Finska – ett språk i Norden, del 1

Min mor kom från det finskspråkiga Tammerfors men hon hade gått sin skola delvis på svenska. Kanske tack vare detta sköt hon ibland in svenska fraser i sin finska, hemmets språk. "Frågan är fri bara den är hövlig," sa hon när det handlade om något som var generande för en."Saken är enkel men låt mig förklara" var en smålustig anmärkning på hur man lätt kan krångla till det. Dessa är axplock av mitt svenska arv: fraser som löst vardagliga problem, generande och andra.

       Finlands språkförhållanden verkar enkla: det handlar om två språk, svenska och finska, och deras inbördes relationer. Sedan har det framförallt i större städer funnits de som pratat ryska, tyska, romani, tatariska, jiddisch osv. I norr har bott samer som har talat sina respektive dialekter eller språk. Bilden förefaller inte så invecklad. Men låt mig förklara utan att krångla till det alltför mycket.        

        Det vi nu kallar för Sverige och Finland bildade ett rike under mer 600 år. Detta rike var en flerspråkig helhet där svenska, latin, tyska och till en del även franska dominerade. Finskan hade inte någon officiell status; språket talades av allmogen i rikets östra halva, och det eller närmare bestämt dess dialekter var förstaspråket för ca. 20 % av rikets hela befolkning. Tack vare den lutherska reformationen hade man grundat finska skriftspråket, översatt Nya testamentet 1548 och hela Bibeln (1642). Men något vitt använt skriftspråk hade det inte blivit; den första romanen Seitsemän veljestä (Sju bröder) kom ut först 1871 skriven av Aleksis Kivi.

       Att finskan inte kunde hävda sig särskilt väl som språk i det stora svenska riket berodde delvis på att dess talare fick gå igenom många umbäranden pga. anfall från öster och år av missväxt. Under dödsåren 1695-1697 gick en tredjedel av Finlands befolkning på 500 000 personer under. Ofreds­åren 1714-1721 och 1742-1743 då Ryssland ockuperade landet, tog också tusentals liv.
       Umbäranden som beprövade befolkningen var en orsak varför myndighetspersoner under 1700-talet inte kunde rekryteras i Finland i önskad omfattning utan de kom från Sverige. Detta höjde svenskans status ännu mer. Det förekom planer att medvetet försvenska landet för att kungen skulle slippa och prata genom tolken med sina finska undersåtar.

       Den stegvisa försvenskningen skedde inte utan motstånd. Finskspråkiga bönder protesterade mot domare som inte kunde finska. Kyrkan höll konsekvent på finskan även om merparten av prästfamiljer lär ha haft svenskan som vardagsspråk. Akademiker som Daniel Juslenius (1676 -1752) och Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) motsatte sig försvenskningen.

Henrik Gabriel Porthan

        Porthan ansåg att modersmålets ostörda användning tillhör de rättigheter som människorna inte bör offra. Porthan framförde även tanken att finnarna inom det svenska riket bildar en egen nation, skild från den svenska majoriteten. Trots motståndet talade utvecklingen under 1700-talets senare del definitivt för svenskans fortsatta framgång även i den östliga halvan av riket.

       Vid 1800-talets ingång var en sjättedel av Finlands befolkning svenskspråkig; de översta sociala skikten var uteslutande svensktalande. Svenska var maktens, finska allmogens språk fast det självfallet fanns svenskspråkiga även i lägre samhällsklasser. Men om en finskspråkig yngling ville skaffa sig ett yrke inom kyrkan eller den offentliga sektorn var svenskan ett måste. Då kan man undra hur det kom sig att finskan inte gick samma öde till mötes som iriskan som under 1800-talet fortfarande var stark i Irland men som numera kämpar för sin fortlevnad.

       En radikal förändring ägde rum i Finlands politiska ställning då landet kom under den ryska kejsaren 1809 som ett autonomt storfurstendöme. Detta var resultatet av att Sverige förlorade Finska kriget mot Ryssland 1808-1809. Medan kriget fortfarande pågick sammankallade kejsar Alexander I lantdagen i Borgå där de finska ständerna svor honom trohet. Kejsaren angav i sin tur den 29 mars 1809 regentförsäkran där han lovade behålla landets lagar, religion och språk – och med det menade han det svenska språket. Landet skulle förbli så som det var innan Sverige avträdde det, det vill säga kulturellt och ämbetsmannamässigt svenskt.

I storfurstendömet pratade ca. fem sjättedelar av befolkningen finska och rimligen skulle dess ställning därmed höjas. Men att allmogen skulle bli bildad på sitt eget språk var det inte att tänka på; detta var myndigheternas politik och de övre samhällsklassernas allmänna attityd. 
      Finland var ett agrart ståndsamhälle precis som Sverige och det styrande landet Ryssland. I en europeisk jämförelse tillhörde det ryska kejsardömet dessutom de mer konservativa. Samhällsklasserna och deras tungomål skulle veta sin plats. Johan Wilhelm Snellman (1806-1881) som energiskt agerade för finskans sak, klagade 1840 i ett brev att den bildade svenska delen av befolkningen inte brydde sig ett dugg om den obildade finska delens andliga och materiella framgång. Lars Gabriel Haartman (1789-1859), storfurstendömets ledande statsman på 1830- och 1840-talet, ansåg att finskan var la langue du Perkelä.

       Alla inom den bildade samhällsklassen ansåg inte att finskan var odugligt som språk. Innan Snellman trädde fram verkade en grupp akademiker vid Akademien i Åbo som hade tagit starkt intryck av tyska nationalromantiska idéer. Kanske den mest namnkunnige var A. I. Arwidssson som 1821 skriver: "...Alla som talar samma språk bildar naturligt en oupplöslig helhet." 
       Nationbygget skulle förankras i språket, finskan, vilket lät rimligt: det var ju språket som skiljde den finska majoriteten och svenskarna åt, annars hade de ju samma religion, samma lagar och samhällssystem. Arwidsson tillskrevs också den bevingade strofen: "Svenskar äro vi inte mera, ryssar vilja vi ej blifva, låtom oss vara finnar." Alltså finskheten handlade om att vara varken ryss eller svensk. Vad innehöll den då, annat än språket och de två negationerna?

A.I. Arwidsson (1791 - 1858)

       Under 1700-talet hade Porthan funnit att det i Finlands inland fanns en levande folkdiktning. I diktningen utspelade sig en säregen föreställningsvärld med egna myter och egna hjältar. Den här Kalevala-traditionen kom att inta en central roll i utformningen av finskhet. Inom loppet av 1800-talet samlade man väldiga mängder folkdiktning i själva storfurstendömet och bortom dess östra gräns i Fjärrkarelen. Den mest betydelsefulle aktören inledningsvis blev Elias Lönnrot (1802-1884) som vi snart ska fatta närmare bekantskap med.

       Långt in på 1800-talet såg läget för finskan mörkt ut. Reinhold v. Becker (1788-1858), författare till en finsk grammatik, konstaterar i Turun Wiikko-Sanomat (Åbo Vecko-Tidning) 1820: "Att Finska språket inte utvecklats jämbördigt med andra Europeiska språk förundrar sig ingen som vet vilken ringaktning man visat för det intill dessa dagar. Somliga av våra lantsmän har ansett vårt språk vara så rått, att de inte velat fördärva sin mun med det och vi måste undra oss över att de inte också har skämts för att bo i ett Land, där ett sådant språk talas."

       Som sagt, ståndsamhället skulle bestå, och den finska allmogen skulle inte rubba sakernas givna ordning genom att skaffa sig skriftlig bildning. År 1829 infördes censurstadgan som enbart omfattade verk på majoritetens språk finska. Stadgan hade emellertid föga betydelse för finska skriftspråkets utveckling då de finskkunniga censorerna ställde sig positiva till finnarnas intensiva men "harmlösa kulturnationalism", vurmandet för folkdiktning.

       I syfte att tygla utvecklingen ytterligare införde de ryska makthavarna en ännu strängare språkstadga 1850. Den tillät endast religiös och ekonomisk litteratur på finska. Återigen berörde stadgan inte svenska eller ryska. Såväl högt uppsatt finsksinnat ståndfolk som bönder reagerade häftigt, de ansåg att finskan genom stadgan hade hamnat i ett avsevärt sämre läge än svenskan och ryskan.

En finsk bonde från 1800-talet

       Under ledning av Antti Makkonen lämnade bönderna i Savolax in en vädjan till den ryske generalguvernören om att undervisning i elementärskolan skulle gå på finska. Även krav på domarnas kunskaper i finska framfördes men de vann inte gehör hos myndigheter. Läget blev bättre först när Alexander II tillträdde regeringen 1855.

       Den finsk-nationella rörelsen väcktes och den blomstrade först i form av "Åbo romantik" under första decennierna av 1800-talet. Efter Åbo brand 1827 verkade den i Helsingfors och då kallades den "Helsingforsromantik". Många rörelsens representanter, finskivrare eller "fennomaner", kunde knappt själva finska, bland dem nationalfilosofen Johan Vilhelm Snellman.
       Somliga som t.ex. Carl Axel Gottlund, lärde sig finskan som andraspråk. Ytterligare några akademiker kom visserligen från finskspråkiga hem, men hade fått sin skolgång på svenska och studerade på svenska vid Akademien i Åbo. Elias Lönnrot tillhörde denna grupp. Lönnrots och Gottlunds levnadshistoria är värda att lyfta fram för de belyser hur olika de personligheter var som satte sin prägel i finskans tillblivelse som ett fullödigt språk bredvid svenska och andra kulturspråk.

       Lönnrot föddes 1802 i Sammatti i Södra Finland som son till skräddaren Fredrik Lönnrot och dennes maka Ulrika. Familjen hade många barn och var fattig men Elias läslust var stor och med hjälp mecenater lyckades han utbilda sig först till filosofiekandidat och senare även till medicine licensiat.

       Lönnrot gjorde sin läkarpraktik i Helsingfors där han kämpade mot koleraepidemin som brutit ut 1831. Från 1833 verkade han som provinsialläkare i den lilla byn Kajana i nordöstra Finland, och när tjänstgöringen tillät begav han sig på sina diktsamlingsresor. Under 1828 - 1845 tillryggalade han sammanlagt 10 sådana färder i Finland, i Fjärrkarelen, Lappland, på Kolahalvön och även i Estland. 
       I ödemarksbyar träffade han runo-sångare som kunde sjunga gamla dikter på Kalevala-mått dagarna i ända. Lönnrot antecknade flitigt dessa runon som sedan stod som grund för hans sammanställning av själva eposet Kalevala.

Runo-sångare skapar sina Kalevala-historier

       Eposets första upplaga kom ut 1835 och den kompletterade upplagan med 50 runo 1849. Kalevala innehåller bear­betad folkdiktning om myter som världens tillblivelse och Sampo-myten. Sampo är i finsk mytologi en slags magisk artefakt som bringar välgång till inne­hava­ren; den smiddes av Ilmarinen, samma figur som smidde himlavalvet. Den största av Kalevalas hjältar heter Väinämöinen som med sångens makt vinner över sina motståndare, bland dem en stackars Joukahainen. 

       Kalevalas något pacifistiska historier överensstämmer dåligt med finnarnas verkliga historia, men den tycks ändå visa att de hade ett eget förflutet, åtskilt från den över 600-åriga samvaron med svenskarna. Eposet och dess uppföljare Kanteletar samt en omfattande diktinsamlingverksamhet under 1800-talet gav stöd åt finska språket och framför allt åt dess östliga dialekter som har en ton­givande ställning i Kalevala-diktning.

       Lönnrots betydelse var stor inte bara som Kalevalas skapare utan även som odlare av finska i övrigt då han författade skrifter på diverse områden som t.ex. instruktioner hur man skall bota vanliga sjukdomar. Han och hans medarbetare författade en finsk-svensk ordbok 1880 som omfattade 200 000 ord. 
       Medan finskans användningsområden utvidgades blev det klart att finskans orförråd inte räckte till: hundratals svenska ord hade ingen motsvarighet i språket. Men man avhjälpte dessa stora brister, och det gjorde man på olika sätt som bl.a. genom att medvetet skapa nya ord. Lönnrot blev en av de mest produktiva sanasepot ("ordsmedarna"). 'Republik' heter tasavalta på finska och det var Lönnrot som kom på det. Han tog ordet från en gammal finsk ordstäv "Tasavalta tappelussa, lyöpi kuka kerkiää" ("Jämnmakt i slagsmålet, den som hinner slår"). Att republik förknippes med slagsmål är en tankeväckande koppling.

        Lönnrot hade ett avgörande inflytande vid normeringen av standardfinska. Det var tack vare honom som fonemet /d/ etablerades i finska i vissa ordstammar och i den såkallade stadieväxlingen av /t/ (t.ex. ”katu” 'gata', ”kadun” 'gatans'. Mer om stadieväxlingen kan du läsa i vilken finsk grammatik som helst). Lönnrot blev tillsammans med August Ahlqvist (1806-1886) en språkauktoritet man lyssnade till i storfurstendöme Finland. Gottlunds roll blev en annan: i moderna termer kan man kalla honom för Finlands ledande oliktänkare.

(Fortsättning följer:..)