Finskt folkmord och svenska kommunister

I Boëthius artikel (ETC.nu 9/2010) ställs frågan: "Hur kunde svenska kommunister "hålla på" Sovjet då denna stormakt anföll Finland 1939?" Svaret som Boëthius ger är att de hade tagit illa vid sig av det folkmord som den vita sidan under inbördeskriget 1918 hade begått på arbetare. Jag håller med: att kalla de vitas övergrepp för folkmord är riktigt. Men i artikeln påstås också att det inte blev bättre efter kriget: "Finland var kraftigt inspirerad av fascismen".

Jag vill inte diskutera terrordådet mot Flamman utan jag håller mig till frågan hur vi bäst kan förklara svenska kommunisters hållning till "Finlands sak". Bestämdes den verkligen av det finska folkmordet? Jag är tveksam. Om det stämmer, hur kan man då förklara att tusentals finska arbetarpojkar 1939 var med och kämpade mot den övermäktiga röda armén under Vinterkriget? Var dessa finska arbetare mindre klassmedvetna än sina svenska kamrater, ja, till och med klassförrädare? Varför följde de inte de uppmaningar som den kommunistiska fienden basunerade i högtalare över frontlinjen på finska att döda officerare och desertera över till den sovjetiska sidan?

Ett möjligt svar är att de finska arbetarpojkarna blev tvingade att gå med i det borgerliga Finlands armé. Hade de inte lytt inkallelseordern hade de blivit skjutna. Detta kan delvis stämma: man var helt enkelt rädd för följderna om man anslöt sig till "käpykaarti" ('kottegardet', dvs. desertörerna). En annan förklaring är att det kanske ändå var så att Finland 1939 inte var så "fascistiskt", att även arbetare kunde känna landet som sitt. Det kan ha varit så att detta olyckliga land trots allt det hemska som skett för bara 22 år tidigare även för en man ur arbetarklassen var värt att försvara.

Vad hände då i Finland under dessa drygt två decennier? Här är ett axplock:
- arbetsdagsfrågan löstes 1917 då riksdagen stiftade lagen om 8 timmars arbetsdag,
- regeringsformen löstes 1919. I motsats till de skandinaviska länderna blev Finland republik och den tyske kungakandidaten hann bara vara Finlands kung oktober och november 1918,
- torparfrågan löstes 1919 genom torparlagen som kompletterades 1922 med Lex Kallio,
- de vitas koncentrationsläger lades ned successivt; de sista 50 fångar fick amnesti1927 av Väinö Tanner som ledde landets första socialdemokratiska regering 1926-27. 

Boëthius beskriver ingående de fasor som den vita terrorn gjorde sig skyldig till. Det som hon inte nämner men som fortfarande gör en mycket upprörd är att terrorns bödlar pga./tack vare president P.E. Svinhufvuds agerande inte ställdes inför rätta. Detta låg i linje med hans antikommunism som Boëthius också tar upp i artikeln.
- Lappo-rörelse upplöstes 1932 efter rörelsens försök att göra statskupp, "Mäntsälän kapina". Även detta var P.E. Svinhufvuds gärning; han var antikommunist och antifascist.
- att kvinnorna hade fått rösträtt redan 1906 ingick i de positiva, "icke-fascistiska" dragen av den unga finska nationen.

Det är mycket viktigt att förstå att Finland trots inbördeskriget och trots stark högervridning innan andra världskriget har varit representativ demokrati sedan 1900-talets början.

För att anknyta till början undrar jag, hur uppdaterade var svenska kommunister egentligen om vad som faktiskt hade skett i Finland? Att kommunistpartiet förbjudits. Att Lappo-rörelsen härjade där. Vad mer? Jag tror att det finska folkmordet inte hade så stor betydelse för svenska kommunisters hållning gentemot Finland den 30 november 1939 då sovjetiska bombplan tömde sin destruktiva last över finska städer. Jag tror att deras hållning snarare bestämdes av att nu när Sovjetunionen angrep det borgerliga Finland skulle det snart vara Sveriges tur och vi skulle få ett Sovjet-Sverige istället för detta kungarike som till råga på allt lär ha haft en nazi-vänlig kung.

De svenska kommunisterna var inte de enda som inte var så informerade. Även den angripande kommunistiska stormaktens ledare verkar ha haft ouppdaterad information och missbedömt finska arbetares sinnesstämning. Trots ryska uppmaningar i högtalare över Vinterkrigets frontlinje dödade finska arbetarsoldater inte sina officerare. De löpte heller inte över på den ryska sidan i stora skaror för att bekämpa "de vita finska borgarna". Sovjetledarna lyckades inte tillsätta Otto-Ville Kuusinen som premiärminister i det tilltänkta Sovjet-Finland. Sjostakovich fick heller inte höra sin Svit över finska teman (som Stalin beställt) premiärframföras på den tilltänkta segerfesten i Sovjet-Finlands huvudstad Helsingfors 1940. (Stycket kan man numera se på Youtube; de som älskar Sjostakovich och finsk folkmusik som jag blir inte besvikna.)

Det är självfallet upprörande att läsa vad som skedde med Flamman. Men i fråga om svenska kommunisters hållning till Sovjetunionens angrepp mot Finland tror jag inte att det finska folkmordet hade den betydelse som Boëthius vill tillskriva det. Kanske såg vårt lands kommunister i Sovjetunionen en räddare som skulle göra slut på det socialdemokratiskt-borgerliga styret i vårt gamla kungarike. Ryssarna hade ju anfallit Sverige tidigare, vilket skedde under Finska kriget sommaren 1809. Att ta Sverige i besittning låg dock inte i Sovjetunionens intresse vilket framgår av den indelning av Europa som de hade gjort med nazisterna i augusti 1939. Om indelningen står att läsa i det idag offentligjorda hemliga tilläggsprotokollet till den aktuella Molotov-Ribbentrop-pakten.

Finska inbördeskriget har debatterats och forskats om i decennier i Finland. Jag vill rekommendera Väinö Linnas trilogi (1959-62), där första delen Högt bland Saarijärvis moar (på svenska 1967) handlar bl.a. om inbördeskriget, och Nobel-pristagaren F.E. Sillanpääs Fromma eländet - ett avslutat finskt livsöde (1920). I bokfloden om det finska inbördeskriget har jag fastnat för Alpo Roselius I bödlarnas fotspår (2009) och Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors (1995).

Jag fick veta om inbördeskrigets fasor genom att läsa en samling ögonvittnesskildringar som arbetarrörelsen på 1920-talet hade utgivit och som min farfar, socialdemokratisk parlamentariker och historiker, hade skrivit förordet till. Senare 1940 var han med i den finska delegationen i Moskva som lyckades sluta fred med sovjeterna. Han fick även bevittna det sk. fortsättningskriget som Finland i nära samarbete med Nazi-Tyskland utkämpade mot Sovjetunionen 1941-44. Genom detta fälttåg förlorade Finland många av de vänner som det hade fått under Vinterkriget och som så villigt hade kämpat för dess sak. 

Finland är mitt födelseland och det är just därför som jag menar att vi finländare måste vara mogna nog att leva med insikten att det har begåtts fasansfulla brott mot mänsklighet när man har byggt upp den nya nationen. Och det finns ingen ursäkt för dessa brott. Att förstå är inte att förlåta utan att vara klokare i framtiden.
----------------------
Tillägg: Här får du veta mer om inbördeskrigets offer; databasen finns också på finska och engelska.
 
Undrar du hur det egentligen stod till med fascismen i Finland under 1930-talet, kan du lyssna på detta videoklipp där Åbo Akademis professor i nordiska historia, Nils Erik Villstrand, svarar på frågan "Hur fascistiskt var Finland på 1930-talet?". Särskilt uppmanar jag Maria-Pia Boëthius att lyssna på vad hen hade att säga.

Om det finska inbördeskriget har jag skrivit även i min blogg "Teloittajien jäljillä kevätauringossa" (I bödlarnas fotspår i vårsolen) den 29 april 2009.