Hur är det egentligen ställt till med svenska och finska i Finland och i Sverige?

Detta är brev till Göteborgs Postens reporter Håkan Lindgren. Anledningen till varför jag skrev brevet var hans artikel som berörde kulturpolitik i Finland rubriserad som "När nationalisterna tar makten över kulturlivet" (GP, 8 februari 2018). I artikeln står hur sannfinländarna eller det nya partiet "Blå framtid" och framför allt dess ordförande och den nuvarande regeringens kulturminister Sampo Terho tar över i Finlands kulturliv. Då partiet är finsksinnat innebär detta att svenska språkets ställning i landet kommer att försvagas under pressen av den finska nationalismen. Här är min reaktion som jag har skickat till Håkan Lindgren själv och några av mina vänner och bekanta.

 

"Hej!

Hur många människor har vi i Sverige vars första språk är finska och som också använder det? Det vet vi inte. Varför inte? Jo. Det är den svenska lagstiftningen som inte tillåter att ta reda på det. Enligt en gissning utgör de finsktalande i Sverige en grupp på 220 000. Sedan finns det uppskattningar som gör gällande att folk som har finskt påbrå i Sverige är över 700 000 till antal.¹

            Hur kommer det sig att antalet folk med finska rötter är så stort och antalet de som använder finska är så mycket mindre? Jo. Det beror på att trots att finska är ett av de fem nationella minoritetsspråken i landet, så pågår det språkbyte: det är allt färre barn som vill eller kan använda sina föräldrars första språk finska i Sverige.

        Har Göteborgs Posten någon gång haft någon artikel som behandlat finskans besvärliga situation i Sverige? Nej. Men om svenska i Finland skriver GP naturligtvis om. Det ligger närmare på redaktionens hjärta, kan jag tänka mig. Det kallar jag för den svenska språknationalismen.

               Finska språket i Sverige. Jo. Det har alltid funnits även inom det nuvarande Sveriges gränser och inte bara i kungarikets östra del. Det finns över 1400 finska ortnamn i Mellerstasverige efter folk som vandrade från Finland, röjde mark och tegar på denna sida Bottenviken. Och alltid har svenskarna lyckats slå ned finska, detta nybyggarnas och tjänstefolkets språk, på olika sätt.

             Den njugga inställningen mot finska gäller bl.a. vid svenska högskolor. Ett exempel är en professor vid Göteborgs universitet som var med och bidrog till att finskundervisningen upphörde vid detta universitet kring förra sekelskiftet. När jag tog upp frågan med honom för ett antal år sedan sa han:"Jag har blod i händerna." Han alltså erkände att han medvetet hade verkat för att finskundervisningen skulle upphöra. Har GP pratat om finskans läge vid olika svenska högskolor och universitet? Nej. Varför inte?

             Nu kan jag naturligtvis tillägga att det finns positiva saker som har hänt med finska här i landet som t.ex. att finska förvaltningsområden har kommit igång. Vi får se hur de lyckas i sitt arbete att lyfta upp finskans ställning i landet.

             Sedan ett par ord om svenskan i Finland där språket har en lagstiftad ställning. Svenska språket är alltså inte ett minoritetsspråk i landet utan det är "det andra inhemska". Jag vill inte börja prata om politik just nu utan berättar om mina familjeförhållanden resp. språk. Min svärfar är gammal, 88 år, och har alzheimer. Han bor i Helsingfors på ett äldreboende. Han var elektriker - och svenskspråkig. Han har fått all vård på svenska; på äldreboendet går allting på svenska eller finlandssvenska. Jag tycker att det är det minsta finska staten kan göra för en man som alltid har gjort rätt för sig, en drängpojk på en gård nära Helsingfors.

             Min svägerska är finlandssvensk. Hon vill ha all sin post från finska myndigeheter på sitt förstaspråk svenska. Och det får hon. Rätt ska vara rätt. Rätt! Hon vill att myndigheten ska göra rätta språkval. Hon och min bror har två vuxna söner som är helt tvåspråkiga, ursäkta, flerspråkiga i svenska, finska, engelska och... kanske även i ytterligare språk. De har haft sin skolgång på svenska. Svägerskan och brorsan sjunger i svenskspråkiga körer  och går på kurser i svenska studiecirklar. De är medelklass som jag själv medan min svärfar är arbetarklass. Min svärmor som gick bort för tre år sedan var finsktalande. Att vi varvade med finska och svenska var naturligt. Och det har fortsatt: min hustru pratar svenska med hunden medan jag befaller den på finska. Med våra fyra barn är det finska eller sverigefinska som gäller.

            Våra fyra barn, ja, de är vuxna och känner sig sverigefinnar. De pratar tre språk flytande, jo, nå, minstingen kan även italienska. Detta vokalrika språk är lätt att uttala för en som kan finska.

          Det där är min story. Jag är väldigt ledsen att vi inte kan komma längre än till nationalistiskt färgade skyttegravar när det handlar om språk, att vissa svenskar är så nationalistiskt sinnade när det gäller det svenska språket i Finland. Varför tar de inte reda på även andra fakta än de som gäller för gruppen sk. sannfinländare eller "blå-framtidare". Jag hoppas verkligen att framtiden av våra språk, finska och svenska, inte blir blå, gul, vit, röd eller vilken färg det nu än månne vara utan att den blir ljus.

      Att finländarna släpper fram sk. sannfinländare/"blå-framtidare" på viktiga poster är beklagligt, men motståndet mot deras kultur- och språkpolitik finns både bland finländare och sverigefinländare.

       Vi är nordbor. Våra samhällen är världens bästa. Flerspråkighet är inte bra bara för sociala relationer utan även för vår själ och sinne. Vi måste visa vägen mot allt djupare språklig och kulturell tolerans och nyfikenhet.

Ystävällisin terveisin - Med vänlig hälsning,

Kaarlo Voionmaa

1Det finns forskning och debatt kring de frågor som jag  här tar upp. Se referenser nedan.

Jarmo Lainio: The art of societal ambivalence: A retrospective   

      view on Swedish language policies for Finnish in Sweden.    

      Teoksessa: Language policies in Finland and Sweden: 

      Interdisciplinary and multi-sited comparisons, 2014, s.116-144.

Mikael Parkvall: Nordisk och finländsk språkpolitik i ett globalt  

      perspektiv. Teoksessa: Språk i Norden, 2017, s. 82-93.

Mikael Parkvall: Sveriges språk i siffror: vilka språk talas och av 

      hur många. Språkrådets skrifter, 20. Stockholm: Morfem, 2015.