Pacifist (före detta) och pacifist (fortfarande)

Till Carl Erland Andersson

Replik till hans krönika "Plötsligt inser man att det inte är så enkelt" i Göteborgs Posten den 2 februari 2016

Hej!

Tack för en intressant krönika. Jag är pensionär, en fd. vapenvägrare som har grubblat över samma saker som du. Jag håller med dig: det är tillrådligt att ibland vädra sina ståndpunkter i olika ärenden. Din krönika fick mig att fundera pacifismens status i denna värld som upp till brädden är fyllda av konflikter och hot av konflikter.

          Trots att vi båda är/har varit pacifister är våra utgångspunkter väldigt olika. Du behövde "inte slösa bort ett år" i lumpen. Som en manlig finsk medborgare hade jag som pacifist fyra alternativ 1973: en vanlig värnplikt (min. 8 mån.), vapenfri tjänst inom armén (11 mån.), civiltjänstgöring (12 mån.) eller totalförvägran (197 dygn ovillkorlig fängelse). Jag valde civiltjänstgöringen för jag ansåg det omoraliskt att låta de andra sköta dödandet medan jag som vapenfri soldat sitter i skydd. Jag är inte någon som kan mycket om krigsföring men som pacifist ansåg jag att i stället för armén skulle Finland sköta sitt försvar genom civilmotstånd, icke-våld.

           Nämnden på arméns huvudstab i Helsingfors kallade mig till förhör. Inför nämnden klargjorde jag hur jag tänker ifråga om armé och värnplikt. Nämnden kom fram till att min övertygelse var äkta och skickade mig till civiltjänsten på en avsides sluten anstalt för alkoholister för ett år. Blev det slöseri med tid som du inte ville unna dig? Det tänkte jag inte på. Jag tänkte att i namn av pacifism skulle jag inte slinka undan utan genomföra tjänstgöringen som lagen påbjuder. Jag jobbade sedan bl.a. som anstaltens nattvakt och städare.

           Armén är ett maskineri där värnpliktiga lär sig att döda andra människor. Det är moraliskt fel. Du hade en liknande syn på saken för du tyckte att "all militär verksamhet var av ondo". Nu säger du att du tänker annorlunda, dvs. på samma sätt som de flesta andra äldre och yngre människor. De menar att vi behöver ett (väpnat) försvar. Detta är, ursäkta uttrycket, "härsket" militaristisk skåpmat. Det är faktum att det råder en smula utav krigsstämning i Sverige. Arméchefen säger på tv-rutan att Sverige kan vara i krig redan inom de närmaste åren! Det vi ser är att alla parter rustar upp. Sverige och dess mindre grannländer kan bli slagfält mellan de västliga och östliga supermakterna. Vad som kommer att hända med kärnreaktorerna vet ingen.

           Har någon framstående politiker sagt något positivt om motståndet som bygger på icke-våld, oväpnat civilförsvar? "En korkad idé, naïv idealism!!" Men hur är det egentligen? Detta är vad jag fått veta: CIA har experter som är väldigt kunniga i ett sådant motstånd. De rörde sig i Jugoslavien där de hjälpte Otpor-rörelsen i dess oväpnade kamp mot Milosevic. Otpor (med hjälp av CIA) lyckades! Varför går USA inte ut och berättar för folk att civilmotståndet inte är så dumt som det låter. Tänk vad ett sånt utspel kunde få för konsekvenser! Mindre dödliga konflikter. Inte bra för business! USA är ju världens största vapentillverkare och vapenhandlare innan Ryssland.

           Estländare använde sig också av civilmotstånd och gjorde sig fria från Sovjetunionen mig veterligt utan CIA:s hjälp. Det hette "sjungande revolution" (laulev revolutsioon)! (Estgländarna har en lång och stark sångtradition med sångfester (laulupeod) där hela Estland samlas.) Och hur gick det till egentligen när muren i Berlin föll? Återigen: civilmotståndets och icke-våldets triumf!

           "Realister" anser, har jag en känsla av, att icke-våld är oerhört opraktiskt. Men hur praktiskt är det att använda vapen? Hur länge har inbördeskrig och andra väpnade konflikter fortsatt på olika håll i världen (Burma, Colombia, Somalia, Syrien)? Somliga, decennier. Ganska opraktiskt slöseri med människoliv och materiella egendomar. Ungern och Tjeckoslovakien är ett talande exempel: ungrare gjorde väpnat motstånd 1956 men det krossades. Tjeckerna gjorde civilmotstånd 1968 och ganska många menar att de misslyckades. Men hur var det? 

           Enligt min källa lyckades tjeckerna att bryta Warszawa-paktens / Sovjetunionens truppers moral: Pga. detta var Sovjetunionen tvungen att byta ut de trupper som först kom till Prag i deras tankar och pansarvagnar. Omringade av mestadels fridfulla tjecker insåg sovjetsoldaterna att det de höll på med var fel. Men Sovjet drev igenom ockupationens mål ändå: den krossade "socialismen med mänskligt ansikte". Hur lyckades de att göra det? Vad jag förstått bjöd Sovjetunionens makthavare in Tjeckoslovakiens ledare till förhandlingarna i Moskva där de anhölls. Dubcek och de andra ledare pallade inte. Det oväpnade motståndet mot sovjeterna blev om intet då ledarna inte hade stadga nog. Tänk om de hade förberet det hela! (1)

           Men människoliv gick inte till spillo i Tjeckoslovakien så som det gjorde i Ungern, materiell ödeläggelse var också oerhört mycket mindre omfattande i Tjeckoslovakien än i Ungern. Folket brutaliserades heller inte i Tjeckoslovakien, något som är oundvikligt i alla väpnade konflikter. Nu är de alla, Ungern, Tjeckien och Slovakien, med i EU och NATO. Har detta gjort Europa en tryggare plats att leva i? Det vi vet med säkerhet är att nic ntrvá věčně - Ingenting fortsätter i evighet.

           Vi måste ge freden en chans, undersöka de möjligheter som civilmotstånd erbjuder och framför allt vända upprustningshetsen till nedrustningsprocess. Det är viktigt att människorna är med, att de känner att det är detta de vill ha. För att omformulera romarnas ordstäv: Vill du ha fred, bered människornas sinne (Si vis pacem para mentes).

(1)  Jag vill rätta denna uppgift. Det var Tjeckoslovakiens åttonde president Ludvíg Svoboda (1895 - 1979) som var i nyckelrollen. Så här skrivs om Svobodas agerande i landet under "Pragvåren" 1968 i Wikipedia:
Efter slutet av Antonín Novotný-regimen under perioden kallad Pragvåren valdes Svoboda till president i Tjeckoslovakien den 30 mars 1968 på rekommendation av Alexander Dubček. Han var en acceptabel kandidat för både tjecker och slovaker plus att han, som en krigshjälte och ett offer för utrensningarna i början av 1950-talet, åtnjöt en hög aktning bland befolkningen. Svoboda gav sedan ett vagt samtycke till reformeringen av den nya partiledningen fram till Warszawapaktens intervention i augusti 1968. Förfärad över sina erfarenheter i två världskrig, undertecknade han ett beslut som hindrar den tjeckoslovakiska armén från att gå i strid med den invaderande Warszawapaktens trupper.
        Svoboda överlevde avlägsnandet av de reformistiska kommunisterna i Tjeckoslovakien i efterdyningarna av Pragvåren, och bevittnade passivt utrensningarna och kvävningen av de medborgerliga friheter som kortvarigt hade återställts. Han hjälpte även till att sätta munkavle på pressen och medverkade till att Dubček ersattes med Gustáv Husák i april 1969. Han trodde och hävdade dock, till den dag han dog, att hans undergivna beteende gentemot Brezjnev bidragit till att rädda tusentals liv från "enorma konsekvenser", och han försvarade denna politik genom att åberopa sina egna minnen av krigets fasor.
        Människorna svarar olika om jag frågar, huruvida Svoboda gjorde rätt eller inte. Jag anser att han gjorde rätt. Men detta ställningstagande förändrar ingenting. Just nu våren 2016 rustas det upp överallt. Så här låter det i Finland (eftersom finskunder-visningen i praktiken ligger på is i Sverige kan inte rikssvenskar förstå detta. Beklagar!).

Lakiluonnos: 25 000 reserviläistä voidaan kutsua kertaa-maan välittömästi 

(Utkast till lagen: 25 000 reservister kan kallas till reservövningar omedelbart)

(Iltasanomat 9.2.2016)

Kutsu kertausharjoituksiin voi tulla jatkossa erittäin nopealla varoi-tusajalla. Puolustusvoimien komentaja voisi jatkossa päättää 25 000 reserviläisen kutsumisesta välittömästi ”sotilaallisen valmiuden joustavaan kohottamiseen tarkoitettuun kertausharjoitukseen.” Asia ilmenee hallituksen hiljattain lausuntokierrokselle lähteneestä laki-luonnoksesta. Myös kertausharjoituksista vapauttamista aiotaan tiukentaa huomattavasti.

          Jatkossa asevelvollinen ei voisi hakea vapautusta kertausharjoituksesta, kun kyse on valmiuden joustavaan kohotta-miseen liittyvästä harjoituksesta. Kyseisissä tilanteissa myös ker-tausharjoitusvuorokausien enimmäisajat aiotaan poistaa.
          Normaaliolojen kertausharjoitusten nykyiset enimmäismäärät on tarkoitus kaksinkertaistaa. Miehistön osalta kertausten enimmäismäärä nousisi 80 päivään. Miehistön erityistaitoa vaati-viin ja miehistön vaativimpiin erityistehtäviin koulutetuilla määrä kohoaisi 150 päivään. Aliupseereilla, opistoupseereilla ja upsee-reilla kertausten uusi enimmäismäärä olisi 200 päivää.