalas av framförallt äldre och lågutbildade finsktalande olika beroende på vilken dialekt de har. Man kan höra former som "totuuten", "totuuren" och "totuuven". Lyckligtvis är /d/ inte särskilt vanligt fonem i finska. Enligt en statistisk undersökning är dess andel av alla grafem (skrivna fonem) 0.85% i skriftspråket av det undersökta materialets 2.5 milj. grafem. 
       Jag kan intyga att jag har många gånger hört mina finsktalande landsmän brista ut under ett helt vanligt samtal: "Jag kan inte finska." Det låter väldigt märkligt i mina öron. Jag kommer att tänka på den vise Porthan och menar att man inte ska offra sitt modersmål för något - inte ens om den råkar vara en dialekt utan "d". 
       ”Hur gick det sen?” undrade Mumin-trollet fast Mumin var inte så intresserad av just språkfrågor. Engelskans roll blir allt starkare i Finland: man undervisar på engelska i flera vanliga finska skolor och förstås vid universitet. Vi kan notera att Finlands stolthet Nokia inte skrev sina slogans på finska utan på engelska. Nokia ville inte "yhdistää ihmisiä" utan "connect people". Finland är det land som efter Irland tar emot proportionellt sett flest utbytesstudenter. Landet är mycket intensivt engagerat i globaliseringen. I nuläget är Finland definitivt tvåspråkigt i finska och svenska men hur blir det i framtiden? Kommer engelskan att slå ut dessa språk eller åtminstone nafsa åt sig allt flera användningsområden på deras bekostnad? Frågan är fri, bara den är hövlig. 

"Hur gick det sen?" Det får historien utvisa.