Utan olikheter stannar Sverige

"I Sverige tycks ingen längre vara överens om nånting. Sverige är polariserat och fyllt av konflikter," skriver Nina Gren i Fria Tidningen nr 4/6. Har hon rätt? Jag tittar runt omkring mig och märker att det finns olika slags konflikter.
          Min hyresvärd ska göra en stor renovering i den  hyresfastighet där jag och min familj bor. Hyresvärden kallar renoveringen för modernisering som vi enligt deras mening länge sett framemot. Efter moderniseringen höjs hyran 45 % vilket oundvikligen innebär att en del av fastighetens gamlingar är tvungna att flytta. Vart, det är en fråga som de våndas över. Men har vi en konflikt här? På sätt och vis har vi det men utgången är viss. Vi hyresgäster har ingenting att sätta emot hyreshöjningen. Och hyresgästföreningen gör inte mycket mer än delar ut ett informationsblad där den berättar om våra overksamma rättigheter. 

        Sverige vimlar av konflikter där styrkeförhållandena mellan parterna är ojämlika.  Det finns instanser där den svage ges möjlighet att föra fram sin sak. I det aktuella fallet kan hyresgästerna sätta sig på tvären och föra ärendet till hyresnämnden. Men hamnar tvisten där säger erfarenheten att det är hyresvärden som vinner. Dessa nämnder, medlingar och allt vad de heter finns till för samhällsbyggnadens skull. I Sverige sköter man konflikter genom olika typer av organisationer som t.ex. hyresnämnder. Det gör man i syfte att "...kittet i det som är ett samhälle " inte skulle krackelera.
          Ett exempel från politikens värld. Jag gick med i Vänsterpartiet och efter ett möte bestämde sig yngre kamrater att åka till en förläggning där man höll asylsökande iranier. Enligt säkra källor skulle de utvisas den kvällen. Kamraterna menade att utvisningen måste stoppas för "Ingen människa är illegal" som devisen lyder. Jag hängde med. Efter en busstur hamnade vi på ett ställe där det var massor av poliser med hundar. En villaägare från det näraliggande villaområdet hade också kommit till platsen. Han och jag stod och tittade på när mina yngre kamrater satte sig på gatan framför poliskedjan. De skulle hindra bussen att lämna förläggningen med de utvisade iranierna. Hundarna rörde sig rastlöst. Stämningen var spänd och otäck. Detta var en riktig konflikt.
          Polisen började ta tag i mina kamrater och en för en dra in dem i den väntande bussen. De skulle föras till häktet. Vi ropade slagord: "Ingen människa är illegal" och sjöng "Internationalen". Villaägaren var kritisk. Hen menade att vi är bråkmakare som sätter oss ovanför lagen och på tvären mot demokratiskt fattade beslut. Detta skedde dessutom på skattebetalarnas bekostnad. Plötsligt såg vi bussen med iranierna ta en annan väg och köra bort. Poliskedjan och hundarna såg till att ingen av oss hann stoppa den. Så verkställdes den utvisningen. Ett för oss väldigt snopet slut.   

Blott Sverige svenska krusbär har

 Sverige är sannerligen polariserat: å ena sidan ungdomar som kämpar för mänskliga rättigheter på gatunivå, å den andra sidan samhällets ordnignsvakter som verkställer politiska beslut som innebär stort lidande för människor.
          Nina Gren skriver att "vi behöver föreställningen om det gemensamma, om att vi hör ihop, och vi behöver vardagen... " Denna föreställning är något man har mellan öronen, och det är framför allt massmedierna som försöker skapa den. Nobel-middagen och nationaldagen förstärker vår svenskhet, för att inte tala om sport. Öppnar man tv:n ser man sportiga inslag på nästan alla kanaler. Svenskarna sköter sig bra i många grenar och sportentusiasmen bidrar till den blågula gemenskapsandan. Det handlar förstås om indoktrinering i svenskhetens namn men det är så samhällskittet fäster. Konflikter dämpas ned, och vi känner att vi hör ihop polariseringen till trots. 

          Ett orosmoment är att Sverige är mångkulturellt, mångreligiöst och även flerspråkigt. Detta kan  skapa disharmoni i samhället. Blir man osams, kan det leda till att någon eller båda av parterna tar illa vid. Nina Gren är förtjust i de sätt på vilka människor i det mångkulturella New York löser sina vardagliga problem. Där kränker man inte varandra utan är överens om att var och en har sitt eget okränkbara jag. Det handlar om "staden där folk får se ut som de vill, tänka som de vill, leva tillsammans." Detta är något vi svenskar borde ta efter eller som Nina avslutar sin krönika: "Ja, jag önskar mig faktiskt lite "New York"." 

           Tyvärr tror jag inte att det är principen "mindre kränkning, please" som löser problemet. Under olika tider gäller olika kränkningar. Lättkränkta människor skapar inte meningsfull kommunikation, och utan meningsfull kommunikation mår samhället illa, ibland riktigt illa som t.ex. i Stalins Ryssland.
          "I Sverige tycks ingen längre vara överens om nånting," anser Nina. Vi måste ta tag i de konflikter som verkligen skall behandlas och göra det på ett människovärdigt och likvärdigt sätt. Vad vi behöver mer än olika religiösa och andra gruppers efterlysning av okränkbarhet är gränsöverskridande kommunikation, och det kan vi skapa på olika sätt. T.ex. genom att sluta bygga särsamhällen i förorter för olika etniska grupper. Eller genom att ha förskolor med blandgrupper av kristna och muslimska barn. Eller genom att erbjuda svenska föräldrar möjlighet att sätta sina barn i finsk-, arabisk- eller kurdiskspråkiga förskolor. Två språk är alltid bättre än ett språk, säger språkforskare, men oavsett språket är det livsbejakande kommunikation som är allra viktigast. Känner vi bättre varandra, behöver vi inte vara rädda och lättkränkta. Vi pratar med varandra, helt enkelt, för trots allt, vi är alla människor och det kommer bäst i uttryck i vår olikhet. Utan olikheter och meningsfull kommunikation människorna emellan stannar Sverige.